En tår för Forsberg
Jag kan med lätthet räkna på ena handens fem fingrar hur många spelare jag s a s ställt mitt eget liv efter. Bokat av middagar och utgångar, tackat nej till övernattningar utan TV och tvingats avsluta en trevlig fest i förtid för att hinna hem till TV-soffan.
Mario Lemieux är en av dem, särskilt hans andra sejour då han kom tillbaka julen 2000.
Peter Forsberg är den andra.
Jag minns en gång när jag och min gode vän David Josephson på allvar tänkte åka ut till en av Stockholms förorter för att köpa en parabol av en kioskägare för att kunna se Avalanche första slutspelsmatch redan samma natt. Nu blev det inget av det - min far avrådde bestämt från sådana spontana nyck - men vi fick i alla fall se matchen dagen efter eftersom jag mer eller mindre tvingade min far att ringa en gammal kompis i Älta att banda matchen. Kompisen kom för övrigt hem till oss i norra Solna med bandet morgonen efter kl 0800 till en hall där två Forsbergfans redan stod och stampade som två barn på julafton.
Foppa var och är för mig en idol, i ordets rätta bemärkelse, och på samma sätt som för andra som dyrkar idoler känns han som en god vän som man förvisso fysiskt aldrig vare sig träffat eller pratat med, men som man ändå förstår hur han känner, tänker och tycker.
Kalla mig löjlig, men om det är något eller någon jag som 31-årig småbarnsfar fortfarande blir upphetsad över är det just Peter Forsberg.
Inför den nuvarande comebacken började jag t o m till min sambos förvåning och så småningom förtret sjunga den klassiska "Peeeeeeeteeeeeer, Peeeeeeeteeeer", som så många gånger svept över Pepsi Centers läktare, och som nu blev min officiella hyllningssång till den störste.
Att räkna ner dagens timmar och minuter hör inte till vanligheterna nu för tiden - jag är ju inget barn längre - men jag kom på mig själv med att plötsligt mentalt ladda för fredagsnattens debutmatch redan på fredag morgon. Frukosten var lite godare, jobbet kändes lite roligare och inte ens det annars så bedrövligt tråkiga Let's Dance störde mig nämnvärt där jag halvlåg i soffan och surfade Forsberg-trivia på I-Phonen.
Hur många idrotts-, musik eller filmstjärnor kan ändra ens fokus på samma sätt som en Peter Forsberg?
Hur många andra än Peter Forsberg kan få en vuxen man att ånyo iklä sig rollen som det förväntasfulla barnet som bara väntar och väntar på det magiska som komma skall?
Kalla mig gärna sentimental, men Forsbergs tårar på presskonferensen var också mina tårar, på ett sätt.
Jag kommer nu aldrig mer få se den största ta tag i pucken vid egen blå, åka genom mittzon med pucken klistrad på bladet och se motståndarlagets backar nervöst backa hem med klubbornas långa skaft framför sig i svepande rörelser för att om möjligt störa.
Jag kommer aldrig mer känna pirret när den störste äntrar offensiva blå, glider över toppen av ena tekningscirkeln, låter spelarna runtomkring implodera i och kring slottet för att sedan slå en magisk genomskärare till en öppen lagkamrat vid bortre stolpen.
För det fäller även jag en tår, nu och för alltid.
Tack Peter för allt du gav mig!
Din vän,
Niclas Schaub
