En vecka var allt han behövde
Många förknippar ett sportlov med skidåkning, fylla och dåliga hamburgare i backen. Själv förknippar jag detta årliga evenemang med någonting helt annat. Det var under en sådan vecka som allt vände för vår störste.
Det var här det vände. Det var här, bland höga fjäll och ännu högre förhoppningar, det plötsligt vände för Peter. Jag kom ihåg det som igår. Vi hade alla åkt upp på en fantastisk skidsemester i vinterriket Hemavan, där gnistrande snö och solsken blandades med varm choklad, apelsinorgier och sittliftskontemplation. Vi kände Ingemar och Stigs närvaro i varenda liten vrå i backen. Själv kände jag mig oövervinnelig när laggen skar snön så där som på TV.
Förväntningarna var skyhöga på Peter inför hans första riktiga test bland de riktigt stora. Träningsmatch mot Flyers i gamla Spectrum. Rykterna gick att den väldige Eric Lindros var ute efter Kent och Gudruns yngsta palt. I första bytet small det. Peter låg i horisontalläge och frågade förvånat sargen vad som hände. Publiken var i extas. Men Peter vek inte ner sig. Tvärtom gjorde han mål på Tommy Söderström och var bland Quebecs bästa i matchen. Det började bra för Ö-vikssonen. Men den riktiga succén skulle låta vänta på sig. I alla fall tills den där magiska veckan i den för mig svenska, fantasieggande fjällen.
Uppe i hotellets lobby hade de en TV stående. Den var begåvad med ettan, tvåan och text-TV.
Perfekt, tänkte jag. Då kan jag i alla fall kolla in matchfakta. Jag gick upp varje morgon till den där whiskeyinrökta lobbyn och tryckte fram "303", dessa tre helt vanliga siffror, men som tillsammans blev detta mytomspunna nummer, som på den tiden berättade ALLT om nattens magiska matcher.
Peter hade börjat röra på sig. Två ass här. Ett mål, två ass där. Under den här veckan spelade Peter fyra, kanske fem matcher. Han hade minst två poäng i samtliga. Jag klickade frenetiskt fram till den svenska poängligan. Var han på väg att gå om Sundin? Hade han inte fler ass än Lidström? Jag rös av välbehag inombords. Peter hade varit min idol sen han drog av klubban över knät i den där SM-finalen och kastat onda besvärjelser över domare Johansson, som i den stunden inte verkade veta vem han egentligen hade att göra med.
Tidigare under säsongen hade Peter- efter en trög inledning - missat en match p g a influensa. Detta sågs inte med blida ögon i Quebec. En rookie som stannar hemma för att snoret rinner lite grann? Han fick ta emot lite skit. Ynka tre mål och elva assist efter 23 matcher var inte vad Nordiques riktigt hade hoppats på. Peter var inte van vid tempot, språket eller storstaden. Han var med andra ord inte van vid någonting.
Men så plötsligt vände det. Han började ösa in poäng. Hans högerforward - Owen Nolan - började omsätta Peters millimeterpassningar i mål, och tredje länken i kedjan, en viss Chris Simon, såg till att Peter fick leverera i lugn och ro.
Jag åkte skidor så snön yrde på dagarna, spelade flipper tills fingrarna brann på kvällarna och zappade in text-TV mellan varven. Det var under den här magiska veckan i februari 1995, som det vände för Peter Forsberg. Det var här han blev den han är idag. Det var under den här veckan han började visa varför vissa kallar honom för världens åttonde underverk idag.
För mig var Peters framfångar där borta en fantastisk krydda på en fantastisk semester.
Peter hade smått otroliga 36 poäng på sin sista 24 matcher, en bedrift bara Penguins yrväder Jaromir Jagr, och den store Eric Lindros kunde matcha.
Han vann välförtjänt Calder Trophy, och valdes även in i All Rookie team. Säsongen efter började i samma rasande tempo. Plötsligt låg Peter fyra i poängligan efter 53 pinnar på de första 29 matcherna. Han flög fram därborta.
Men.
Det är en helt annan historia.
