NHL-bloggen: Detroit på väg utför?
Efter 20 framgångsrika år finns ingen kvar. Henrik Zetterberg ärver ett kungarike utan framtid.
Detroit Red Wings har fått en tuff start på säsongen.
Två förluster på de tre inledande matcherna och en skadelista som växt till sig rejält den senaste veckan.
Powerplayet har blött krut och huvudcaoch Mike Babcock ser mer fundersam ut än vanligt.
Dessutom har Nicklas Lidström tackat för sig och skickat kaptensbindeln vidare. Häromdan gjorde Thomas Holmström honom sällskap och de två åldermännen som de senaste 15 åren satt sin prägel på laget lämnar nu över till en samling spelare med begynnande identitetskris?
Att Henrik Zetterberg utsetts till ny kapten känns logiskt – att han kommer göra ett bra jobb tvekar jag inte om. Njurunda-sonen har burit laget förr och har fått god utbildning hos mentor Lidström.
Men det är en tung mantel han ska axla – en mantel som burits av två raka Detroit-legender i Lidström och Yzerman..
Zetterberg har vid fyllda 32 rätt ”kaptensålder” inne och bryter mönstret med att utse unga lovande spelare till lagets ansikte utåt. De senaste i raden är Claude Giroux och Gabriel Landeskog, men de har en rad unga namn framför sig. Att ha stor erfarenhet med sig in i rollen som kapten underlättar i mitt tycke då man inte behöver upprätta auktoritet och inflytande genom att prestera fina siffror i poängligan. Istället kan med andra medel påverka lagkamrater och slipper besvärande frågor från media när en poängmässig formsvacka oundvikligen infinner sig.
I Detroits fall fanns inget sådant ungt namn att ta till heller. Den yngste etablerade spelaren i laget är väl 25-årige Justin Abdelkader och han känns inte som något kaptensämne – ännu. Överhuvudtaget har laget en hög ålderstruktur och känns - den höga arbetsmoral som framgångsrikt präglar organisationen till trots - allt mer passé.
Sedan Steve Yzerman tog sitt Red Wings hela vägen till Stanley Cup 1996 har man med ett undantag (1998) aldrig haft färre än 102 poäng - men trenden är vikande. De senaste säsongerna har absoluta topplaceringar lyst med sin frånvaro och vi får ställa oss frågan om lagmaskinen Detroit saknar yngre drivande spelare som är villiga att greppa stafettpinnen? Att Lidström och Holmströmnu tackar för sig och med det ansluter sig till bland annat Draper och Maltby, innebär att nära nog alla tongivande spelare från glansdagarna lämnat laget de senaste åren.
Med dem har den väl ingjutna känslan av oövervinnerlighet man burit med sig kanske börjat ebba ut.
Nu ska det förstås till mer än ett par åldersmäns stilla farväl för att den 80-år gamla organisationen börjar skaka i grunderna. Laget har en fin tradition av att prestera goda resultat och har, bortsett från en mörk period åren 1966-1982, bara missat slutspel sex gånger.
Och mycket talar för att man även den här gången rider ut den begynnande stormen och trollar fram nya talanger som passar perfekt in i lagbygget. Det är så Detroit brukar göra.
Men molnen hopar sig onekligen på himlen.
Lönetaket försvårar för ägarfamiljen Ilitch, som inte längre kan spänna sina ekonomiska muskler. Man har sedan lönetaket infördes 2005 bantat sin spelarbudget enormt och ligger nu till och med under nästa säsongs lönetak. I somras ryktades man vara med i budgivningen av hypade Ryan Suter men gav sig – i och för sig klokt – till förmån för Minnesota. För 15 år sedan hade Suter burit den röda dräkten - Iiltch såg till att få de spelare man behövde. Lönetaket begränsar och Detroit har fått det allt svårare att konkurrera om de allra bästa spelarna.
En uppblossande strid om Joe Louis Arena med den nära nog bankrupta staden Detroit stör också. Tydligen finns en klausul i hyresavtalet för hemmaarenan som enligt rapporter ska försäkra stadskassan 25 procent av TV-intäkterna för alla evenemang i ”The Joe”.
Pengar som Detroit Red Wings inte betalat in någon gång sedan hyresavtalet undertecknades 1991 och skulden sägs nu uppgå till 500 miljoner kronor.
Konflikten lär få en smidig lösning – förmodligen slutar det med att den eventuella skulden helt försvinner och en ny modern arena – generöst finansierad av familjen Ilitch – ser dagens ljus.
Att nå framgång med låga draftval (Pavel Datsuk och Henrik Zetterberg är draftade i sjätte resp sjunde rundan – stjärnskottet Daimen Brunner är odraftad) blir allt svårare, då övriga organisationer sneglat på Michigan-lagets framgångsrika koncept genom åren.
Då hjälper det inte ens att ha scout-esset Håkan Andersson i organisationen.
Ökad konkurrens från ryska KHL och att en draftad spelare numera är tingad i fyra år gör det också betydligt vanskligare att plocka upp bortglömda ”late bloomers” i Europa. Unga lovande spelare lyser därför med sin frånvaro och lagets forwardsbesättning är ligans äldsta.
Dessutom består uppsättningen mestadels av stora tunga hockeyarbetare som kommer ha svårt att vinna matcher - finsnickrande kreativitet förbehålls Pavel Datsyuk och han kommer inte förtrolla publiken varje kväll i veckan. Heller.
Nu ska jag utan omsvep erkänna att juniorhockey och Detroits ”prospects” är en för mig tämligen outforskad värld – insatta lär utbilda mig i kommentarsfältet – men lagets framgångar de senaste åren har effektivt hindrat dem att välja de allra största talangerna i draften.
Att backen Jakub Kindl – som valdes som nummer 19 totalt i draften 2005 – är Red Wings högsta draftval de senaste 20 åren säger en hel del om lagets osannolika framgångar tabellmässigt!
Utan framtidsnamn är det svårt att med tillförsikt se framåt och frågan är om Detroit är på väg att göra en djupdykning mot 70-talets skandallösa år?
Ska vi tro General Manager Ken Holland är i alla fall sötebrödsdagarna över. Att han före säsongen förvarande om ett missat slutspel stärkte knappast spelarmoralen även om fansens förväntningar landade på en mer rimlig nivå. Att Holland så tydligt tvekar om sitt lags kapacitet indikerar inte bara att brister finns – verktyg att laga dem saknas också. Luckan efter framförallt Lidström är stor - Niklas Kronwall är knappast rätt man att fyll de skridskorna – och huvudcoach Mike Babcock står inför en nästintill omöjlig uppgift: Att upprätthålla en räcka av 21 raka slutspel med en trupp som tunnast ut betänkligt.
Holland kan mycket väl få rätt. Slutspel ser i dagsläget ut som en utopi och laget förefaller ha tappat lite av sin egen identitet.
På 70-talet kvalificerade sig Detroit Red Wings för slutspel en enda gång (1978) och med det är årtiondet för alltid en bläcksvart plump i protokollet. Knappast sjunker The Big Red Machine så djupt ner i bottenträsket igen, dagens organisation är alldeles för kompetent för det.
Men ingenting talar heller för att de senaste 20 årens framgångssaga fortsätter – ett par tuffa år väntar sannolikt. Hur djup och lång svackan blir kan vi bara spekulera i.
Ett missat slutspel ger numera en lott i dragningen om förstavalet i draften och kanske är det slumpen som skänker Michigans stolthet en ny superstjärna? En stjärna att återigen forma ett vinnande lag runt...
Trots allt ska vi inte räkna bort Detroit helt. Ingen blir förvånad om man i gammal god stil räddar säsongen så snart veteranerna blivit varma i kläderna. Framemot april har kanske också Gustav Nyqvist vuxit in i rollen som matchvinnare och bakom honom har ytterligare någon lågt draftad spelare plötsligt förvandlas till en kompetent NHL-back.
Precis som Detroit gjort i urminnes tider.
____________________________________
Svenska Fans NHL-blogg går också att följa på Facebook...
____________________________________
