Nostalgitripp: säsongen 1992-93
21 spelare över 100 poäng, spektakulära rookies, makalösa comebacker och en legendarisk avslutning. Vi går tillbaka till säsongen 1992-93, "the last great season".
Clarence Campbell Conference och Prince of Wales Conference. Båda innehållande två divisioner där de fyra första i varje division gick till slutspel. Inga seedade lag, fyran mot ettan, tvåan mot trean. Rivaliteten mellan klubbarna hade byggts upp i och med att man inom divisionen gjorde upp åtta gånger under grundserien. 92-93 var sista säsongen med detta kanske inte alltid så rättvisa men ack så klassiska format.
Nykomlingarna Tampa Bay Lightning och Ottawa Senators belägrade tillsammans med San Jose Sharks bottenplatserna - allt var i sin ordning.
Den gamla slitna (och sanna) klyschan om det offensiva 80-talet, kunde lika gärna applicerats på det tidiga 90-talet.
Femton av tjugofyra lag gjorde över 300 mål. Chicago Blackhawks var bäst defensivt - de släppte "bara" in 230 mål, ca 2,7 mål per match. Förra säsongen gjorde Detroit 269 mål framåt vilket var bäst i ligan, medan ni kan gissa vilka endast släppte in 166 mål.
Poängligan var overklig. Mario Lemieux stod för den största comebacken genom tiderna genom att först övervinna cancern och sedan besluta sig för att göra 160 (varav 69 mål) poäng på endast 60 matcher. Marios omänskliga skicklighet tycktes ha positiv inverkan på den individuella poängskörden över huvud taget. Lemieux satte standarden, höjde ribban och Pat LaFontaine slutade tvåa på 148 poäng. Därefter följde ett stim av spelare som alla gjorde sina poängmässigt bästa säsonger det här året. Mats Sundin, Adam Oates, Doug Gilmour och Pierre Turgeon för att nämna några. Luc Robitaille släpade sig fram i Great Western Forum och gjorde 63 mål, och raderade ut Steve Shutts målrekord för vänsterforwards. Wayne Gretzky var skadad och missade 39 matcher men en annan gammal Oiler, Jari Kurri, klev in i hans ställe och levererade 60 assist.
Ska man vara ärlig kan möjligtvis tre eller fyra spelare leva upp till epitetet superstjärnor idag. För tio år sedan var de runt tjugo. För att tala med Svenskafans Niclas Schaub: Det rådde ingen brist på kreativitet direkt.
Mike Bossys mål- och poängrekord för rookies smulades sönder av en viss Teemu Selänne som respektlöst dundrade in 76 kassar och 132 poäng totalt. Selänne slutade tvåa i målligan (Alexander Mogilny gjorde också 76 mål, men på färre spelade matcher).
I Boston gjorde Joe Juneau 102 poäng i en fruktad kedja tillsammans med Adam Oates och Cam Neely och längre söderut på östkusten gjorde "Phillys finest" Eric Lindros 41 mål på 61 matcher. Att göra ett stabilt jobb i andra eller tredjekedjan höll liksom inte om man ville kandidera till Calder Trophy i juni 1993.
Doug Gilmour utgjorde på egen hand Toronto Maple Leafs. Det enda som stod mellan honom och Hart Trophy var Marios formidabla återkomst. Än idag suras och muttras det i Toronto-regionen, där många anser att Gilmour var en sann MVP 92-93.
Pittsburgh Penguins var regerande mästare och ingen hade blivit förvånad om de vunnit igen. Penguins laguppställning såg till och med bättre ut än året innan.
Men i andra rundan tog det stopp mot New York Islanders efter sju stenhårda matcher. En av de största skrällarna i slutspelshistorien var ett faktum.
Nu var "Le Magnifique" ute ur leken och en annan gigant tog över slutspelet. Wayne Gretzky överträffade sig själv och lyfte Los Angeles Kings till final efter en ytterst välspelad semifinal mot Toronto Maple Leafs. Med den oprövade Barry Melrose bakom bänken ställdes Kings mot Montreal Canadiens som med Patrick Roy mellan stolparna vunnit inte mindre än sju matcher på övertid.
Los Angeles vann match 1 och hade greppet om match 2. Hade Kings vunnit den matchen hade förmodligen Gretzky kunnat hämta ut sin femte ring och en Conn Smythe Trophy. Men vid ledning 2-1 begärde Canadiens coach Jauque Demers mätning av Marty McSorleys klubba, som mycket riktigt visade sig ha en för kraftig hook. I det följande powerplay-spelet kvitterade Montreal och vann sedan matchen på övertid.
Åtta övertidsvinster blev både nio och tio de närmaste fyra dagarna. Stanley Cup finalen 1993 avgjordes i den femte matchen efter att Paul DiPietro, som gjorde fyra mål under grundserien, stänkt in två.
Efter en fantastisk säsong vann den mest klassiska klubben Stanley Cup i det mest klassiska hockeytemplet Montreal Forum. Snacka om legendariskt.
