NHL-bloggen: Rätt eller fel att pensionera Bures tröja?
Det förefaller som att Vancouver kommer pensionera och hissa Pavel Bures tröja till taket i Rogers Arena. Det är inte officiellt ännu, men mycket tyder på att så blir fallet. Det har redan börjat diskuterats flitigt om Bure är värdig den äran och om det faktiskt är rätt eller fel att pensionera hans #10.
Att Pavel Bure sannolikt är den mest talangfulla spelaren som någonsin har representerat Vancouver kan man föra väldigt starka argument för. Hans fantastiska snabbhet lade grundbultarna för hans spel, men han var även otroligt vältränad, hade fina handleder och visste var målet var beläget.
Två gånger om nådde han 60 mål och vid ett tillfälle blev det 51 fullträffar. Hans två 60-målssäsonger är den bästa noteringen i Vancouvers historia och han återfinns i toppen av de flesta tyngre offensiva statistikkategorier genom tiderna i Canucks.
Han var den klarast lysande stjärnan i Vancouver under 90-talets början, förde föga förvånande en väldigt viktig roll när Canucks gick till Stanley Cup-final 1994 och har bäst poäng- och målsnitt genom organisationens historia.
Men…
Bure spelade bara sju säsonger i Vancouver, och då var det enbart tre säsonger som höll högsta klass. Han gjorde bara 478 poäng under sin tid i Canucks – sex spelare överträffar honom där. Fyra spelare har gjort mer mål än honom och han är inte i närheten av att vara en spelare som har representerat organisationen längst.
Förutom Calder Trophy har han inga personliga utmärkelser från tiden i Vancouver, även om han vann skytteligan 93/94 – men det var innan Rocket Richard Trophy hade instiftats.
Tre starka säsonger, en Calder Trophy, en skytteligaseger, en förlorad Stanley Cup-final och bara 428 matcher för organisationen. Är det verkligen något som ska räcka för att få sin tröja hissad i taket?
Vancouver har sedan tidigare kritiserats för att ha en låg standard när det kommer till att pensionera tröjnummer, men då är det ändå Stan Smyl, Trevor Linden och Markus Näslund vi pratar om. Det är tre ruggigt stora namn inom organisationen och tre namn som tillhör Vancouvers främsta spelare genom tiderna – och som dessutom var i Canucks under många, många år.
Som jämförelse med Bures 428 matcher gjorde Näslund, Smyl och Linden 884, 896 respektive 1140 matcher och alla tre ligger i toppen av de flesta statistikkategorier.
Pavel Bure var en elektrisk spelare. Han hade en snabbhet och en högstanivå som väldigt få spelare kunde mäta sig med under 90-talet, men rejäla skadeproblem höll också tillbaka honom. Skulle han gjort hela sin karriär i Vancouver – ja, då är det kanske ingen diskussion om att han ska få sin tröja hissad.Men nu? Mål- och poängsnittet till trots har hans #10 ingen plats i Rogers Arena.
En grundförutsättning för att man över huvud taget ska överväga att hissa någons tröja i taket bör vara att spelaren i fråga har en lång och gedigen karriär i organisationen – betydligt längre än sju säsonger. Tunga personliga utmärkelser, en lång och stadig produktion och givetvis ska även insatser utanför rinken tas i betänkande. Gärna ska man även ha vunnit – minst – en Stanley Cup med den givna organisationen, men lång, trogen och högklassig tjänst bör som sagt vara grundförutsättningen för alla.
Går man ifrån den standarden borde var och varannan spelare få sitt tröjnummer hissat, framför allt i de äldre organisationerna. Det är givetvis ett ohållbart scenario och betydelsen för att faktiskt få sitt tröjnummer pensionerat börjar sakta men säkert tappa i värde, på samma sätt som antalet All Star-matcher inte längre är lika attraktivt som tidigare.
