NHL-bloggen: Lockouten 2005 gav Kanada efterlängtat guld
Vid lockouten 2005 mönstrade Team Canada sitt - kanske - bäst lag genom tiderna och tog sitt första mästerskap på sju år.
Junior-VM har till vår stora förtjusning nåt slutspelsrundorna.
Hockey-abstinens har under hösten varit påtaglig och den har inte botats av ett par insmygna NHL-spelare i elitserien.
Matcherna i JVM bjuder vanligtvis på fartfylld hockey där offensiven aldrig får stå tillbaka för taktisk positionering.
Underhållande.
Ur NHL-perspektiv är Kandas lag det mest iögonfallande – bland annat för att ryssar allt oftare stannar i KHL och dels för att ungdomshockyen i Kanada är enorm och är bra på att fånga upp (och skriva upp) potentiella stjärnor.
Lockouten i NHL innebär att årets lag är intressantare än vanligt – fler unga stjärnor (undantaget Mika Zibanejad) är med.
Vid den förra lockouten (2005) bjöd junior-Kanada på ett av tidernas mest intressanta lag.
Redan vid gallringen i december ströks Edmontons målvakt Devan Dubnyk, Washington-backen Mike Green, Detroits Kyle Quincey och den frispråkige Dave Bolland.
Anförda av 17-årig Sidney Crosby pulveriserade man allt motstånd och vann småningom finalen mot Alexander Ovechkin och Evgenis Malkins Ryssland med hela 6-1.
Ren utklassning.
I truppen fanns ingen målvakt av rang – Jeff Glass harvar nuförtiden omkring i KHL – men med målskillnad på 41-7 under turneringen var det ingen post som heller behövde uppmärksammas.
Backsidan var imponerande. Dion Phaneuf hade sällskap av Shea Weber – som var ende kanadick att märkligt nog gå poänglös mästerskapet igenom – och Brent Seabrook. Med på blålinjen var även Brayden Coburn och Cam Barker. En backuppsättning som med NHL-mått var överlägsen övriga nationers.
USA – med Ryan Suter och Alex Goligoski – gör anspråk på andraplatsen. Men inte ens om vi kastar in Andrej Mezaros och Anton Strålman – som utgör gräddan av vad JVM bjöd på i övrigt - når vi kanadensarnas bredd.
På forwardsidan var man än mer överlägsen.
Förutom Sidney Crosby – som slutade på en blygsam 7:e plats i poängligan (bakom både Ovie och Malkin) – fanns här:
Patrice Bergeron, Jeff Carter, Ryan Getzlaf, Andrew Ladd, Clarke MacArthur, Corey Perry och Mike Richards.
Av de tolv nämnda hade alla – utom MacArthur – om inte redan innan Junior-VM inledes julhelgen 2004 gjort NHL-debut hösten 2005. Utöver dessa gjorde ytterligare fyra – som gallrats ur vid decemberrensningen - minst en match i världens bästa hockeyliga samma år.
Ryssland bidrog under samma period med en spelare (Ovechkin) ur sin trupp, Sverige hade Robert Nilsson i spel, tjeckerna, slovakerna och finnarna satte totalt fyra man (nej, ingen David Kerjci) på NHL-is.
Inför säsongen 2005-06 tog förvisso många klubbar chansen att föryngra sina trupper och plockade in ovanligt många unga – och billiga – spelare i sina trupper. Lönetaket hade införts under sommaren och bland annat lyckades Detroit skära ned sina lönekostnader med nära 200 miljoner kronor.
Det tar inte från någon av de debuterade ynglingarna prestationen – flera av dem var tongivande i sina nya klubbar och alla har under sin karriär visat sig vara dugliga NHL-spelare.
Huruvida årets upplaga av Junior-Kanada kan mäta sig med 2005-års upplaga vet vi med säkerhet inte förrän i höst. Ryan Nugent-Hopkins ät tveklöst den starkast lysande stjärnan men här finns även Islanders prospekt i Ryan Strome och Panthers Jonathan Huberdeau.
Med flera.
De flesta i Kanadas trupp har i vanlig ordning draftas i förstarundan men som bekant är steget från junior-hockey till NHL mycket långt. En undersökning visar att knappt två tredjedelar av forwards draftade bland de tio främsta etablerar sig med kraft i ligan. Förmodligen har siffrorna förbättrats något sedan NHL blivit en mer öppen och fartfylld liga men siffror skvallrar om hur svårt det är att förutspå vilka spelare som är av rätt virke.
Bland försvarare är siffran något högre – tre av fyra tar steget – medan högt draftade målvakter endast i undantagsfall avslutar sina karriär som etablerade NHL-spelare.
Junior-VM 2005 var en uppvisning av Team Canada som hade sin bästa årgång spelare – kanske – någonsin. Guldet var landets första sedan 1998 och följdes av fem raka mästerskap innan dominans bröts av USA 2010.
Nu har landet inte bärgat pokalen på tre långa år och förväntningarna är skyhöga. Sedan man besegrat Ryssland i den sista gruppspelsmatchen ligger vägen mot final öppen och inget lag verkar kunna mäta sig med lönnlöven i år. Sverige – som 2005 besegrades i gruppspelet med hela 8-1 – är regerande mästare men har inte imponerat hittills.
I det bästa av scenario får vi chansen att försvara guldet i finalen. Ett mästerskapsguld utan att ha besegrat Kanada – som förra året – räknas inte riktigt...
Eller hur?
____________________________________
Mer om JVM på Svenska Fans JVM-sajt!
____________________________________
Svenska Fans NHL-blogg går också att följa på Facebook...
____________________________________