SvenskaFans Hall of Fame: Chris Osgood – Medelmåtta eller underskattad?
Var Chris Osgood en medelmåttig målvakt bakom fantastiska lagbyggen eller en underskattad målvakt på grund av just de starka lagbyggena? Åsikterna är många och skilda, men ingen kan förneka honom hans tre Stanley Cup-ringar.
Under NHL:s historia är det enbart tio målvakter som har kommit upp i minst 400 segrar. Det är bland annat namn som Jacques Plante, Terry Sawchuk, Patrick Roy, Martin Brodeur – och Chris Osgood.
Karriären inleddes och avslutades i Detroit – däremellan representerade han både New York Islanders och St. Louis – och det var hos Red Wings som framgångarna kom. Tre Stanley Cup-titlar finns på kontot, varav två kom när det var Osgood som var förstamålvakt.
De fina meriterna till trots är Chris Osgood ett namn som inte nämns med den yttersta respekten. Åsikterna kring hans eventuella storhet är många och skilda. Kritikerna hävdar att han var en medelmåtta bakom fantastiska lagbyggen, och då syftar man givetvis på Detroit. Andra hävdar å sin sida att han var en underskattad målvakt just på grund av de starka lagbyggena.
Hur som haver talar framgångarna sitt tydliga språk – och nu har Osgood även valts in i SvenskaFans Hall of Fame av läsarna.
---
Omröstning 33:
Chris Osgood – 26 %
Grant Fuhr – 25 %
Curtis Joseph – 20 %
Ron Hextall – 14 %
Ed Giacomin – 13 %
Gerry Cheevers – 1 %
Totalt 422 röster
---
En lovande rookiesäsong med fatalt slut
Draften 1991 har gått till historien som året då Eric Lindros, Scott Niedermayer, Peter Forsberg, Alexei Kovalev, Markus Näslund, Ray Whitney – och Chris Osgood tog sina första stapplande steg mot en NHL-karriär.
Det skulle dock dröja några år innan Osgood nådde NHL. Under sin sista säsong i WHL representerade han tre olika lag, och stod för en stark avslutning med Seattle Thunderbirds. Säsongen 92/93 började så den slutliga vandringen mot NHL, och först på schemat stod tjänstgöring i Adirondack Red Wings i AHL.
Osgood skötte sig väl i Adirondack och inför säsongen 93/94 lyftes han upp till NHL. Han fick inleda bakom Tim Cheveldae och så småningom bakom Bob Essensa, och avslutade säsongen med ett fullgott 23-8-5 record. Inför slutspelet fick Osgood förtroendet som förstamålvakt – men slutspelsäventyret tog slut redan i den första rundan mot San José.
Även om Osgoods rookiesäsong som helhet var lovande, slutade den med ett fatalt misstag. I den sjunde matchen lämnade Osgood sitt mål för att spela pucken, men levererade den rakt på bladet till en Sharks-spelare som i sin tur satte pucken i öppet mål.
Målskytten Osgood
Sommaren 1994 hämtade Detroit in veteranen Mike Vernon och Osgood fick återigen sikta in sig på rollen som back-up. Samarbetet mellan Vernon och Osgood blev en framgångssaga för Detroit. 94/95 blev Red Wings grundseriens bästa lag och gick hela vägen till final – där det dock tog stopp mot New Jersey.
Säsongen 95/96 kom att bli Osgoods rejäla genombrott. Han fick mer och mer speltid och när grundserien summerades landade han på ett smått fantastiskt 39-6-5 record. Hans 39 segrar och GAA på 2,17 var bäst i ligan och han fick en plats i All Star-matchen. Efter säsongen tilldelades han dessutom William M. Jennings Trophy.
Det var också den säsongen som Osgood skrev in sig i historieböckerna när han blev tidernas blott andra målvakt att göra ett mål. Slutspelsframgångarna skulle dock vänta ytterligare ett år för Osgood och Detroit. Säsongen 95/96 tog nämligen slut i tredjerundan.
Dubbla Stanley Cup-vinster
Under säsongen 96/97 delade Osgood och Vernon på speltiden, men lagom till slutspelet var det den tio år äldre Vernon som fick förtroendet – och vem kan klaga på det beslutet? Vernon spelade nämligen hem Stanley Cup-titeln till Detroit med en räddningsprocent på 92,7 och ett GAA på 1,76. Det räckte dessutom till Conn Smythe Trophy. Osgood i sin tur fick nöja sig med 47 minuters speltid under slutspelet.
Osgoods tid i rampljuset kom istället ett år senare. Vernon hade försvunnit till San José i augusti och med fullt förtroende gjorde Osgood ingen besviken. Han höll sin numera vanliga höga nivå under grundserien och i slutspelet höjde han sig ytterligare.
Detroit slog i tur och ordning ut Phoenix, St. Louis och Dallas på sin väg till Stanley Cup-final – och väl där svepte man Washington i fyra raka matcher, precis som man hade svept Philadelphia ett år tidigare.
Under de kommande åren var Osgood en av ligans bättre målvakter och gjorde hela tiden sitt för att Detroit skulle vara ett hot i slutspelet – men i samband med säsongsupptakten 2001 tog hans första sejour i Detroit slut. Red Wings hade nämligen plockat in Dominik Hasek från Buffalo, och Osgood – som hade haft skadeproblem säsongen 00/01 – hamnade istället i New York Islanders via waivers.
Tiden i Islanders och Blues
I New York Islanders fortsatte Osgood inledningsvis att hålla samma nivå. Under sin första säsong bidrog han starkt till att Islanders tog sig till slutspel efter sju år utan slutspelshockey. Väl i slutspelet blev det dock bara en sju matcher innan man blev utslagna av Toronto.
Säsongen 02/03 blev en besvikelse för Osgood. För första gången sedan rookiesäsongen hamnade hans räddningsprocent under 90 och i mars skeppades han till St. Louis. I Blues fick han upprättelse, framför allt under säsongen 03/04, men något slutspelsframgång blev det inte. När kollektivavtalet gick ut efter säsongen och lockouten hotade fick han inte heller något nytt kontrakt av Blues.
Efter lockouten skulle det dock bli en återkomst till Detroit – och nya framgångar.
Återkomsten till Detroit
I augusti 2005 signade Osgood ett kontrakt med Detroit, men de kommande två åren blev inte helt smärtfria. Ljumskproblem satte käppar i hjulen och när han väl kunde spela presterade han inte alltid som väntat. Oroligheterna på målvaktspositionen påverkade även laget som helhet och 05/06 fick man respass redan i förstarundan.
Inför säsongen 06/07 återvände Dominik Hasek till Detroit och utgjorde tillsammans med Chris Osgood – på förhand – ett stabilt par. Återigen skulle dock skador ställa till det för Osgood, och han fick se Hasek spela majoriteten av matcherna.
07/08 kom att bli Osgoods stora revansch. Han och Hasek delade på ansvaret under grundserien och gjorde det så pass bra att de belönades med William M. Jennings Trophy efter säsongen. Osgood landade på ett 27-9-4 record och hans GAA på 2,09 var bäst i ligan. Han deltog även i karriärens andra All Star-match.
När slutspelet tog vid var det Hasek som var förstavalet, men bristande prestationer av tjecken gav Osgood chansen – och Osgood tog väl vara på den chansen. Han såg till att ta Detroit till Stanley Cup-final och väl i finalen nollade han Pittsburgh i de två första matcherna. Därmed blev han tidernas fjärde målvakt att klara av den bedriften.
Detroit vann så småningom Stanley Cup och Osgood landade med ett 14-4 record, en räddningsprocent på 93,0 och ett GAA på 1,55. Osgood blev också den första förstamålvakten sedan Terry Sawchuk som vann Stanley Cup med minst tio års mellanrum.
Förfallet och återuppståndelsen
Efter Stanley Cup-triumfen stötte Osgood på problem. Formen dalade och skadeproblemen fortsatte. Grundserien under säsongen 08/09 kom att bli karriärens sämsta, men trots det fick veteranen förtroendet som förstamålvakt när slutspelet tog vid – och som så många gånger förr skärpte han till sig när det behövdes som allra mest.
Detroit avancerade till final för andra året i rad, och återigen var det Pittsburgh som väntade. Osgood gjorde sitt, men Sidney Crosby & Co blev för svåra den här gången. Red Wings veteranmålvakt kunde dock lämna slutspelet med huvudet högt. Han landade nämligen på en räddningsprocent på 92,6 och ett GAA på 2,01.
Det slutspelet var annars i princip den sista stora showen vi såg Osgood bjuda på. Grundserien 09/10 blev lika problemfylld som 08/09 och Jimmy Howard tog så småningom över ansvaret i Red Wings mål.
Hans sista stora ögonblick kom den 27 december 2010. I en bortamatch mot Colorado noterades han nämligen för karriärens 400:e seger – en bedrift som enbart tio andra målvakter har klarat av. Dryga halvåret senare avslutade han sin karriär med ett 401-216-95 record och tre Stanley Cup-ringar.
Frågan om han är medelmåttan bakom storlaget eller underskattad på grund av storlaget lever dock vidare än idag.
###
STATISTIK:
Matcher: 744
Record: 401-216-95
Sv%: 90,5
GAA: 2,49
SO: 50
Totalt antal minuter: 42 564
MERITER:
Stanley Cup-mästare: (3) 96/97, 97/98, 07/08
William M. Jennings Trophy: (2) 95/96, 07/08
