SvenskaFans Hall of Fame: Al MacInnis - The Big Gun

Al MacInnis skrev NHL historia när han säsongen 1988-89 vann poängligan under Stanley Cup-slutspelet som förste back genom tiderna. Han gjorde 31 poäng på 22 matcher när Calgary Flames vann sin första och hittills enda Stanley Cup.

Under sin rookiesäsong gjorde han 45 poäng på 51 matcher och under sin andra säsong så gjorde han en poäng per match i snitt. 1987 blev han för första gången uttagen i All Star Team 2 och nu var han en av NHL's mest respekterade backar och fruktade skyttar. Säsongen 1986 hade MacInnis och Calgary förlorat Stanley Cup finalen mot Montreal men tre säsonger senare fick de revansch. Calgary vann finalen med 4-2 i matcher och blev med det första och hittills enda bortalag som fått ta emot Stanley Cup pokalen i Montreal. MacInnis blev dessutom den förste backen i historien som vann poängligan under slutspelet och han belönades därför med Conn Smythe Trophy.

De följande säsongerna är Al MacInnis en av ligans absolut bästa backar och han samlar på All Star Team uttagningar men trots att han säsongen 90-91 blev den fjärde backen genom tiderna som passerade 100 poäng i NHL vann han inte Norris Trophy. Först sedan han lämnat Calgary och hamnat i St. Louis Blues kommer äntligen belöningen, säsongen 1998-99 vinner han Norris Trophy.

Säsongen 2003-04 råkar han ut för en allvarlig ögonskada och sedan blir han ett offer för lockouten 2004-05, den 9 september 2005 meddelar han att han slutade som aktiv. Den 9 april hedrades han av St. Louis Blues genom att de pensionerade han tröjnummer. Han gjorde under sin karriär 340 mål, 934 assist och 1274 poäng på 1416 NHL-matcher, de siffrorna placerar honom på plats 3 när det gäller poäng, assist och mål, och plats 10 när det gäller antal matcher i NHL bland backarna.

MacInnis blev den trettonde och siste backen som valdes in i Svenska Fans Hall of Fame. SvFHoF består i och med detta av 46 spelare varav 8 målvakter, 14 backar och 24 forwards, de platser som återstår kommer fyra forwards att lägga beslag på. MacInnis besegrade Phil Housley, Jean-Claude Tremblay och Doug Wilson i den fyrtionde omröstningen.

---

Omröstning 39:

Al MacInnis – 78%
Phil Housley – 11%
Jean-Claude Tremblay – 10%
Doug Wilson – 1%

Totalt 202 röster

---

Allan MacInnis föddes den 11 juli 1963 i Inverness, Nova Scotia, Canada. Han växte upp i en liten fiskeby på Cape Breton Island som ligger nästan så långt åt norr och öster man kan komma innan man hamnar på Grönland. Som hörs på hans efternamn har hans familj rötterna i Skottland och de hamnade givetvis i den brittiska kolonin Nya Skottland (Nova Scotia) någon gång under 1800-talet.

Hans far var gruvarbetare som när gruvan lades ned fick jobb som vaktmästare på stadens hockeyrink. Al hjälpte ofta pappan och fick som belöning ta med sig alla gamla uttjänta hockeypuckar som han använde när han tränade att skjuta slagskott mot familjens lada. MacInnis lämnade hemmet för att spela juniorhockey i Regina Pat Blues (riktigt långt hemifrån) i SJHL 1979, efter 48 poäng på 59 matcher fick han även spela några matcher med Regina Pats i WHL.

Säsongen 1980-81 flyttade han lite närmare hemmet när han började spela för Kitchener Rangers i OHL, där gjorde han knappt 40 poäng på 47 matcher när Kitchener vann OHL. Efter säsongen rankades MacInnis som näst bäste back inför draften och Calgary Flames valde honom i den första omgången som den femtonde spelaren sammanlagt. Han blev inbjuden till träningslägret inför säsongen 81-82 men alla inklusive han själv förstod att han behövde ett par säsonger till bland juniorerna. Under två säsonger i Kitchener gjorde han 75 resp. 84 poäng och blev uttagen i ligan All Star Team 1 bägge säsongerna., Kitchener vann dessutom Memorial Cup 1982. Under den andra säsongen tangerade han Bobby Orrs gamla poängrekord i OHL och vann Max Kaminsky trophy som ligans bäste back. Han har fortfarande ett OHL rekord nämligen flest mål av en back under en match (5 mål).

MacInnis fick debutera i NHL den 30 december 1981 men det blev bara en match till i NHL den säsongen, säsongen 82-83 spelade han 14 matcher för Calgary efter att Kitcheners säsong avslutats. Den följande säsongen var det dags för MacInnis att slå igenom på allvar, han fick starta säsongen i farmarlaget Colorado Flames men efter 19 poäng på 19 matcher blev han uppkallad till Calgary för att aldrig återvända till farmarligorna. Han gjorde strålande 45 poäng på 51 matcher som rookie, det blev dessutom 14 poäng på 11 slutspelsmatcher och Calgary hade fått en ny backstjärna.

Efter en säsong då han nästan gjorde en poäng per match så lyckades han och Calgary ta sig ända fram till Stanley Cup finalen 1986. MacInnis gjorde 68 poäng under serien och följde upp med 19 poäng under slutspelet. Den följande säsongen blev han för första gången uttagen till ett av NHL's All Star Team efter att han gjort över 20 mål för första gången under en säsong. Säsongen 1987-88 satte han nytt personligt poängrekord med 83 poäng men det är säsongen 1988-89 som nog måste räknas en av hans främsta säsonger i NHL. Han gör visserligen ”bara” 74 poäng under serien men under slutspelet är det ingen som kan konkurrera med honom. Han och Lanny McDonald leder Calgary till en ny final mot Montreal Canadiens och den här gången får laget sin revansch. MacInnis blir med 31 poäng på 22 slutspelsmatcher bäste poängplockare under slutspelet som förste back genom tiderna, en prestation som dessutom ger honom Conn Smythe Trophy som slutspelets MVP.

Den följande säsongen sätter han nytt personligt igen nu med 90 poäng men Calgary åker ut i den första omgången av slutspelet. Säsongen 1990-91 blir han den blott fjärde backen genom tiderna som gör över 100 poäng under serien, prestationen räcker dock bara till en plats i All Star Team 1. Nu följer tre säsonger där Calgary antingen missar slutspelet eller åker ut i den första omgången och när MacInnis kontrakt går ut 1994 så erbjuder Calgary honom 2,5 miljoner per säsong. St. Louis ger honom däremot ett offer sheet (betydligt vanligare då än nuförtiden) värt 3,5 miljoner/året, MacInnis nappar på erbjudandet och Calgary får Phil Housley plus två val i den andra rundan som kompensation från St. Louis. Innan han lämnade Calgary hade MacInnis blivit lagets bäste poängplockare genom tiderna genom att passera Kent Nilsson.

Debuten i St. Louis blir försenad på grund av lockouten och när säsongen väl startar så får MacInnis lunginflammation, det blir blygsamma 28 poäng på 32 matcher under första säsongen i St. Louis. Inför nästa säsong har han valt att operera sin axel och han går mot en ny vår, han kan spela samtliga matcher i serien och gör under sin tredje säsong i St. Louis sin ettusende match i NHL. En ny axelskada 1997 gör att han måste opereras igen men han missar bara ca tre veckor av säsongen. Den 7 april 1998 blir han den sjätte backen i NHL's historia som passerar 1000 poäng och efter säsongen 1998-99 belönas han äntligen med Norris Trophy som ligans bäste back.

Efter att hans backpartner Chris Pronger brutit armen tidigt under säsongen 2002-03 blir MacInnis utsedd till St. Louis lagkapten, när Pronger gör comeback så insisterar han på att MacInnis ska fortsätta som kapten. MacInnis hinner bara spela tre matcher under säsongen 2003-04 innan en ögonskada från föregående säsong tvingar honom att vila resten av säsongen. Säsongen 2004-05 bir som alla vet inställd och Al MacInnis är en av flera spelare som tvingas sluta utan att ha fått möta fansen en sista gång, den 9 september 2005 meddelar han officiellt att han slutar som spelare.

Efter att han tvingats sluta så hedrades han av St. Louis Blues genom att han fick sitt tröjnummer pensionerat den 9 april 2006. Han fick även en staty utanför Scottrade center 2009 och han blev invald i Hockey Hall of Fame 2007. När han blev invald i Hockey Hall of Fame så var han den förste från Nova Scotia som hedrades på detta sätt. Först förra säsongen fick Calgary Flames tummen ur men de gick inte hela vägen utan valde att välja in honom som förste spelare i ”Forever a Flame” i istället för att pensionera hans tröjnummer. Han har arbetat åt St. Louis organisation ända sedan han slutade och han är just nu senior advisor till lagets GM Doug Armstrong.

Internationellt har han spelat för Canada i Canada Cup en gång, OS två gånger och han har även deltagit i en VM-turnering. OS-guldet från Salt Lake City 2002 plus vinsten i Canada Cup 1991 är hans största meriter vid sidan av Stanley Cup vinsten och hans troféer från NHL.

Statistik

0 kommentarer

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2013-01-19 18:50:00