Stora förväntningar på Sedinarna
Jag är den första att erkänna att jag missbedömde bröderna Sedins potential.
Även om de var hypade som juniorer inför draften 1999, och följdaktligen gick högt, anade jag snabbt att de aldrig skulle dominera i NHL.
Och det gjore de inte heller, till en början i alla fall.
Tittar man i backspegeln är det tydligt att de första fem-sex säsongerna var en enda lång acklimatiseringsperiod för de båda talangfulla bröderna.
Deras "circle the puck"-stil, som i Sverige firat stora triumfer, blev märkligt uddlöst när de mötte stora och starka backar. De hade uppenbarliga problem att komma in på mål, och de hade ännu större problem att utnyttja den tredje komponenten i kedjan, vem det än var.
Man ska dock vara tydligt med att de till en början huserade i tredjekedjan, fick marginellt med istid i powerplay, och sällan eller aldrig matchades i de viktiga lägena.
Hade de inte haft drivet att bli bäst hade de kanske åkt hem så tidigt som 2004. Och vem hade sagt emot (förutom undertecknad)? De var dussinspelare i ett dussinlag, och fick endast korta ettårskontrakt när deras rookiekontrakt på tre år hade gått ut. Canucks trodde nog på tvillingarna, men märkbart lite hände i deras utveckling och organisationen hade nog högre förväntningar än ett par tre 40-poängssäsonger.
Någonstans under lockoutsäsongen hände något. Tvillingarna kom tillbaka mer vältränade än någonsin och fick bilda kedja med Anson Carter, vars målsinne kompletterade Sedinarnas speldito. Sedan dess har det rullat på.
Man kan spekulera i om de är ligans mest kompletta forwards, men det kanske spelar mindre roll. De har bevisat för alla belackare att de visst kunde dominera i världens bästa liga.
Men vad som återstår är att lyckas i Stanley Cup. Mot den framgången mäts alla andra.
Många har menat att bröderna aldrig presterat i ett slutspel. Aldrig dominerat som i grundserien eller höjt sitt spel i de tuffa, avgörande matcherna.
Men man ska komma ihåg att de varit lagets bästa spelare i de två senaste slutspelen och de var direkt dominanta förra våren, då de både plockade 14 poäng på bara 12 matcher, bl a mot ett Chicago Blackhawks som senare gick hela vägen.
Så, vad kan vi förvänta oss i vår?
Sedinarna har för en gångs skull ett komplett lag runt sig, från Loungo och framåt. Canucks har ligans bästa powerplay, tack vare bröderna, och de vinner jämna matcher mot de bästa lagen.
Blir det här det definitiva genombrottet, om man ens kan kalla det ett sådant?
Bröderna Sedin är redan nu bland världens bästa spelare. I grundserien har de spelat på den abslout högsta nivån, inkluderat en viss kanadick och en viss ryss.
Skulle de gå hela vägen redan i vår blir inte ens en gammal belackare som jag upprörd om de kommer att kallas för just det.
Världens bästa spelare.
Gud ska veta att de är värda det, dessa ödmjuka, hårt arbetande och fantastiskt talangfulla bröder.
