Myten om europeisk hockey
Det är alltid kul att läsa svensk press innan, under och efter en NHL-säsong. Med andra ord; året om. Det är alltid samma visa, samma klichéer och samma slutsatser. Utan att ha läst samtliga artiklar i samtliga svenska dagstidningar sedan 1970 kan jag ändå med gott samvete och med relativt enkel hand krossa myten om följande, och då är jag relativt hygglig mot den inhemska pressen;
Européerna är tekniskt skickligare än transatlanterna.
Well. Var ska jag börja? Är detta en vetenskapligt bevisad tes eller är det en myt? Hur har den uppkommit? Varför lever den kvar? Förmodligen kan man skönja ett embryo till denna bisarra "sanning" någon gång då Phil Esposito jagade Stig Salming i köket på spelarhotellet i Wien under VM 1977. Salmings yngre bror Börje var så in i bomben skicklig med klubba och puck att Esposito var tvungen att ta ut sin frustration på den äldre brodern. Att Esposito själv kunde tråckla en puck genom ett nålsöga med bakbundna ögon var det ingen som riktigt tog notis om.
Vidare spred sig myten då Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet fick fram ett gäng rätt vassa spelare under 80-talet. Kenta Nilsson, Mats Näslund, Håkan Loob, Pelle Eklund, Sergei Makarov, Valdimir Ruzicka och Jari Kurri var alla tekniskt skickliga spelare som minsann kunde snurra upp en och annan Brad Marsh. Samtiigt kunde Nordamerika blott kontra med följande brunkare; Wayne Gretzky, Mike Bossy, Denis Savard, Mario Lemieux, Dale Hawerchuk, Steve Yzerman och Paul Coffey, för att ta ett par exempel.
Men någonstans på vägen från den nordamerikanska östkusten till hamnen i Götlaborg brast det i kommunikationsledningarna. Dessa spelare ansågs här hemma förvisso kunna åka skridskor behjälpligt, men mest var allt ett skådespel, regisserat av filmbolaget NHL. De stora artisterna var ryssarna, vars förstafemma var så bra att man trodde att Gud Fader själv satt denna kvintett på jorden för att sprida evangeliet. Vad ingen tänkte på var att dessa fem herrar, KLM + Fetisov och Kasatonov, aldrig egentligen mötte de bästa förutom i Canada Cup-sammanhang. Jag menar, ge mig en sommar, och jag trampar också ifrån Tom Eklund, Micke Hjälm, Matti Pauna och Anders Elderbrink.
När så då Kanada plötsligt visade sig totalt överlägsna mot Tre Kronor i Canada Cup 84 och 87 började man snickra på en bortförklaring. "Var de dopade? Nej, den går inte pöbeln på. Gretzky väger ju 70 kg. Har de hemmadomare? Nja, förvisso är de födda i samma land, men...Jo, de kanske de är. De har fått betalt av den där Igelsson. Just det. Så måste det vara! Sen har de gjort spelschemat sådant att vi i Tre Kronor måste flyga kors och tvärs över kontinenten medan Kanada får vila i lugn och ro i en badort nära Montreal."
Sovjet fick flyga lika mycket som Tre Kronor, men yppade ingenting om detta. Detsamma gällde Finland och Tjeckoslovakien. Det kanske var så enkelt som att Kanadas spelare var totalt överlägsna de svenska? "Neeej, ni fattar inte hur bra Håkan Södergren är med klubban. Han är en magiker!".
Nu sitter jag här idag, 23 år senare, och läser artiklar om det s k Globen-debaclet, där NHL-lagen inte förmådde dra mer än elva respektive nio tusen åskådare till de på förhand hypade matcherna. Priserna var skyhöga, korven smakade sådär och Södergren hade ännu mindre hår än 1987. Men Södergren står stadigt kvar. Man pratar fortfarande om huruvida man "borde" spela med nordamerikanska mått på rinken, som om det vore ett alternativ. Det är inget alternativ, det är ett måste. Men då börjar pratet igen om de tekniskt skickliga européerna, och hur de har utvecklats på stor rink. Say what? Det är ju på liten rink man tvingas utveckla sin teknik och sitt spelsinne eftersom det går dubbelt så fort.
Det var precis därför som den kanadensiska juniorligan i mitten av 90-talet tog bort touch-up regeln för offside, eftersom backarna aldrig tvingades behandla pucken på offensiva blå linjen, när medspelare åkte mot offside. De kunde bara lägga ner och invänta att spelare "touchade" blå igen. En liten sidokuriosa men dock ett bevis på hur noga man är med detaljerna där borta. Hur utvecklar vi bäst de unga spelarna?
Här hemma har vi först nu, efter 20 år (!?), förstått att vi borde spela med hög forchecking och snabba omställningar om vi ska ha en chans mot de bästa i World Cup eller OS. De förstod Kanada redan 1984 och de hade utvecklat konceptet till fullo tre år senare inför turneringen 1987, då de under många och långa stunder spelade den totalhockey man såg under första perioden i kvartsfinalen mot Ryssland i OS i Vancouver tidigare i år.
Men vi i Sverige "ska värna om de stora rinkarna och de stora möjligheterna att utveckla vår tekniska briljans och vårt taktiska kunnande".
Synd bara att vi aldrig varit vare sig det mest tekniska eller taktiska laget på isen. Det epitetet måste gå till Kanada och deras hockey. De har på liten rink utvecklat den moderna hockeyn under snart 30 år med tekniskt briljanta nummer, hög forchecking, fysiskt spel och en smart energisparande defensivt. Vi i Sverige är däremot hopplöst efter.
Som vanligt.
