Julkalendern #5: Don't cry for me Edmonton Oilers
Julkalendern fortsätter och fram till julafton kommer jag att presentera 24 speciella ögonblick från NHL eller med koppling till ligan som vi alla minns. Det kan handla om ett omtalat mål, ett sorgligt avsked eller ett slagsmål vi aldrig glömmer. Kalendern är personligt framtagen. Lämna gärna era åsikter i kommentatorsfältet!
Ögonblick nummer fem: Gretzky gråter ut på presskonferansen efter att ha blivit bortbytt till Los Angeles Kings
När det gäller spelarbyten får vi ibland se riktigt galna byten som blir omtalade i många år framöver och Wayne Gretskys trade från Edmonton Oilers till Los Angeles Kings i slutet på åttiotalet är ett av de mest omtalade i hockeyhistorien, speciellt då det kom oväntat. Gretzky som varit hela Kanadas kelgris efter sitt inträde i ligan och tagit flera titlar med Edmonton Oilers blev plötsligt hatad av sina landsmän under en kort period. Många ansåg att han gjorde bytet enbart för pengarna och de såg honom sen en förrädare. Det gick till och med så långt att en ledande politiker i Kanada krävde att regeringen skulle gå in och stoppa bytet, något som självklart inte skedde. Varför hela affären blev av är det inte riktigt någon som vet, det enda som kommit fram är olika rykten. Ett av dem var att Gretzkys fru ville satsa på en skådespelarkarriär, ett annat att det var Gretzkys agent Peter Pocklington som initierat själva bytesaffären för egen vinning då han faktiskt ägde alla rättigheter till spelaren i fråga. Hur mycket vi än spekulerar lär vi aldrig få reda på varför The Great One valde att vända sitt hockeytokiga hemland ryggen och flytta söderut. Hursomhelst blev sejouren i Kalifornien en succé och de flesta kanadensare har idag förlåtit sin guldkalv.
The trade som affären senare skulle bli känd som hade flertalet spelare inblandade. Edmonton skickade iväg Wayne Gretzky ihop med Marty McSorley och Mike Krushelnyski till Los Angeles Kings i utbyte mot Jimmy Carson, Martin Gelinas, 15 miljoner dollar och Kings förstaval i draften 1989 (Jason Soules), 1991 (Tyler Wright) och 1993 (Jason Arnott).
