Oh captain my captain?
Niclas Viberg på svenskafans nämnde tidigare i en blogg filmen "Döda poeters sällskap". I ironisk ton skall tilläggas. Den var enligt honom "ruskigt överskattad".
Själv tycker jag den är klart sevärd.
Särskilt slutscenen när Ethan Hawke tar mod till sig och kliver upp från sin plats, ställer sig på bänken, och vädjande utbrister "Captain, my Captain?".
Så skapas gåshud på undertecknads armar.
Nåväl.
Byt ut Hawkes ansikte mot Nicklas Bäckströms, och det hela skulle kunna utspelas på Washington Capitals bänk under matchserien mot Tampa Bay.
Kapten Ovechkin har, enligt vissa, "försökt" hela serien, men det är "de andra stjärnorna" som svikit. Bäckström, Semin, Arnott, Green.
Samma gamla snack, samma gamla teorier.
Det här låter EXAKT som i serien mot Penguins 2009. Eller mot Montreal 2010.
Captain (no)Clutch tar tag i pucken och "försöker" åka igenom, gång på gång. När han emellanåt lyckas omvandla sina utflykter i ett mål eller en assist eruptera han i ett dansnummer som skulle få en Laila Bagge att avundas honom.
Captain, save the dance for the prom. Eller något i den stilen.
Jag anar inte en Messier här, eller en Gretzky. Inte en Lemieux eller ens en Crosby. Kaptener som leder sina trupper mot målet genom att involvera, engagera och leverera.
Ovechkin engagerar sig själv. Han involverar och levererar. Själv. De andra står mest och tittar på.
Man brukar tala om "ett långt lag". Alltså, när avståndet mellan backar och forwards är för stort vilket gör att laget inte håller ihop på isen. Det öppnar upp för motståndarna att spela pucken i ytan mellan lagdelarna.
Captials har också ett långt lag, i meningen att det är ett för stort avstånd mellan kaptenen och resten av trupperna.
Ovechkin är fältherren som ensam rider fram med sin häst till toppen av kullen för att blicka ner i dalen mot fienden, långt borta. Men han inväntar inte sina trupper. Han sitter inte däruppe tillsammans med dem på frustande hästar och inväntar stunden då det är dags att anfalla.
Han rider ner själv. Rakt ner i fiendens gap. I sin iver att besegra fienden vill han göra allt själv. De andra, som precis hunnit fram till toppen av kullen, kan bara se på när ledaren snabbt och skoningslöst avväpnas och tillintetgörs.
DET är problemet med Washington Capitals.
Det har så varit de senaste åren, och är så även i år. Tydligare än någonsin.
Ovechkin kan inte göra allt ing själv.
Han KAN inte göra allting själv.
Hur ni tolkar den meningen är upp till er.
