Preview: St. Louis Blues - San José Sharks

St. Louis Blues är årets kometlag och var först till 100 poäng under grundserien. Laget exploderade under nye coachen Ken Hitchcock och har en bra mix av ungt och rutinerat. Nu skall taget ta nästa steg och frågan är om slutspelsrutinerade Joe Thornton och hans San José Sharks kan sätta käppar i hjulen?

St. Louis Blues kontrollerade San José Sharks fullständigt under grundserien och vann samtliga fyra matcher och släppte bara in tre mål. Frågan är vad det är värt nu när alla står på noll igen och det gäller playoff?

Ingen kan ha frångått Blues framfart under säsongen. Under Ken Hitchcocks överseende så gick man från ett talangfullt men slarvigt team till att stundtals dominera ligan. Efter David Paynes avsked tidigt i november så spelade laget 66 matcher och vann 42 av dem. Samtidigt så stramades defensiven upp ordentligt vilken hjälpte måvakterna Brian Elliott och Jaroslav Halak fram till William Jennings Trophy som ligans tätaste målvakter. 

Blues präglas av ett mixat kollektiv bestående av egna drafter (Oshie, Perron, Berglund, Pietrangelo, Polak), man använde egna draftade spelare som Jay McClement,  Erik Johnson och Lars Eller för att trada till sig Chris Stewart, Kevin Shattenkirk och Jaroslav Halak. 
Under sommaren kryddade man anrättningen med ledarskap och vinnarskallar i form av Jamie Langenbrunner, Jason Arnott och Kent Huskins. 

San José Sharks gick in i säsongen som favoriter men någonstans gick något på tok och det var först i de sista omgångarna som man lyckades säkra slutspelet. 
Laget är med andra ord uppe i tempo redan efter att ha lirat "slutspelshockey" ett par veckor och man förfogar även över betydligt mer slutspelsrutin än motståndarna. 

Sharks framgång handlar naturligtvis mycket om Joe Thorntons fina spelsinne och Patrick Marleaus vassa klubba. Under senare år har egna drafter som Joe Pavelski, Logan Couture och Ryane Clowe visat prov på härlig utvecklig offensivt och man valde sonika att trada bort en spelare som Dany Heatley (till Minnesota Wild) som trots två poängmässigt goda säsonger aldrig fann sig riktigt till rätta i Sharks. 
I retur fick man Martin Havlat vars framträdanden begränsats till 39 efter en ny skadefylld säsong. 
Sharks gjorde fler affärer med Wild under sommaren och fick även in backen Brent Burns i utbyte mot Devin Setuguchis tjänster. 

St. Louis Blues ansågs för tio år sedan vara så gott som cementerade i varenda slutspel och hade 25 raka playoffs innan laget sattes upp till försäljning i samband med lockouten. Efter det var det fritt fall och man har endast gjort ett slutspel under de sex senaste säsongerna. 

San José Sharks å sin sida är ett notoriskt och starkt slutspelslag som endast missat fem playoffs på de 19 säsonger som spelats sedan laget välkomnades av ligan. 
De senaste två säsongerna har man varit framme i conferencefinal och åkt ut mot blivande mästarna Chicago Blackhawks och finalisten Vancouver Canucks. 

Under nuvarande säsong så har lagen stött på varandra fyra gånger med Blues-seger vid samliga tillfällen. 

¤¤¤

Historia:

Rivaliteten mellan klubbarna har aldrig varit speciellt vass men tre gånger tidigare har man stött på varandra i slutspelet. 
Sharks har dragit det längsta strået två gånger och Blues supportrar minns ännu med förfäran uttåget ur slutspelet 2000 då Sharks, seedade åtta i conferencen, slog ut det unga Presidents' Trophy vinnande Blues som dock tvingades undvara poängkungen Pavol Demitra som blev skadad precis innan allvaret skulle börja. Sharks vann den sjunde och avgörande matchen i dåvarande Savvis Center med 3-1. 

Redan året efter tog Blues revansch genom att slå ut Sharks med 4-2 i matcher i första rundan för att sedan stöta på patrull i form av blivande mästarna Colorado Avalanche i conferencefinalen. 

2004 var det dags igen. Anförda av den då 36 -årige Vincent Damphousse och med en viss Patrick Marleau i laget, så hade andra-seedade Sharkls inga problem med att avfärda ett tamt Blues som var på dekis efter att laget satts upp till salu. 

En liten rivalitet uppstod i fjol när en frustrerad Joe Thornton tryckte en armbåge i huvudet på Blues David Perron som fick en hjärnskakning och missade över ett års spel. Blueslegenden, radioanalytikern och förre detta fightern Kelly Chase rasade mot laget som låtit Thornton komma undan så billigt och menade att vedergällning borde ske. Hittills har det emellertid varit hyfsat lugna drabbningar lagen emellan. 

¤¤¤

Nyckelspelare:

St. Louis Blues

Matchvinnaren: Andy McDonald

”Blues har inga matchvinnare som kan kliva fram” heter det när självutnämnda experter skall tycka till om Blues. 
Den alltid förbisedda och underskattade Andy McDonald är precis det. Även om hans slutspel begränsats till tre så har han alltid levererat i playoff med 10 mål och 4 assists på 21 matcher som kronan på verket när Anaheim Ducks vann Stanley Cup 2007. Även senast det begav sig för Blues – 2009 – så var McDonald den klart lysande stjärnan med fyra poäng på fyra matcher mot ett starkt Vancouver Canucks.

Experterna luras ofta av att den gode 34-åringen är skadad så ofta men faktum är att han denna säsong snittat fler mål per match än exempelvis Carter, Parise, Franzén, Marleau och Giroux. Hans poängsnitt överträffar spelare som Zetterberg, Hartnell, Ovechkin, Kane, Iginla och Brad Richards. Samtliga spelare som av en eller annan anledning erhåller mer respekt och fler spaltmetrar än McDonald.
McDonald har speeden, han har händerna och han har sin storlek till trots, modet att gå direkt på mål.

Försvarsgeneralen: Alex Pietrangelo

Slutspelet blir ett elddop för Pietrangelo som med blott två fulla NHL-säsonger bakom sig, tagit sig upp till en topplats bland ligans backar.
Utmärker sig inte lika mycket defensivt som offensivt där han toppade backarnas poängliga i hela NHL när det kom till matchvinnande mål. Därmed inte sagt att han på något sätt skulle vara svag i defensiven. Tillsammans med Barret Jackman leder han Blues framgångsrika penalty killing unit som höll på att sätta rekord i antal dödade utvisningar för en månad sedan. 

Grovjobbaren: Alexander Steen

En dröm för en coach. Spelar där coachen placerar honom och levererar alltid på en hög nivå. Dödar utvisningar men producerar även framåt. Har som många andra fått säsongen fördärvad av hjärnskaningssymtom men lär nu vara fit for fight. Plus 24 på 43 matcher denna säsoongen.

Doldisen: Barret Jackman

Få spelare har fått så mycket skit öst över sig som Jackman under Blues hundår. Ofta inte helt ogrundat. Under Ken Hitchcock har emellertid Jackman hittat tillbaka till det spel som en gång i tiden gjorde honom till en Calder Trophy-vinnare 2003.
Spelar lugnare och enklare, minimerar misstagen och uppträder överhuvudtaget mer moget under Hitchcocks översyn.

Målvakten: Jaroslav Halak  

Tänk dig att vara ligans bästa målvakt över ett helt grundspel och sedan få stå åt sidan i slutspelet. Den förbannelsen vilar över Brian Elliott som inledningsvis får stå ut sidan till förmån för kollegan Jaroslav Halak. Halaks magnifika slutspel med Montreal Canadiens 2010 kittlar ännu sinnena hos NHL-publiken i allmänhet och Blues fansen i synnerhet. 

Fightern: Ryan Reaves

Tämligen meningslös kategori när det kommer till slutspel då man sällan har råd att ta korkade utvisningar för att man skall slåss. Ryan Reaves kommer förmodligen att få en del speltid då man befarar att Sharks kommer att gå hårt efter Pietrangelo och Shattenkirk och det föreligger även en risk för Andy McDonald. Alla Bluesfans minns fortfarande Joe Thorntons idiotiska armbåge som kunde kostat David Perron karriären och som höll honom från spel i över ett år.

Lagkaptenen: David Backes

27 år gammal så är det nu upp till bevis för Backes som fick ta över kaptenstiteln när Eric Brewer lämnat klubben. Stor, tung och hård utgör Backes en härlig flexibel spelartyp som spelar i de flesta situationer och sällan är skadad. Det är bara den ojämna poängproduktionen som hindrar honom från att nämnas bland toppnamnen i ligan.

Coachen: Ken Hitchcock

Endast olämpligt innehåll i juryns dricksglas hindrar Ken Hitchcock från att få sin första inteckning i Jack Adams Award.
61-åringen kom tillbaka till NHL efter ett sabbatsår och fick äntligen Blues unga lagbygge att prestera som de flesta initierade anade att de kunde. Massvis med rutin från slutspel från cup-segern med Dallas 1999.

San José Sharks

Matchvinnaren: Patrick Marleau

Trots en dipp i målskyttet de senaste matcherna är Marleau ändå alltid en spelare att räkna med. Hans hjärta för klubben är enormt och trots att han inte blir yngre med åren tycker jag ändå att han har utvecklats till en smartare spelare de senaste säsongerna. Marleau leder också Sharks i GWG med 8 fullträffar.

Försvarsgeneralen: Marc-Edouard Vlasic

Sharks helt klart bästa defensiva back under säsongen. Sättet som Vlasic styr och ställer i defensiven är beundransvärd och jag kan tycka att det är lite konstigt att han inte får mer uppmärksamhet för det jobbet. Några av er kanske tycker att jag borde tagit Dan Boyle här men, ska sanningen fram är inte Boyle alls like duktig i defensiven som Vlasic.

Grovjobbaren: Douglas Murray

Svensken täcker skott och tar stryk som ingen annan i laget. Han kanske inte kommer gå till historien som en av de stora spelarna i Sharks men, han kommer gå till historien som en av dem som kämpade absolut mest. Det kvittar om Sharks ligger under med 5 mål, Murray hänger aldrig med huvudet och jag tror inte jag kan minnas en enda dålig match av honom under denna säsong.

Doldisen: Andrew Desjardins

Ni som inte har sett särskilt många matcher med Sharks denna säsong bör hålla ett extra öga på nummer 69. Desjardins är en spelare som inte gör särskilt mycket poäng, han är inte heller något speciellt vad det gäller snabbheten eller fysiken. Det som den gode Andrew dock har är ett ofantligt stort hockeyhjärta och en underbar speluppfattning och han gör ytterst sällan ett dåligt byte, han jobbar från norr till söder kväll ut och kväll in och gör det med bravur.

Målvakten: Antti Niemi

Sharks absolut svagaste kort, Niemi har sedan han vann Stanley Cup med Chicago inte varit i närheten av den form han var i då. Målvaktsfrågan i Sharks är ständigt aktuell då Niemi aldrig verkar lyckas med 2-3 matcher i rad, det slinker alldeles för ofta in för enkla mål och när detta händer verkar det sätta sig rejält i huvudet. Hans spel efter ett sådant mål är ofta väldigt nervöst och vid flertalet tillfällen denna säsongen har det slutat med att Greiss har fått komma in. Allt är dock inte helt becksvart, Niemi kan spela riktigt bra och lyckas han bara hänga med bra i de 2 första matcherna hoppas jag att hans självförtroende får en rejäl skjuts.

Fightern: Ryane Clowe

En underbar powerforward som är ofantligt viktig för Sharks. Innan trade deadline gick det många rykten om att det var ett flertal klubbar som var intresserade av Clowe men GM Doug Wilson gick tidigt ut och sa att Clowe inte skulle bytas bort mot något. Det finns ganska många likheter emellan Clowe och min personliga favorit Owen Nolan. Både Nolan och Clowe är spelare som enligt mig har väldigt mycket hockey och hjärta i sig och de kan det där med timing som är så oerhört viktigt, Clowe tar aldrig en fight när han vet att det kan skada hans eget lag, han tar aldrig någon idiotisk utvisning för att han är för het och kan det där med att producera framåt också. Clowe har på 62 slutspelsmatcher stått för 42 poäng, ett klart godkänt resultat.
 
Lagkaptenen: Joe ”Jumbo” Thornton

Vad finns det att säga som inte redan är sagt? Jumbo är enligt mig en utav ligans absolut bästa speluppläggare och han är fantastisk på att se passningsvägar andra spelare inte ser. Det Thornton också gör väldigt bra är sättet han kan få fast pucken i den offensiva zonen, när han väl har pucken är det otroligt svårt för motståndarna då han utnyttjar sin storlek och klubblängd på ett exemplariskt sätt. Ska man säga något negativt om Thornton är det väl att han kanske inte riktigt har producerat så bra man velat under slutspelet tidigare år, många gånger har han haft problem med skador men allt går inte att skylla på det. Ska Sharks vinna en Stanley Cup så krävs en Joe Thornton i toppform, förhoppningsvis lyckas han äntligen pricka in den där formtoppen i år.
 
Coachen: Todd McLellan

Jag kan ibland ha vissa synpunkter på hur McLellan ibland väljer att ställa upp laget, vissa spelare som till exempel Benn Ferriero som han stundtals väljer att spela trots att killen inte har i NHL att göra överhuvudtaget. Detta är dock inget jag kan klaga särskilt mycket på då han faktiskt oftast gör ett väldigt bra jobb. En liten sak som dock kan störa mig är sättet han använder timeout på, oftast tar han den alldeles för sent då skadan ofta redan är skedd, när man från tvsoffan tidigt kunnat se vart det lutade.

¤¤¤

Duellerna:

1 kommentarer