SvenskaFans Hall of Fame: Bobby Orr – Tidernas försvarare

Bobby Orr, under ett par säsonger NHL's absolut bäste spelare och under Canada Cup 1976 så var han turneringens mest lysande stjärna trots att han knappt kunde gå vid sidan av isen.

 Robert Gordon ”Bobby” Orr föddes den 20 mars 1948 i Parry Sound, Ontario ,Canada. Han hade fyra syskon, två bröder och två systrar. Han började spela hockey redan som femåring, i början som forward men hans coacher i Parry Sound Shamrocks Royce Tennant och Bucko McDonald flyttade ner honom på backplats när Bobby fyllde tio år eftersom de tyckte att hans offensiva rusher kom mer till sin rätt från en backposition. När Bobby fyllde 14 så bytte han lag till Oshawa Generals som var ett av de juniorlag som Boston Bruins ägde och sponsrade.

Boston hade upptäckt Orr våren 1961 då Parry Sound Shamrocks deltog i en turnering i Gananoque. Deras scout  Wren Blair beskrev honom som en kombination av Eddie Shore och Doug Harvey. Blair lyckades sedan få Boston att sponsra hans nystartade lag i Oshawa och Bobby skrev under ett kontrakt (en sk. C-Form som innebar att om Bobby skulle bli proffs så var det Boston som ägde rättigheterna till honom, C-Formkontraktet var giltig tills Bobby skulle fylla 18 sedan var han tvungen att skriva på ett riktigt kontrakt) med Boston trots att han även uppvaktades av Detroit, Toronto och Montreal. Bobby fick hela 10,000 i bonus, en ny bil plus att Boston stod för en renovering av familjens hus i Parry Sound. När Bobby debuterade i Oshawa som 14-åring så spelade han mot spelare som var 18 till 20 år gamla. Redan den andra säsongen så satte han ett nytt målrekord för backar i OHA ligan när han gjorde 29 mål under säsongen, han blev dessutom uttagen i All Star Team 1.

 Han stannade ytterligare två säsonger i Oshawa och juniorligan, under sin sista säsong i laget satte han ännu ett nytt rekord med 38 mål och 94 poäng på 47 matcher. Orr ledde Oshawa till final i Memorial Cup men han skadade ljumsken i semifinalen och Boston ville inte att han skulle spela finalen. Orr ville verkligen spela och det blev som Bobby ville, men han kunde inte göra sig själv rättvisa och Oshawa förlorade mot Edmonton. Oshawas coach Bep Guidolin fick sparken för att han lät Orr spela och Wren Blair slutade självmant och gick till expansionslaget Minnesota North Stars i NHL. Bobbys pappa hade nu blivit riktigt förbannad på Boston och deras behandling av Bobby så han kontaktade en advokat vid namn av Alan Eagleson. Eagleson såg en chans att ta sig in på agentmarknaden inom ishockeyn som hittills varit stendöd och han jobbade gratis åt familjen Orr under två år. När det var dags för att förhandla fram NHL-kontraktet så lyckades Eagleson pressa upp Bostons bud från $5,000 i signing bonus och en lön på 7,000 första säsongen och 8,000 den andra säsongen till 25,000 i bonus och en lön på strax under 100,000 för två säsonger. En rookie tjänade sällan över 7,000 om året på den här tiden.

 Orr debuterade i NHL och Boston Bruins säsongen 1966-67 och Boston var tveksamma om han verkligen skulle spela back och prövade honom först som center under försäsongen då han spelade med tröjnummer 27. Inför seriestarten erbjöds han att få spela med #5 som var Dit Clappers pensionerade nummer men han vägrade och valde #4 istället. Under sin första NHL match gjorde han 1 assist och i hans andra match så gjorde hans sitt första mål. Han blev givetvis testad under sin rookiesäsong bland annat slogs han med Montreal Canadiens backtuffing Ted Harris. Redan den 4 december 1966 åkte han på sin första knäskada efter en stenhård tackling från Toronto Maple Leafs backveteran Marcel Pronovost. Under de nio matcher Orr missade pga skadan vann Boston bara tre, Boston kom sist i NHL trots att Orr gjorde 13 mål och 28 assist, siffror som ingen rookieback någonsin varit i närheten av tidigare. Han vann givetvis Calder Trophy och blev dessutom uttagen i All Star Team 2. När Harry Howell som vann Norris Trophy höll sitt tacktal sa han att han var tacksam att han vann det året för de kommande åren skulle priset tillhöra Bobby Orr.

 Även andra säsongen plågades Orr av skador, redan i en träningsmatch så skadade han knät igen och i december bröt han nyckelbenet och slog axeln ur led. Trots att han bara spelade 46 matcher så vann han Norris Trophy överlägset och blev givetvis även uttagen i All Star Team 1. Inför hans andra säsong så hade Boston tradat till sig Ken Hodge, Phil Esposito och Fred Stanfield från Chicago, dessutom kom Derek Sanderson och Glen Sather in i laget som rookies och laget gick till slutspelet för första gången sedan 1959. Inför nästa säsong så står Bobby över hela försäsongen för att spara knät men han tvingas spela med smärtor under hela säsongen men sätter ändå ett nytt poäng och målrekord för backar genom 21 mål och 64 poäng. Den här säsongen börjar Boston se ut som ”The Big Bad Bruins” från förr och hemmapubliken genomgår också en förvandling från en halvfull arena med kunniga åskådare till en fullsatt hall fylld med vad som idag bara kan kallas huliganer. Boston slår under slutspelet ut Toronto Maple Leafs i den första omgången innan de förlorar till Montreal Canadiens i semifinalen.

 1969-70 kommer Orrs och Bostons verkliga genombrott, Orr fullständigt krossar sitt tidigare rekord när han som förste back vinner Art Ross efter 120 poäng fördelade på 33 mål och 87 assist. Förutom Art Ross och Norris så vinner Bobby även Hart Trophy för första gången. I slutspelet belönas han dessutom med Conn Smythe Trophy efter att han avgjort Stanley Cup finalen mot St. Louis Blues (odödliggjort genom ett av sporthistoriens mest berömda bilder). Länk: Bild

 Säsongen 1970-71 krossar Boston nästan ett dussin av NHL's rekord. Orr själv blir tvåa i poängligan efter det att han än en gång satt nytt poängrekord för backar med 139 poäng fördelade på 37 mål och 102 assist. Han blev därmed den förste spelaren i NHL som gör mer än 100 assist under en säsong. I slutspelet tar det däremot överraskande slut mot Ken Dryden och Montreal Canadiens.

 Inför nästa säsong så skriver Bobby på ett femårskontrakt värt 200,000 per säsong med Boston, ett kontrakt som är det första någonsin i NHL med summor som överstiger en miljon dollar. Säsongen 1971-72 fortsätter som den föregående, Bobby blir tvåa i poängligan bakom Phil Esposito på 117 poäng och han vinner Hart Trophy för den tredje raka säsongen och Norris för den femte raka säsongen. I slutspelet är Bobby fenomenal och belönas efter Stanley Cup segern med Conn Smythe Trophy för andra gången. Bobby vann poängligan i slutspelet på 24 poäng fördelade på 5 mål och 19 assist. Vic Hadfield lagkapten i finalmotståndarna New York Rangers kommenterade finalserien så här: "We played them pretty even, but they had Bobby Orr and we didn't."

 Inför säsongen 1972-73 drabbas Boston kanske hårdast av alla NHL lag av avhopp till WHA och Bobby har nu riktigt ont i knät, så ont att han tvingas tacka nej till matchserien mot Sovjetunionen under sommaren/hösten 1972. Bobby lyckas ändå komma över 100 poäng i serien för fjärde raka säsongen, men efter säsongen får han nöja sig med Norris Trophy och i slutspelet så åker Boston ut redan i den första omgången. Följande säsong blir Boston etta i serien ännu en gång och den här gången tar sig laget till Stanley cup finalen där dock Philadelphia Flyers blir för svåra. Orr vinner Norris för sjunde säsongen i rad och kommer över 100 poäng för femte raka säsongen. Han sätter under säsongen också nytt NHL rekord för backar när han gör 3 mål och 4 assist i en match mot NY Rangers.

 Säsongen 1974-75 sätter Orr ett nytt NHL rekord för backar när han gör 46 mål under säsongen, hans 135 poäng ger honom dessutom vinst i poängligan och ger honom hans sjätte raka säsong över 100 poäng i NHL. Efter säsongen vinner han Norris Trophy för åttonde gången och spelarna i NHL röstar fram honom till vinst i Lester B. Pearson Trophy (numera omdöpt till Ted Lindsay Trophy). Säsongen 1975-76 blir hans sista i Boston och den blir minst sagt tumultartad, Bobby och Bostons nya ägare hade en muntlig överenskommelse som kommer att stoppas pga att inget försäkringsbolag är villig att ta risken att försäkra Orr som dessutom opererar sitt knä ännu en gång och missar starten av säsongen. När Bobby gör comeback så dröjer det endast 10 matcher innan han måste opereras igen.

 I september 1975 hade Eagleson och Boston en överenskommelse som skulle gett Orr 4 miljoner för 10 säsonger, men när Orr tvingades till ännu en operation ville Boston ändra både belopp och längd något som Eagleson vägrade. I juni 1976 skriver därför Orr på för Chicago Black Hawks, efteråt säger Orr att Eagleson inte hade visat honom Bostons sista bud som han antagligen hade accepterat. Ändå längre fram i tiden så kommer det fram att Bobby antagligen skrivit på för Chicago innan han blivit FA och att kontraktet egentligen var ogiltigt. Efter att Bobby skrivit på för Chicago så ville givetvis inte Chicago att Bobby skulle vara med i Canada Cup 1976, men Bobby tvingade fram en tillåtelse från Chicago och han kom till spel trots svåra smärtor. Under turneringen så tränade han aldrig tillsammans med laget, han åkte aldrig skridsko på träningarna utan tillbringade tiden med rehabilitering. Trots det så var han turneringens absolut bästa spelare och flera lagkamrater har i efterhand berättat om hur han knappt kunde ta sig fram vid frukost, vid lunchtid gick han lite bättre men haltade fortfarande och när han steg ut på isen för match på kvällen så flög han fram. Darryl Sittler: "Bobby Orr was better on one leg, than anybody else was on two."

 Efter Canada cup så dröjer det inte länge förrän Bobby tvingas till nya operationer och under de tre kommande säsongerna för Chicago så kan han bara spela 26 matcher. Den 28 oktober 1978 gör han sitt sista mål och poäng i en match mot Detroit Red Wings och han tvingas inse faktum straxt efteråt och slutar innan jul 1978. Den 9 januari 1979 hyllades Bobby av Boston Bruins när hans tröja hissades upp i taket, och han fick den längsta stående ovationen någonsin i Bruins historia. När han slutade sin karriär så hade han opererat sitt vänstra knä mer än tolv gånger och efter karriären har han bytt knäled två gånger och han är idag så gott som fri från smärtan i vänsterknät. 

 Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1979 som den yngste spelaren någonsin utan att han behövde vänta de obligatoriska tre säsongerna. Han har sedan han upptäckte att Alan Eagleson lurat honom stridit med Eagleson och NHL i olika domstolar angående bland annat pensionsinbetalningar och andra ekonomiska oegentligheter. Sedan 1996 har han jobbat som spelaragent och han har just nu bland annat de tre bröderna Staal och Jason Spezza bland sina klienter. 2010 avtäcktes en staty över Bobby Orr framför TD Garden, det är givetvis en avbildning av Orr sekunden efter det avgörande målet i Stanley Cup finalen 1970.

Citat:
Phil Esposito: "No matter how fast an opponent was, Bobby could skate faster than him if he needed to do it in the framework of a play. If he was caught up-ice and the other team had an odd-man rush, that's when you saw his truly great speed. Very seldom did he not get back to have a hand in breaking up the play."

Gordie Howe: "Losing Bobby, was the greatest blow the National Hockey League has ever suffered".

Harry Sinden Bostons legendariske coach och GM: "He's the perfect hockey player."

Länkar:
http://www.youtube.com/watch?v=lv0-9Wi713o

http://www.youtube.com/watch?v=DbYqrRh-Tzo&feature=related   Legends of Hockey

http://www.youtube.com/watch?v=MSDw3tMa7ec

http://www.youtube.com/watch?v=1ZR2MGFDTYE   Orrs berömda mål i Stanley cup finalen 1970

http://www.youtube.com/watch?v=zRvFwslkrAE

http://www.youtube.com/watch?v=Yyp8JIhciFg

http://www.youtube.com/watch?v=cAUpnnYvcZw&feature=related    Bobby Orr & The Big Bad Bruins (50 minuter)
 

Meriter:
Stanley Cup: 2 gånger, 1970, 1972
Art Ross Trophy: 2 gånger, 1970, 1975
Hart Trophy: 3 gånger, 1970, 1971, 1972
Lester B. Pearson (Ted Lindsay Trophy): 1 gång, 1975
Norris Trophy: 8 gånger, 1968, 1969, 1970, 1971, 1972, 1973, 1974, 1975
Conn Smythe Trophy: 2 gånger, 1970, 1972
Calder Trophy: 1967
Lester Patrick Trophy: 1979
All Star Team 1: 8 gånger, 1968, 1969, 1970, 1971, 1972, 1973, 1974, 1975
All Star Team 2: 1  gång, 1967
Förste back i NHL historien som gjorde mer än 100 poäng (6 säsonger i rad).
Förste och ende back som vunnit poängligan i NHL.
Förste spelare i NHL som gjorde mer än 100 assist under en säsong.
Förste spelaren som vann Conn Smythe Trophy 2 gånger.
Han har NHL rekordet för backar när det gäller assist med 102 och poäng med 139.
Han har NHL rekordet med otroliga +124 i plus/minus från säsongen 1970-71.
Han delar NHL rekordet för backar när det gäller flest assist under 1 match (6 assist)
Han ledde NHL i assist under en säsong 5 gånger i sin karriär.
Han ledde NHL i skott på mål under en säsong 2 gånger under sin karriär.
Han hade flest poäng i slutspelet 1 gång under sin karriär.
Han vann poängligan i Canada Cup 1976 trots att han i princip inte kunde gå.
Han är den ende back som gjort 9 hattricks i NHL.
Han är den ende spelaren som vunnit Art Ross, Hart, Norris och Conn Smythe under samma säsong.
Han är den back som har högst poängsnitt per match genom tiderna i NHL (1,393 poäng/match).
Han blev 1975 framröstad som Bostons störste idrottsman genom tiderna framför legender som Bill Russell, Ted Williams, Carl Yastrzemski, Larry Bird och Bob Cousy.

Källor: NHL.com, Ledengsofhockey.net, greatesthockeylegends.com, wikipedia.org

0 kommentarer

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2012-08-06 10:00:00