Sedinarnas uppenbara brister
Efter nattens 0-4 debacle kan man bara konstatera att bröderna Sedin var bedrövligt ineffektiva i den offensiva zonen och helt bortkomna i den defensiva. Detta gällde i närapå alla sju matcher.
Jag ger dem dock cred för att de försökte hela finalserien. De gnällde aldrig på domarna, de visade respekt mot motståndarna och de tog sig tid för media efter alla fyra förlustmatcher.
MEN.
De visade med emfas att de har en lång väg att vandra för att bli ett par kompletta hockeyspelare.
Vad som med all tydlighet slog mig var hur de inte hittade varandra nämnvärt många gånger under matcherna, så som de gjort i grundserien. När så den "fördelen" försvann (kudos till Chara/Seidenberg) var magin bruten, och två endimensionella och mediokra spelare började träda fram.
De hade embarmerligt svårt att inkludera tredjelänken i kedjan, Burrows, vilket gjorde att Bruins allt som oftast hade ett tre-mot-två-överläge i egen zon. När så Sedinarna knappt vann en enda närkamp vid sargen, och aldrig kom ut i rundeln med pucken under kontroll, föll de offensiva intentionerna ihop som ett korthus. Kvar blev ett par knektar som, för er som kan er poker, sällan är en vinnande hand.
Vidare sköt de alldeles för lite, skymde aldrig Tim Thomas som man bör för att vara lyckosam i sådana här sammanhang och orkade heller aldrig kriga om de så viktiga andra- och tredjepuckarna runt målområdet. De flesta skott de tog var lama halvfösare som knappast kunde penetrera en självsäker Thomas och fick de en rejäl målchans i slottet såg de närmast förskräckta ut, lite som två nykomlingar i sin första seniormatch.
Defensivt var de ännu sämre. Att de var inne på alla fyra mål bakåt må te sig i lekmannens ögon som rena tillfälligheter men faktum är att de inte riktigt vet vad de ska göra i egen zon. Framförallt är de inte tillräckligt aggresiva utan puck. Om det i den här matchen hade att göra med att de var helt slutkörda efter alla tuffa bataljer mot Captain Haddock och hans förste styrman Seidenberg kan man bara spekulera i, men visst såg de långsammare och långsammare ut ju längre finalserien led?
*****
Cred ska också ges till Bruins ytterforwards som hela tiden stod vid "the wall", alltså långsidan i egen zon, och tog hand om alla puckar som Bruins backar skickade upp längs rundeln. Därifrån styrde de uppspelen med en otäck precision. Även om Canucks backar pinchade bra (i alla fall till en början) var det nästan komiskt och inte så lite imponerande hur enkelt Bruins spelade sig ur egen zon. Det var hockeygodis för det tränade ögat. Canucks lyckades bara sätta press under de första tio minuterna av första perioden. Då hade de, inklusive Sedin-kedjan, förmågan att hålla kvar pucken i Bruins zon med långa uttröttande anfall. Men sen orkade de inte längre, och matchen var över innan någon han säga "choke".
*****
För övrigt var det här en av de mest spännande finalserierna jag sett. Och en av de märkligaste. Men att Bruins är värdiga vinnare är det inget snack om. De var bättre i alla sju matcherna.
*****
Slutligen måste jag ge en liten, liten känga till Daniel Sedin för sitt Messier-uttalande inför match 7. Det är inte vad man säger, utan vem som säger det, som är grejen.
Mark Messier hade det i sin persona. Han visste vad som skulle sägas, och när det skulle sägas. Han höll även ett emotionellt tal inför match 7 mot Canucks 1994 som fick Mike Keenan att kippa efter andan.
De andra spelarna följde sin ledare, klev ut på isen och vann lagets första cup på 54 år.
Daniel Sedin må vara en bra hockeyspelare, men han är ingen ledartyp på det sättet. Det är hans spel som ska tala.
Nu blev det helt fel. Ett "Your ego is writing checks your body can't cash"-uttalande, följt av en högst medioker insats på isen och allt vi kommer komma ihåg av Daniel Sedins insats i slutspelet 2011 blir det här.
What a shame.
