Mario fortfarande en pingvin i mars?
Han har alltid varit gul och svart ända sen den dagen hans namn ropades upp av Eddie Johnston på knagglig franska under draften 1984; "numero soix-sant six, Mario Lemieux". Men kommer han att sluta i samma färger?
Det känns plötsligt lite vemodigt att följa Mario Lemieuxs tappra kamp i Pittsburgh, där han kämpar på oförtröttligt som en Frank Sinatra i Vegas med en trasig mick. Mario är sitt Penguins trogen, ända in i hjärtat, och har så varit sen han blev draftad av klubben sommaren 1984. För Marios fans skull; borde han försöka sälja sin andel i klubben och spela för ett bättre lag med Stanley Cup-ambitioner, än att tröstlöst se på när hans pingviner förlorar match efter match?
Det kommer förmodligen aldrig att hända, men är det inte synd att en av världens bästa spelare (i sina bästa stunder) får avsluta sin karriär i förlustkolumnen?
Namnet Mario Lemieux var under hela 90-talet förknippat med massproduktion av mål och poäng, eviga highlight-goals på nyheterna och All Star-matcher. Namnet Mario Lemieux idag är mest förknippat med förluster, defensiva åtaganden och planer på att lägga av för gott. Det är inte kul att höra en suckande Mario förklara varför laget just förlorat på ännu ett misstag i mittzon av en rookie i en - för varje säsong - allt mer orutinerad uppställning.
Craig Patrick och nye, orutinerade Ed Olczyk förkunnande inför den här säsongen att Penguins ambition var att nå slutspel. De båda herrarna pekade på en rad viktiga detaljer, såsom defensivt åtagande och jämnare kedjor, för att förklara deras mål. Penguins skulle spela smart, tight och enkelt, och mitt i allt skulle en viss nr 66 verka som en stor fältherre. Marios uppgift var att leda det unga Penguins i rätt riktning, ta sig själv mindre istid, vara första forward hem i egen zon, och vara att vara ett stöd till de unga talanger, som kommit upp från juniorligan och AHL. Han hade SAMTIDIGT som mål att vinna poängligan ännu en gång, detta i en ålder av trettiåtta?!
Vem som helst kan räkna ut att det aldrig kommer att hända. "Man ska aldrig räkna bort Mario Lemieux" är en gammal sann devis, men i det här fallet verkar det vara kört. Penguins kommer inte till slutspel, och Mario kommer inte att vinna poängligan, så till vida inte han söker sig bort från Pennsylvania runt trading deadline, till en klubb som har som mål att vinna Lord Stanleys Cup. Förmodligen går det att i småkorrupta NHL lösa diverse administrativa problem med en viss herr Bettman, så rent konkret KAN de ske i slutet av mars.
Men satsa inga pengar på det. Mario Lemieux är sitt Penguins trogen ända till den dagen han lägger av för gott, och det kan ingen profithungrig General Manager i hela NHL ändra på.
Eller?
Mario har inget kvar att bevisa i Pittsburgh. Han har gett klubben två Stanley Cup, den längsta playoffsviten under 90-talet och ett nästan ständigt utsållt Mellon Arena. Han har i match efter match gett publiken valuta för pengarna genom sitt out-of-this-world spel, och samtidigt varit organisationens - och NHL:s - ansikte utåt. Han kan med gott samvete söka sig någon annanstans på karriärens höst för att mätta sina egna behov; att vinna en sista Stanley Cup och som krydda på moset en sjunde Art Ross.
När Mario valde att stå över ett antal matcher under januari 2002 för att vara maximalt laddad till OS, var det många kritiska röster som hördes i Pittsburgh. Det spekulerades i att han satte Canada för sin klubb, något som inte accepterades bland Penguins trognaste fans. Men med handen på hjärtat; kan man verkligen klaga på Marios hängivenhet till sin klubb, när han bara ville ge allt för sitt land?
Skulle han mot all förmodan gå till en annan klubb vid trading deadline, så får vi hoppas att penguins fans förlåter honom snabbare denna gång. Det är han värd.
