Dags att flytta ut på kanten, Sudden?
Mats Sundin har alltid varit en respekterad center i NHL, men nu krävs en förändring. "Han har kört fast", säger Svenskafans krönikör Niclas Schaub.
Maple Leafs kapten har länge ansetts som en av de största offensiva talangerna i NHL. Hans kombination av stark skridskoåkning, lång räckvidd och känsliga handleder har gjort honom till ett av motståndarcoachernas primära ämnen i omklädningsrummen runt om i Nordamerika.
Dock har han inte producerat i närheten de 94 poäng han mäktade med 96/97, den säsong som blev starten på den nya defensiva eran i NHL. Frågan är om Sundin inte passar bättre som powerforward/sniper, än som spelfördelande center?
Sundin har alltid varit livsfarlig när han kommer med fart på kanten. När han bryter in mot försvararen med långa svepande dragningar. När han skjuter direkt från tekningscirklarna. När han spelar point-man i PP. Med andra ord, när han får pucken spelad till sig, med kroppen mot mål och med klubbladet i isen. Typiska forwardsscenarier likt en Brett Hull eller en Bill Guerin.
Dock har han under de senaste åren, efter kaptensbefordran hösten 97, spelat mer som en renodlad center med mindre bra killar på kanterna, främst Micke Renberg, som inte alls hänger med i Sundins tempo och inte förstår hälften av hans intentioner, och Jonas Höglund, som tack och lov lämnade Maple Leafs efter en mindre lyckad sejour i Ontarios New York.
Sundin har aldrig haft samma spelfördelande talang som t ex Forsberg eller Lemieux.
Och han har egentligen aldrig höjt standarden på sina linemates, den kanske främste egenskapen en "superstjärna" ska ha. Sundin har inte ett "sjätte sinne", och inte heller den defensiva delen av spelet, som en bra center måste ha. Detta skapar problem för Pat Quinn.
Quinn hade hoppats att han skulle kunna klämma ut trettio mål per säsong ur trion Renberg/Roberts/Antropov, eller vem han nu valt att spela med Sundin. Nu har så inte skett, och pressen blir då ännu större på kapten Sundin att producera mål och poäng i massor.
Maple Leafs nye GM John Ferguson hade chansen att signa veteranen Doug Gilmour i september, men avstod då han trodde att "Killer" inte hade mer hockey i sig. Det beslutat KAN bli dyrt för Leafs. Gilmour skulle ha passat utmärkt som center i förstakedjan med Sundin som sniper och Gary Roberts som puckvinnare. Sundin hade ju sitt kanske bästa slutspel spelmässigt med just "Killer" som center 1995. Då flög nr 13 fram på kanterna. Den lösningen hade varit guld värd för Toronto.
Men nu står Maple Leafs och trampar otåligt. Sundin producerar inte, Micke Renberg är inte i närheten av sina "Dynamite Mike"-säsonger i Flyers 93-97, och Doug Gilmour spelar golf och dricker vin.
Lösningen kan vara att trada till sig en Andrew Cassels-typ, en renodlad playmaker med 50-60 assist/säsong i bagaget, en center Maple Leafs saknar, och en kille förmögen att ge Sundin hans första 50-måls säsong i NHL.
Maple Leafs behöver en pånyttfödd Mats Sundin, en kapten som har en hög lägstanivå, som har poängstreaks på sju-åtta matcher, som gör mål i minst varannan match och som verkligen kan ta laget ända fram. För som det ser ut nu, med en trött stjärna och en ännu tröttare coach, då kommer Leafs inte ens till slutspel.
