NHL-bloggen: Sämst när det gäller
Daniel Sedin gick inför nattens sjunde och direkt avgörande finalmatch ut och lovade en Vancouver-seger. Hur det gick?
En 0-4-förlust, tillsammans med brodern Henrik på isen vid alla fyra insläppta målen och en bedrövlig insats i stort. Tvillingarna Sedin svarade tillsammans för två mål och tre assist under de sju finalmatcherna. Trots alla superlativ efter grundserien visade duon återigen att de är som sämst när det gäller som allra mest.
Det är inte något du vill bli förknippad med.
---
Roberto Luongo förtjänar en hel del kritik sett över hela finalserien, men i slutändan var det inte defensiven som gjorde att Vancouver förlorade – utan offensiven. Eller snarare den bristande offensiven. Canucks gick in i slutspelet med ligans bästa offensiv, men lyckades enbart med åtta gjorda mål under finalen.
Visst svek Luongo, men den största skulden ska läggas på de underpresterande offensiva stjärnorna.
---
Boston då? Självklart är de värdiga vinnare. De hade slutspelets bästa målvakt, bästa backpar och bästa kedja. Tim Thomas var ett fenomen under långa stunder. Zdeno Chara och Dennis Seidenberg spelade en klockren defensiv mot genomgående svårt motstånd och bland forwardsbesättningen var det andrakedjan med Brad Marchand, Patrice Bergeron och veteranen Mark Recchi som dominerade.
Vidare är Bostons spel i even strength fruktansvärt svårpenetrerat när de har ledningen. Powerplay var en besvikelse under de första tre matchserierna, men vaknade till i finalen. Fjärdekedjan var stundtals monstruös och gav laget viktigt momentum.
---
Avslutningsvis hyllar vi 43-årige Mark Recchi. I och med nattens seger tog veteranen sin tredje Stanley Cup-titel, fördelat på tre decennier – och avslutar nu karriären på topp.
