Gästkrönika: Lidströms plats i historien
Var befinner sig egentligen Nicklas Lidström sett ur ett historiskt perspektiv? Konkurrerar han med Bobby Orr om topplatsen? Eller blir det med Brian Leetch, Ray Bourque och Paul Coffey strax bakom?
Utan att på något sett överdriva måste jag nog tillstå att Nicklas Lidström är bland de absolut främsta försvarsspelare som någonsin klivit ut på en hockeyrink. Nummer ett menar vissa. Knappast bland topp tio menar andra. Subjektiviteten kommer säkerligen att spela in när vi ska ranka ”Lidas” plats bland de bästa, men om vi är helt objektiva och enkom tittar på jämförande statistik måste han rankas någonstans mellan Bobby Orr och Denis Potvin.
För att ens ge sig i kast med att försöka inlemma Lidström och andra spelare i någon slags ”all-time high”-tabell måste vi först bena ut hur vi skulle kunna resonera.
Jag har försökt att ta fram fem kategorier som man kan titta på, och argumentera kring;
Hur ofta mötte spelaren toptalang, d v s ”creme de la creme” aka de allra bästa?
Hur väl anpassade sig spelaren efter nya regler och restriktioner?
På vilket sätt påverkade hans spel och hans sätt på och utanför isen organisationen positivt respektive negativt?
Hur agerade han i försvars- respektive anfallsspelet?
Meriter
Lidström spelade någonstans mellan 25 och 30 minuter per match under 20 säsonger. Det säger sig självt att han mötte motståndarlagets bästa spelare på regelbunden basis. Dock var han under hela sin karriär stationerad i Western Conference, och var till skillnad mot t ex Ray Bourque förskonad från att möta superstjärnor som Lemieux och Jagr, 90-talets bästa, fler än ett par gånger per säsong under deras respektive storhetsdagar, och aldrig i playoffs, där Peter Forsberg och Joe Sakic varit hans överlägset skickligaste motståndare. Detta skulle ju kunna tala emot Lidström när vi bedömer honom mot just en spelare som Bourque, som inte bara kamperade mot nämnda Penguinsduo utan även i två finaler mot en viss Wayne Gretzky och hans Edmonton Oilers.
Efter lockouten 2005 ändrades som bekant tolkningarna av reglerna för spelförstörande moment. Nu var det inte tillåtet att på minsta sätt använda klubban i spelet utan puck. Lidström, en av de allra bästa på att med ett så subtilt sätt som möjligt störa motståndaren med stickan, blev nu tvungen att anpassa sitt spel något till de nya tolkningarna. Och som han gjorde det. Han åkte bara lite mer skridskor i vändningen från bak- till framlänges och var på så sätt alltid skäret före forwards ner bakom förlängda. Utan att använda klubban mer än som ett slags magiskt trollspö stressade han forwards till misstaget att tappa koncentrationen för ett ögonblick. Vips var pucken på Lidströms klubblad för säker transport ut ur egen zon. Dock måste det poängteras att hur väl än Lidström anpassade sig till nya förutsättningar och hur väl han än spelade sitt backspel under sina 20 år i ligan var han ingen revolutionär, som Bobby Orr. Lidström förfinade försvarsspelarens roll, Orr satte en ny standard med den där pucktransporten, som inte fanns innan (fans av Doug Harvey lär protestera mot den uppfattningen).
Red Wings hade självfallet inte varit samma klubb utan Lidströms inflytande. Han var om möjligt en ännu större spelare utanför isen, med sitt ödmjuka sätt och sin ekonomiska ledarstil. Det var aldrig svårt för Wings management att locka spelare till klubben med Lidström som försvarsgeneral och på senare år även som lagkapten. Wings coaching-staff kunde alltid räkna med att Lidström skulle minimera sina egna misstag till att på sin höjd slå en inte fullt så perfekt passning varannan match. Organisationen byggde ju mycket av sitt spel kring Lidströms defensiva förmåga, hans förstapass och hans intelligenta spel i powerplay. Eftersom han aldrig missade mål slog Wings säsong efter säsong det inofficiella NHL-rekordet för flest gjorda mål på styrning. Dino Ciccarelli, som gjorde fler mål med skaftet än med bladet, lämnade sedermera över kvasten till Tomas Holmström. Utanför isen var skandalerna färre än misstagen på isen. Jag har då aldrig hört ens en antydan till mindre bra uppträdande från Lidströms sida. Var han ens på riktigt? Samtidigt måste man komma ihåg att Lidström alltid spelade i ett slagkraftigt lag, för en organisation som inte bara var välskött utan som även scoutade bäst av alla. Det medförde att ”Lidas” aldrig behövde kämpa och harva på i en medioker omgivning. Vi kan bara spekulera i hur han hade presterat i ett bottenlag.
Utan att gå alltför djupt avseende Lidströms spelstil – hur många gånger har inte t ex hans fantastiska positionsspel lagts fram som ett av argumenten för hans storhet? – måste vi ändå kunna konstatera att få backar genom tiderna haft Lidströms tajming. Inte snabbast, inte det bästa skottet och framförallt inte tuffast, men hans känsla för spelet är nästan unik. Det gjorde honom just unik, i det att han inte behövde vara något av ovastående.
Slutligen.
Hans meriter överträffas bara av den store Bobby Orr. Dock saknar jag ett par detaljer som skulle kunna cementera honom som den kanske främsta av dem alla;
Lidström vann ingen Hart Trophy, vilket t ex Chris Pronger gjorde (en back jag personligen anser har/hade en något högre absolut högstanivå). Orr vann tre i rad (1970-72).
Han öste inte heller in poäng, och var till skillnad mot Coffey och Housley ingen utpräglad målskytt (om man som back ens bör vara det).
Vidare blev han som tidigare nämnt aldrig tvungen att leda sitt lag genom motgångar, och även om man skulle kunna hävda att det var just han storhet som bar Wings till slutspel under samtliga tjugo år så hade det kanske behövts mer heroism för att kunna kröna honom som nummer ett. Dock är detta en detalj som lätt hamnar i ”om inte”-facket.
Så. Var rankar jag honom genom alla tider?
Well, han rör inte Orr, och jag anser nog Ray Bourque vara snäppet bättre, eftersom han vann 5 Norris samtidigt som Coffey, Chelios, Leetch och Langway härjade, alla flerfaldiga Norrisvinnare. Bourque var helt enkelt bäst bland bättre kollegor än Lidström.
Men kring plats tre eller fyra måste jag placera Avestagrabben.
Hur som helst.
Lidström var ett unikum, han debuterade ungefär samtidigt som mitt eget NHL-intresse tog fart, och jag hade ynnesten att se honom spela under sin prime.
20 år för att vara exakt.
En rätt imponerande lång prime måste man säga.
/Niclas Schaub, hockeyrummet.se
