En historisk natt?
Inför nattens på förhand gastkramande drabbning i Roger Arena ligger det mesta av fokus på bröderna Sedin, Roberto Luongo och Tim Thomas.
Sedinarna har inte alls lyckas ta med sig sitt vägvinnande spel från San Jose-serien och står på ynka två poäng mellan sig. Samtidigt jämförde den nuvarande experkommentatorn Mike Milbury bröderna vid två tjejer, dock fel tjejer enligt min mening. Men det är en annan historia.
All press ligger på Sedinarna, och med rätta. Vancouver, som innan serien sades förfoga över den bredaste truppen har faktiskt blott fyra forwards med 10 eller fler poäng i detta slutspel, att jämföra med Bostons nio(?!).
När inte de eller Ryan Kesler producerar faller Canucks ihop som ett korthus. De har knappt någon secondary scoring att prata om och i fem mot fem är de löjligt underlägsna Bruins.
Deras tidigare så fruktade powerplay, som styrs av Henrik Sedins magiska passningar , fungerar inte alls och ska man vara riktigt ärlig är Sedinarnas påverkan på matchutgångar enkom kopplade till deras offensiva output - de är defensivt ganska lama och deras fysiska spel utan puck lämnar mycket i övrigt att önska.
Jag skulle vilja hävda att match 5 kommer att bli något av en milstolpe för bröderna. Denna match kommer att definiera deras karriärer. Producerar de mål och vinner matchen åt Canucks, och laget sedan vinner Stanley Cup, är de för alltid cementerade i historien som ett par vinnare. Gör de ännu en plattmatch och bäddar för Bruins första Stanley Cup på 39 år kan detta bli det enda de blir ihågkomna för i folks ögon, trots ett par fantastiska grundserier mellan sig.
Luongo är ett annat osäkert kort. Efter två plattmatcher i rad är han kraftigt ifrågasatt från alla håll, inte minst från de egna fansen, som applåderade hemma i Rogers Arena när de, via storbild, såg "Lou" tvingas lämna över spaden till backupen Schneider.
Han måste vara sylvass i natt för att ge sitt lag en chans att vinna. Utan Luongo i form, och utan ett fungerande powerplay, vinner Canucks inte match fem.
No way José.
Tim Thomas däremot har varit en monster mellan stolparna. Han har släppt in blott fyra mål i finalserien och sprider ett kaotiskt lugn omkring sig, om man kan kalla det så. Hans "battlefly"-stil är nästan Dominik Hasek upp i dagen, och hans temperament liknar en Billy Smiths eller en Ron Hextalls.
Står han på huvudet ytterligare en gång, och Bruins matar på med sin forchecking mot det decimerade Canucks-försvaret blir det här en munsbit för björnarna från Massachussetts,
Canucks enda hopp enligt mig står faktiskt till förstakedjan.
Henrik och Daniel Sedin, det här är er stund.
Er chans.
Ta den.
