SvenskaFans Hall of Fame: Bobby Hull – The Golden Jet
Bobby Hull var en av NHL:s mest fruktade målskyttar under 60-talet och firade stora triumfer i både NHL och WHA. Sju gånger om gjorde han mest mål i NHL och nådde 50-målsgränsen vid fem tillfällen, men det blev ”bara” en Stanley Cup-titel för ”The Golden Jet”.
Under 60-talet var Bobby Hull en av NHL:s mest fruktade forwards och vann skytteligan gång på gång. Han nådde 50-målsgränsen vid fem tillfällen, blev den första spelaren genom tiderna som gjorde mer än 50 mål och vann NHL:s poängliga tre gånger.
När WHA startades upp i början av 70-talet var han den största stjärnan som tog klivet över från NHL och bildade ligans giftigaste kedja tillsammans med Anders Hedberg och Ulf Nilsson i Winnipeg. Hull fortsatte sin fina produktion även i WHA och gjorde bland annat 77 mål på 78 matcher under säsongen 74/75.
Totalt blev det 23 säsonger i NHL och WHA och ”The Golden Jet” är en av tidernas mest framgångsrika spelare i båda ligorna. I NHL gjorde han 610 mål och 1170 poäng på 1063 matcher, medan det blev 303 mål och 638 poäng på 411 matcher i WHA. Han vann Stanley Cup vid ett tillfälle och WHA:s motsvarighet Avco Cup tre gånger.
---
Omröstning 25:
Bobby Hull – 70 %
Stan Mikita – 15 %
Jacques Lemaire – 13 %
Yvan Cournoyer – 2 %
Totalt 194 röster
---
Dominerade tidigt
Bobby Hull föddes i början av januari 1939 och växte upp på en farm strax utanför Toronto. Han började tidigt spela hockey och som så många av historiens främsta spelare var han redan i tidiga år en dominant kraft.
Han fick ofta matchas med äldre lagkamrater och således mot äldre motståndare – men det hindrade honom inte från att skina klarast. I mitten av 50-talet var han den stora stjärnan i juniorhockeyn och lotsade givetvis sitt lag till mästerskapstiteln. Chicago fick tidigt upp ögonen för den unga talangen och signade honom till ett kontrakt, då draftsystemet inte sattes igång förrän under 60-talet.
Säsongen 55/56 lyftes Hull upp till Chicagos farmarlag St. Catharines Falcons i OHA. Hans första säsong blev inget märkvärdigt, men 56/57 small det till. Hull gjorde 33 mål och totalt 61 poäng på 52 matcher och i slutspelet blev det ytterligare 16 poäng (8+8) på 13 matcher. Genombrottet var ett faktum och efter ett starkt training camp inför säsongen 57/58 inledde Hull sin NHL-karriär.
Omgående succé
NHL-debuten kom alltså redan som 18-åring och även om poängskörden låg en bit bakom ligans toppskikt fick Hull omgående sitt erkännande. 47 poäng, fördelat på 13 mål och 34 assist, resulterade i en andraplats i Chicagos interna poängliga, men Black Hawks missade slutspel. Efter säsongen kom Hull även tvåa i omröstningen till Calder Trophy, där Frank Mahovlich segrade.
Hull byggde vidare på sin starka rookiesäsong och under sin andra säsong blev det 50 poäng (18+32) – men desto viktigare var det faktum att Chicago nu tog sig till slutspel för blott den fjärde gången på 16 år, och för första gången på fem år. Det blev förvisso respass redan i den första omgången, men Chicago hade nu något spännande på uppgång.
Säsongen 59/60 blev så det slutgiltiga genombrottet i NHL och det var då som Bobby Hull gick från talangfull forward till fruktad målskytt. 70 matcher gav 39 mål och 81 poäng, vilket gav honom segern i såväl NHL:s skytteliga som poängliga, men återigen gick Chicago på en mina i slutspelets förstarunda.
Första – och enda – Stanley Cup-titeln
Rent poängmässigt blev säsongen 60/61 en besvikelse för Hull. Med bara 56 poäng (31+25) blev det hans sämsta notering på hela 15 år. Men det var också den säsongen som Hull vann det ultimata priset – nämligen Stanley Cup.
Anförda av den unga stjärnduon Bobby Hull och Stan Mikita, samt med Glenn Hall mellan stolparna och Pierre Pilote på blålinjen, eliminerades Montreal Canadiens i förstarundan. Chicago satte därmed stopp på Canadiens fem raka Stanley Cup-titlar.
I finalen väntade sedan Detroit, med Gordie Howe, Alex Delvecchio och Terry Sawchuk i spetsen, men Chicago – som gjorde sin första final sedan 1944 – kom segrande ur striden. Efter 4-2 i matcher tog Chicago sin första Stanley Cup-titel sedan 1938 – men det skulle sedan dröja ytterligare 49 år innan nästa kom.
Vid 21 års ålder vann alltså Bobby Hull det ultimata priset efter 14 poäng på tolv matcher, men trots att han under det kommande decenniet var ligans kanske mest fruktade offensiva spelare lyckades han inte upprepa den bedriften. Det blev förvisso tre nya finaler – 61/62, 64/65 och 70/71 – men alla tre slutade med ett nederlag.
En av tidernas mest fruktade
Den svaga poängnoteringen under säsongen 60/61 blev snabbt ett minne blott för Hull. Året efter nådde han nämligen den magiska 50-målsgränsen för första gången och blev därmed historiens blott tredje spelare att klara av det. Totalt blev det 84 poäng och återigen vann han både skytteligan och poängligan i NHL.
Under de efterföljande tre åren vann Hull ligans skytteliga vid ett tillfälle – när han gjorde 43 mål säsongen 63/64 – men det skulle dröja till den senare hälften av 60-talet innan Hull på allvar etablerade sig som en av tidernas mest fruktade målskyttar.
65/66 blev han den första spelaren genom tiderna att passera 50 mål. När han gjorde säsongens 51:a mål, mot New York Rangers, fick han en sju minuter lång stående ovation av publiken. Totalt gjorde han 54 mål, och 97 poäng, den säsongen – vilket kom att bli den bästa noteringen under Original Six-eran. Efter den säsongens tilldelades han Art Ross Trophy för tredje, och sista, gången i karriären.
Säsongen 65/66 var också den första av fyra raka säsonger som Hull blev ligans bästa målskytt. Under de tre efterföljande åren blev det 52, 44 respektive 58 mål. Hans 58 mål och 107 assist under säsongen 68/69 kom att bli hans bästa notering under tiden i NHL – men något förvånande missade Chicago slutspel den säsongen.
Sista finalen och flytten
Bobby Hull fortsatte att tillhöra ligans främsta målskyttar under slutet av 60-talet och början på 70-talet. Efter det missade slutspelet 68/69 reste sig dock Chicago och tog sig till final vid två tillfällen under de kommande fyra åren. 70/71 var första gången under den perioden och Hull stod för ett mycket starkt slutspel när han gjorde 25 poäng (11+14) på 18 matcher, men i finalen blev Montreal för svåra.
Den efterföljande säsongen kom att bli Hulls sista i Chicago. Det var också den femte och sista gången som han nådde 50-målsgränsen i NHL. 1971 grundades nämligen WHA och året efter inleddes den första WHA-säsongen – med Bobby Hull i Winnipeg Jets.
Winnipeg chockade hockeyvärlden när man gjorde Hull till historiens första hockeymiljonär. Som en av ligans stora stjärnor var Hull missnöjd med den ekonomiska ersättningen i Chicago och när Winnipeg lockade honom med ett kontrakt värt $1 miljon – på den tiden ofantliga summor – lämnade han NHL till förmån för WHA.
Hull fick sällskap av flera NHL-spelare, men att det var ”The Golden Jet” – smeknamnet han fick efter sitt blonda hårsvall och snabbhet på isen – som var det största namnet råder det ingen tvekan om. NHL försökte förhindra flytten på alla möjliga sätt, bland annat genom att förbjuda honom från att medverka i Summit Series 1972, men flytten blev likväl ett faktum.
WHA och avslutningen
Värvningen av Bobby Hull var den stora prestigevärvningen för såväl Winnipeg som WHA som helhet. Det gav ligan kredibilitet och stjärnstatus och hotet mot NHL sopades inte bara under mattan. Hur det utvecklades i det långa loppet är välbekant – men under 70-talet var oron stor.
Anpassningen till WHA var inte helt smärtfri för Hull, men han var likväl en av ligans främsta spelare redan från start. Under sin första säsong med Jets – 72/73, som 34-åring – gjorde han 51 mål och 103 poäng på 63 matcher. Fördelat på sju säsonger kom Hull totalt upp i 638 poäng (303+335) på 411 matcher, och vann mästerskapet Avco Cup vid tre tillfällen.
Hans mest minnesvärda WHA-säsong är 74/75 då han vid 36 års ålder smällde in 77 mål på 78 matcher, och totalt stod för 142 poäng. Under tiden i Winnipeg bildade han också ligans kanske mest fruktade kedja tillsammans med Anders Hedberg och Ulf Nilsson.
Under säsongen 78/79, när Jets vann sin tredje Avco Cup, spelade en 40-årig Hull bara en handfull matcher, men satsade på comeback inför säsongen 79/80. 78/79 kom att bli WHA:s sista säsong och 1979 tog fyra lag, bland annat Jets, istället klivet över till NHL. Det blev 18 matcher för Jets i återkomsten till NHL innan han tradades till Hartford och gjorde ytterligare nio grundseriematcher och tre slutspelsmatcher.
I september 1981 försökte han sig återigen på en sista comeback med New York Rangers, men efter en handfull träningsmatcher bestämde sig parterna tillsammans för att inte gå vidare med comebackförsöket och Bobby Hull hängde upp skridskorna för sista gången.
60-talets bästa
Bobby Hull är något så ovanligt som en av tidernas främsta spelare i såväl NHL som WHA, och har på flera sätt satt sitt avtryck i hockeyn. Han blev den första spelaren att göra mer än 50 mål under en och samma säsong, han var en av pionjärerna när det kom till att spela med ett böjt klubblad och gjorde slagskottet till ett fruktat vapen.
När han avslutade karriären hade han gjort 1170 poäng (610+560) på 1063 matcher i NHL och 638 poäng (303+335) på 411 WHA-matcher. Han vann NHL:s skytteliga vid sju tillfällen, och nådde 50-målsgränsen fem gånger. Vid tre tillfällen tilldelades han Art Ross Trophy, och fick Hart Trophy två gånger om. Han spelade fyra Stanley Cup-finaler, men lyckades bara vinna vid ett tillfälle, jämfört med tre WHA-titlar på fem finaler.
När han gick i pension gjorde han det som tidernas näst bästa målskytt och nionde bästa poängplockare i NHL. Han ses av många som den främsta vänsterforwarden genom tiderna och blev utsedd till 60-talets bästa spelare. Trots alla dessa framgångar är det idag många som främst ser Bobby Hull som Brett Hulls far – och inte som en av sin generations främsta spelare – om inte den främsta.
1983 valdes Bobby Hull in i Hockey Hall of Fame och belönas nu även med en plats i SvenskaFans Hall of Fame.
###
STATISTIK:
NHL
Matcher: 1063
Mål: 610
Assist: 560
Poäng: 1170
+/-: 105*
PiM: 640
EV: 289*
PP: 121*
SH: 18*
GW: 65*
WHA
Matcher: 411
Mål: 303
Assist: 335
Poäng: 638
+/-: 189*
PiM: 183
EV: 218
PP: 82
SH: 3
GW: 26*
* = Fullständig uppgift saknas
MERITER:
Stanley Cup-mästare: (1) 60/61
Art Ross Trophy: (3) 59/60, 61/62, 65/66
Hart Memorial Trophy: (2) 64/65, 65/66
Lady Byng Trophy: (1) 64/65
Canada Cup-mästare: (1) 75/76
Avco Cup-mästare: (3) 75/76, 77/78, 78/79
Gary L. Davidson Award/Gordie Howe Trophy: (2) 72/73, 74/75
Invald i Hockey Hall of Fame 1983
