Bjurman: "Ingen annan har gett bloggen mer material genom åren"
Sedan ett par år tillbaka har journalisten Per Bjurman drivit den uppskattade och allt mer populära NHL-bloggen på Sportbladet. I en exklusiv intervju berättar han om relationen till Henrik Lundqvist, vilken spelare som är hans favorit och framförallt hur det är att vara reporter i världens bästa hockeyliga.
Året var 1987 i Wien där något magiskt höll på att ske. Hela Sverige satt och höll tummarna för sina hjältar som var god väg att ta första VM-guldet på 25 år. Efter att svenskarna i den sista omgången krossat Kanada med 9-0 samtidigt som Tjeckoslovakien tappat bort sin ledning mot Sovjet var saken klar och guldet var bärgat. Isen fylldes av firande spelare och supportrar, glädjen var enorm och känslorna var obeskrivliga. Mitt i denna glädje studsade en glad yngling från Borlänge iklädd blågul stråhatt och ansiktet målat med samma färger. Som ni kanske kan gissa var det en ung Per Bjurman som hoppade omkring där nere på isen och delade euforin med övriga inblandande. Vid ovan nämnda tillfälle var grabben från Dalarna tämligen okänd för den svenska allmänheten men detta skulle med tiden ändras.
Under samma årtionde hade Bjurman jobbat en hel del som sportreporter på bland annat Borlänge Tidning och Falu-Kuriren där han vid flertalet tillfällen fick sitta på pressläktaren och skriva referat när hans kära Leksand spelade i dåvarande Leksand Isstadion. Samtidigt hade intresset för musik bubblat inom honom och tillslut slog han igenom som fräck musikrecensent i tidningsskriften POP i början av 90-talet. Senare blev det Aftonbladet för Bjurmans del där han var anställd på nöjesredaktionen.
Tiden gick och i början av 2005 fick Per uppdraget att ersätta Fredrik Virtanen som Aftonbladets korrespondent i New York. Väl där började han sakta men säkert övertala sina chefer att ibland få rapportera NHL-hockey, något som med tiden lyckades och under finalserien 2007 mellan Ottawa Senators-Anaheim Ducks fick Bjurman chansen att följa denna tillställning från pressläktaren. Följande höst fick Bjurman ett förslag från sin kollega Tomas Ros om att de skulle starta en blogg ihop.
"Jag hade varit i USA några år som korre och såg till att få skriva mer och mer NHL, bland annat var jag med under hela finalserien mellan Senators och Ducks våren 2007, utan blogg. Hösten därpå frågade Tomas Ros om vi inte skulle börja blogga om NHL 2007 ihop. Jag svarade, med viss tvekan, ja. Jag trodde bara det var besvärligt att hålla på med såna nymodigheter. Sedan visade det sig vara det roligaste jag nånsin gjort som journalist."
En lallare som borde hålla sig till musik
Den 10 oktober 2007 skrevs sedan det första inlägget i NHL-bloggen men dalmasen var aningen osäker på hur det hela skulle arta sig. När jag frågar honom vilka förhoppningar han hade på sitt nystartade projekt får jag till en början ett svar jag inte väntat mig.
-Inga alls. Jag är, initialt, alltid tveksam till all ny teknik och alla nya kommunikationsformer. Men det visade sig som sagt vara fruktansvärt roligt att blogga. Det var, och är, något med det fria i formen som tilltalar mig väldigt mycket. När man skriver vanliga texter ska vi alltid ha en vinkel, en ingress och – särskilt när det är i print – en viss längd. I bloggen är det bara att öppna kranarna och skriva.
För vårt intervjuoffer var det alltså något som öppnade dörrarna för ett helt nytt sätt att referera ishockey, både under spel och utanför tv-kamerornas räckvidd. Idag är bloggen väldigt populär och har vuxit sig stor men i början var det inte alla som gillade att Bjurman plötsligt började skriva om sporten hockey även om det för honom inte var något nytt. För mig berättar han att det fanns tillfällen då flertalet läsare lämnade kommentarer där de bland annat tyckte att han skulle lägga ner sitt hockeybloggande och istället hålla sig till musik.
"-De första kommentarerna handlade mest om att jag var en lallare och borde hålla mig till musik. Men jag har med tiden fått en fantastisk kommunikation med de som läser bloggen och lämnar kommentarer. Den interaktiviteten hör också till det som gör bloggandet så rasande roligt."
Matchdag och relationen till Lundqvist
För de flesta är det en dröm att flera gånger per månad få kolla ishockey där världens bästa spelare deltar. Detta är i princip vardag för Bjurman där han brukar sitta på läktaren i Madison Square Garden skrivandes på ett live-referat eller när han vandrar runt i arenans omklädningsrum för att intervjua både svenska och övriga spelare. Även om det ibland blir besök i andra städer är det New York som är huvudbasen för Borlängesonen, något som han trivs bra med. Jag frågar honom hur en typisk matchdag ser ut när Rangers ska spela hemma och han är utskickad för att blogga på plats.
"-Tja, om matchen börjar vid sju, vilket den ju oftast gör, börjar jag byta om vid halv tre. Precis som spelarna tycker jag man ska vara uppklädd när man får gå på NHL-hockey. Jag har alltid kavaj och oftast hel kostym. Är det riktigt stor match, eller slutspel, blir det slips också. Mellan tre och halv fyra lämnar jag lägenheten på östra Manhattan och tar mig mot Garden, antigen med taxi eller buss. Tre timmar – eller senast två och en halv timme – före första nedsläpp vill jag kliva in genom backstage-entrén och ta mig till pressrummet. Sedan sätter jag mig och knattrar på det första inlägget, som jag alltid vill ska vara riktigt långt och fylligt. 6000 tecken är ett mål. Innan matchen börjar går jag också ut i den helt tomma hallen och tar in stämningen, och går sedan en promenad i environgerna utanför omklädningsrummen. Under själva matchen sitter jag på min plats pressläktaren och bloggar. När den är slut tar jag mig, som alla andra med ackreditering, till omklädningsrummen och gör intervjuer, springer tillbaka till pressrummet och lämnar referat åt Sportbladets webbupplaga. Sedan åker jag i allmänhet hem och gör ett sista blogginlägg från kvällen."
På tal om New York Rangers har vår svenske målvakt Henrik Lundqvist en hel del gemensamt med journalisten från Borlänge. Båda gjorde debut i New York under året 2005 och sedan Bjurman började rapportera från omklädningsrummen har Lunkan alltid funnits där. något som varit självklart. I dagens NHL kan dock nästan vem som helst försvinna till en annan klubb och för Per hade detta varit lite extra sorgligt, även om detta inte skulle vara ett särskilt troligt scenario.
"-Ja, jag har haft ynnesten att få följa honom från allra första början i New York. Vi har bra kontakt och jag gillar honom mycket. Så det skulle kännas bra tomt och trist om han försvann. Det kommer dock inte att hända, Henke ÄR New York Rangers idag."
Fick tackling av Ryan Kesler
I sitt jobb som reporter blir det en hel del intervjuer och samtal med både spelare och ledare. Framförallt är det svenskarna som får stå ut med Bjurman och hans frågor men alla spelare har alltid bemött honom väl trots att de kanske inte alla gånger är på det bästa humöret.
"-Jag kan ärligt säga att alla svenskar jag träffat, och det är i princip alla, varit förbryllande trevliga – från Foppa och Sudden till ungblod som Adam Larsson och Carl Hagelin. Det var nog det förvånade mest när jag började med det här. Man hade ju hört hur Sportbladet-kollegorna hade det med fotbollsstjärnorna och jag var förberedd på samma problem här, men hockeyspelare är uppenbarligen fostrade på ett annat sätt. Allra trevligast? Tja, med tanke på hur enormt stor han är måste man ju nämna Lidas. Det är snudd på ofattbart att en stjärna med hans status är så snäll, så tillmötesgående och så i fullständigt och total avsaknad av divalater. Direkt otrevlig har ingen varit, det är några av lagens PR-nissar som står för den varan, men jag fick en tackling av Ryan Kesler i Vancouvers omklädningsrum en gång när han tyckte att jag stod i vägen."
När vi ändå är inne på det här med trevlighet kan jag inte låta bli att ta upp en tränare, som ibland kan vara ganska hård i sitt sätt att vara. Vi pratar förstås om Rangers coach John Tortorella. Bland annat har han vid flertalet tillfällen hamnat i konflikt med skribenten Larry Brooks på tidningen New York Post. På en presskonferens under slutspelet 2007 när Tortorella fortfarande var coach för Tampa Bay var han trött på Brooks ständiga frågor och bad honom, mitt framför rullande tv-kameror att "get the fuck out of here". Bjurman får frågan vad han tycker om den hetlevrade tränaren.
"-Jag är lite kluven. Å ena sidan kan jag tycka att han är en grinig bully som uppför sig onödigt grinigt och oförskämt mot omgivningen. Å andra sidan är han onekligen rätt underhållande i sin koleriska framtoning . Det är aldrig tråkigt att gå på presskonferenser med Tårtan, that's for sure. Dessutom måste man ge honom cred för att vad han gjort med Rangers, i synnerhet i år. På papperet är det, med några få undantag, ett rätt platt lag. Men han har fått kollektivet att göra saker som jag aldrig hade föreställt mig.
Arenor och bästa ögonblicken hittills
Vi fortsätter samtalet och vi glider in på temat arenor. Bjurman har vid det här laget besökt de flesta byggnaderna i ligan och naturligt har det genom åren blivit ett par arenor som blivit hans klara favoriter där bland annat Joe Louis Arena i Detroit, United Center i Chicago och Verizon Center i Washington är de mest givna.
-Jag gillar lagen som spelar där och jag varit där på väldigt speciella matcher. Några av slutspelsdrabbningarna i de hallarna har varit helt sinnesrubbat bra, spännande och roliga. Men Madison Square Garden ska också nämnas. Det kan vara frustrerande avslaget där under serielunken, när det sitter Wall Street-typer som fått biljetter på jobbet och bara babblar okoncentrerat i bänkraderna. Men när det bränner till under riktigt stora matcher kan stämningen också vara fullkomligt elektrisk under det där vackra taket.
Intervjun närmar sig sitt slut och det har varit angenämnt att få intervjua en trevlig typ som Per, han kanske inte är den som ger de mest djupa analyserna men det har heller aldrig varit poängen med bloggandet. Istället har han gett ett lättare och underhållande perspektiv på hur det ser ut bakom kulisserna vilket varit både nytt och uppfräschande. Bloggen är inne på sitt femte år och för Bjurman har det blivit många upplevleser. Framförallt har han fått följa fem finalserier på plats och det är just dessa som han nämner när jag frågar honom om vilket som är hans bästa ögonblick hittills.
"-Alla ögonblick i slutspelen, och framförallt de fem finaler jag haft privilegiet att följa, har varit fullkomligt oförglömliga. Men allra mest magiskt var det kanske ändå när Red Wings vann Stanley Cup i Pittsburgh 2008. Jag har väldigt bra kontakt med svenskarna där och tycker väldigt bra om dem och var väldigt glad för deras skull. Dessutom fanns det minst sagt mycket att skriva om då."
Att vår svenske reporter älskar sitt jobb är det ingen tvekan om. Han berättar att det roligaste med sitt arbete är att få gå på så många matcher och följa med bakom kulisserna. Allt detta gör honom lika uppspelt och ivrig som en tonåring när det vankas rapportering på plats, varesig det handlar om en drabbning mellan Rangers och Carolina eller om det rentav blir en liten utflykt till en annan stad. För Per Bjurman är det ren extas bara att få åka till exempelvis Phoenix eller Chicago, sitta där på pressläktaren med mäktig utsikt och få njuta av utsökt hockey från världens bästa hockeyliga.
PER BJURMANS DREAM TEAM:
Coach: John Tortorella, New York Rangers
-För att det i alla fall inte är tråkigt när han är med.
Målvakt: Henrik Lundqvist, New York Rangers
-För att vi liksom debuterade i NHL samtidigt och sedan följts åt; han till något bättre ersättning..
Back: Niklas Kronwall, Detroit Red Wings
-För att han är The Kron Wall of Pain.
Back: Niklas Lidström, Detroit Red Wings
-För att han är bäst och en väldigt trevlig människa.
Forward: Fredrik Sjöström, (tidigare Rangers och Toronto)
-För att ingen gett bloggen mer material genom åren.
Forward: Henrik Zetterberg, Detroit Red Wings
-För det är så roligt att iscensätta All Star-kampanjer åt honom.
Forward: Ville Leino, Buffalo Sabres
-För att han är bäst musiksmak i hela sportvärlden.
