Krönika: Kan man ha roligt utan sedlarna?
Niclas Schaub är tillbaka på SvenskaFans och levererar här en krönika där han funderar kring strävan efter pengar kontra kärleken till sporten.
Ägnade gårdagen åt att tillbakalutad i soffan titta på en gammal dokumentär om Canada Cup 1987, producerad av kanadensisk TV. Vad som slog mig, förutom den relativt höga nivån på spelet, var hur kul killarna verkade ha det på isen, i omklädningsrummet, på planet och under de långa bussresorna.
Tanken slog mig först att detta naturligtvis berodde på att jag satt och bevittnade idrottsmän från en svunnen tid, där pengar var av sekundärt intresse och ord som "lockout"' "CBA" och "ratification" hörde de stora företagen till. Här hade vi tjugotvå glada killar i 25-årsåldern som älskade hockey, plain and simple, och som skulle ha spelat om så bara för en lagjacka och ett kuvert med fikapengar varannan fredag.
Dagens NHL-spelare är ju av en helt annan art. De törstar efter miljoner, MILJARDER, och skulle aldrig komma på tanken att ha roligt om det inte vore för de där gröna sedlarna som de med näbbar och klor tycks slåss för, och där själva sporten i sig verkar komma i andra hand.
Den tanken viftade jag bort relativt lätt.
Alla NHL-spelare med ett fåtal undantag var sina respektive knatte- och juniorlags absolut bästa spelare. De hade förvisso de biologiska förutsättningarna men framförallt drivet och hungern att bli som bra som möjligt.
Varför skulle kärleken till sporten plötsligt ändras eller gå om intet bara för att summan på lönespecifikationen ökar?
Jag har under de senaste halvåret läst ofantligt många kommentarer på alla möjliga sidor och forum där s.k. hängivna fans med emfas proklamerat att de "minsann inte kommer att se en enda match". Som om spelarna i sin position som fackligt anställda plötsligt skulle manifestera höjden av girighet i världen eftersom förhandlingarna om det nya kollektivavtalet aldrig tycktes ros i land.
För det första är det alltid två eller flera i en förhandling, och för det andra tror jag mig veta att de flesta spelarna har mycket liten, eller begränsad, kunskap om de faktiska riktlinjerna för ett kollektivavtal av den här magnituden.
De flesta spelare ville naturligtvis bara börja lira. Bara för att deras födelseattest visar på myndig ålder är de förmodligen samma lilla knatte innerst inne, med en iver att knyta på sig skridskorna och börja köra.
Det är i alla fall vad jag har läst mig till när spelarna själva valt att kommentera "konflikten";
"Let's go already"
"Drop the puck!"
"I just wanna play hockey"
Entusiasmen och glädjen som jag såg i dokumentären lär knappt skilja sig från den man kan skönja i dagens omklädningsrum och på långa bussresor.
Jag skulle tro att de allra flesta NHL-proffs skulle ses spela i lägre serier, i korpmatcher och på lokala förortsrinkar om vi skulle komma till en punkt då NHL upplöses och inga löner i den högre stratosfären längre utbetalades.
Kärleken till hockeyn är större än kärleken till pengarna.
På tal om löner och "bortskämda divor som aldrig gjort ett rejält handtag i livet".
Lönerna i NHL är marknadsmässiga i det att de bättre spelarna tjänar bättre än de sämre (i de flesta fall) och publiken villigt betalar vad det kostar för att se världens bästa kampera mot varandra i världens bästa liga.
Jag kommer i alla fall att bänka mig den 19 januari för att se pucken släppas mellan Penguins och Flyers.
Ni därute som tycks veta så mycket om så mycket kan ju ratta in AHL, eller varför inte den amerikanska fotbollen?
Där spelar de bara för kärlek till sporten, till skillnad mot de bortskämda NHL-spelarna.
