SvenskaFans Hall of Fame: Eric Lindros – The Next One
Han är underbarnet som fick smeknamnet ”The Next One”, men som kanske aldrig nådde de enormt höga höjder som alla förväntade sig. Eric Lindros var dock en av de mest dominanta spelarna som har äntrat en is och blev invald i SvenskaFans Hall of Fame av läsarna.
Under 90-talet var Eric Lindros en av ligans mest dominanta spelare. Han hade en enorm repertoar och kunde ta sig förbi motståndarförsvarare på alla möjliga och omöjliga sätt. Han var ett fysiskt monster som fyra gånger om nådde 40-målsgränsen och var navet i Philadelphias berömda kedja ”Legion of Doom”.
Men så var det alla dessa hjärnskakningar och skadeproblem rent generellt. Han lyckades aldrig spela alla matcher under en och samma säsong, och i slutändan var det också skadehistoriken – och framför allt hjärnskakningarna – som gjorde att han hans förfall under karriärens sista år blev smärtsamt uppenbart.
Lika uppenbart som förfallet blev – lika uppenbart var högstanivån under hans prime. Under karriären vann han både Hart Memorial Trophy och Ted Lindsay Award, deltog i sex All Star-matcher, vann OS-guld och Canada Cup – och även om han kanske inte levde upp till de enormt höga förväntningarna som lades på honom är han en av de mest kompetenta spelarna från sin era.
---
Omröstning 10:
Eric Lindros – 34 %
Brett Hull – 32 %
Alexander Mogilny – 26 %
Luke Robitaille – 7 %
Totalt 516 röster
---
”The Next One”
Eric Lindros visade tidigt att han var en talang utöver det vanliga. Han var stor och stark redan i tidig ålder, handlederna var känsliga och skridskoåkningen kraftfull. Han dominerade på alla nivåer i juniorhockeyn och gjorde mål efter mål, samtidigt som han körde över spelare som var flera år äldre än honom.
Hypen var enorm. Lindros spåddes nå stordåd i NHL och fick tidigt smeknamnet ”The Next One”, efter Wayne Gretzkys ”The Great One”. Det var också Gretzky och Mario Lemieux som alla jämförde honom med – en jämförelse nog så tuff.
Men lika dominant som Lindros kunde vara på isen – lika problematisk kunde han vara vid sidan av, vilket vi såg flera gånger under hans karriär. Hans föräldrar bad Sault Ste. Marie Greyhounds att inte välja deras son i juniordraften, då laget låg för långt ifrån hans hemstad. Greyhounds valde Lindros ändå – och Lindros vägrade att spela för dem. Så småningom tradades han till Oshawa Generals och dominerade i OHL.
Framgång efter framgång – men inget NHL-spel
Han vann Memorial Cup och JVM under sin tid i Generals – men allt var inte frid och fröjd. När NHL-draften 1991 skulle gå av stapeln var det, föga förvånande, Lindros som var den mest attraktiva spelaren. Historien skulle dock upprepa sig när Quebec, som satt på förstavalet, blev tillsagda av hans föräldrar att Lindros inte var intresserad av att spela för Nordiques.
Precis som Greyhounds gjorde i juniordraften några år tidigare valde dock Quebec att bortse från det utspelet och plockade den väldige centern som första spelare totalt. Därmed hade vi fått upprinnelsen till en långdragen konflikt som resulterade i NHL:s sannolikt mest berömda trade.
Lindros vägrade, precis som man hade hotat om, att spela för Quebec. Trots att han inte klev in i NHL blev han inbjuden till Kanadas training camp inför Canada Cup och lyckades tack vare sin fysik ta en plats bland alla proffsen. På åtta matcher gjorde han tre mål och totalt fem poäng när kanadensarna vann guldet.
Något spel i NHL var det dock inte frågan om. Säsongen 91/92 spenderades främst med Kanadas landslag, där han imponerade storligen – och i OS 1992 var han med om att spela fram Kanada till en silvermedalj.
I samband med draften 1992 valde sedan Quebec att ge upp honom – och traden med stort T blev ett faktum.
Traden
Hela situationen kring Lindros var ett enda stort frågetecken – och inte blev det bättre när Quebec kom överens med både New York Rangers och Philadelphia om en trade. Båda traderna var minst sagt lukrativa, men vilket lag som faktiskt hade fått Lindros var högst oklart. Faktum är att det krävdes arbitration för att avgöra – och Flyers dömdes som segrare.
Att både Philadelphia och New York Rangers hade varit mer eller mindre desperata i sin jakt på Lindros blir tydligt när man skådar tradeförslagen. Rangers hade erbjudit Doug Weight, Tony Amonte, Alexei Kovalev, John Vanbiesbrouck, tre förstaval och $12 miljoner. Flyers å sin sida hostade upp Peter Forsberg, Ron Hextall, Chris Simon, Mike Ricci, Kerry Huffman, Steve Duchesne, två förstaval och $15 miljoner.
Under 70- och 80-talet hade Philadelphia varit en kraft att räkna med. Sex Stanley Cup-finaler hade resulterat i två segrar, men mot slutet av 80-talet och början på 90-talet hade framgångarna uteblivit och organisationen var mitt inne i en generationsväxling. Man hade samlat på sig unga förmågor som Mark Recchi och Rod Brind’Amour, men behovet av en ung centerstjärna som kunde kliva in i NHL och dominera redan från början var stort.
Svaret troddes vara Eric Lindros – därav den höga kostnaden – och Lindros lyfte mycket riktigt Philadelphia.
Hart Trophy och Lester B. Pearson Award
Lindros två första säsonger i Philadelphia resulterade visserligen inte i något slutspel – men hans individuella prestationer var anmärkningsvärda. Under sin rookiesäsong smällde han in 41 mål och totalt 75 poäng på 61 matcher, men redan här började skadeproblemen i form av en knäskada. Trots sin starka säsong var det dock en annan rookie som övertygade ännu mer – nämligen Teemu Selänne, som smällde in 76 mål och 132 poäng och föga förvånande vann Calder Trophy.
Utvecklingen pekade nu spikrakt uppåt för Lindros. Under sin andra säsong blev det 44 mål och 97 poäng på 65 matcher, men återigen spökade knäet för honom. Att han lyfte Philadelphia ur bottenträsket var dock tydligt – framför allt under sin tredje säsong, den av lockouten nerkortade säsongen 94/95.
Lindros, nyutsedd lagkapten, inledde förvisso lite avvaktande när säsongen väl drog igång i januari – men under februari, mars och april tokdominerade han. På 46 matcher – inte ens nu kunde han spela säsongens samtliga matcher – blev det 29 mål och totalt 70 poäng. Det resulterade i delad poängligaseger med Jaromir Jagr och såväl Hart Memorial Trophy som Ted Lindsay Award.
Det var också första gången som Lindros fick smaka på Stanley Cup-spel, men Flyers fick ge sig i Conferencefinalen mot New Jersey.
Legion of Doom och Stanley Cup-finalen
Under säsongen 94/95 bytte Philadelphia till sig Eric Desjardins och John LeClair från Montreal i utbyte mot Mark Recchi – och Lindros och LeClair hittade omgående varandra. Tillsammans med Mikael Renberg kom de att bilda den fruktade kedjan Legion of Doom
Säsongen 95/96 kom att bli Lindros, flankerad av LeClair och Renberg, överlägset bästa säsong, och den fjärde bästa individuella säsongen genom tiderna i Flyers. Han nådde 115 poäng (47+68), men skadorna – framför allt knäproblemen – fortsatte att sätta käppar i hjulen.
Den efterföljande säsongen kom sedan att bli säsongen då Lindros äntligen lyckades leda Flyers till Stanley Cup-final. Han missade dock de 23 första matcherna på grund av ljumskskada och lyckades enbart spela 52 grundseriematcher. Poängsnittet imponerade dock med totalt 79 poäng – och när slutspelet väl drog igång höjde han sig ytterligare.
Pittsburgh, Buffalo och New York Rangers eliminerades i tur och ordning när Lindros & Co stormade mot Stanley Cup-final. Under de tre första rundorna hade Lindros stått för elva mål och totalt 23 poäng på 15 matcher. Lindros Legion of Doom skulle skjuta hem Stanley Cup-titeln till Philadelphia sades det – men Red Wings ville annat och neutraliserade Flyers förstakedja helt och hållet när man vann fyra raka matcher. Lindros första mål i finalserien kom inte förrän i den tredje peri oden i match fyra.
Efter finalförlusten lades ett stort ansvar på Lindros, superstjärnan hade misslyckats med att bära Flyers och sannolikt var det den skrala poängskörden i finalserien som innebar början på slutet för Lindros Flyers-karriär.
Hjärnskakningarna och konflikten
Eric Lindros hade varit en skadedrabbad spelare under hela sin NHL-karriär – men 1998 började problemen ”på riktigt”. Det var nämligen då som han drabbades av sin första hjärnskakning, och den höll honom borta från hockeyn i 18 matcher. Några månader senare fick han en andra hjärnskakning och i samma veva började den ökända konflikten mellan Bobby Clarke, Flyers general manager, och Lindros att blossa upp.
Lindros missade fler och fler match, och Clarke gick öppet ut och kritiserade honom för det. När han ytterligare några månader senare upptäcktes i badkaret av rumskamraten Keith Jones, efter en bortamatch mot Nashville, blev han ombedd att sätta sig på ett plan hem till Philadelphia.
Flyers misstänkte att han hade en vanlig revbensskada, men Jones – som hade hittat Lindros blek och kall – envisades med att han skulle till sjukhus. Där konstaterades det att Lindros lunga hade kollapsat och Lindros far skrev ett brev till Flyers där han konstaterade att Eric skulle ha dött om man skulle följt lagledningens order.
Lindros missade slutspelet -99 på grund av den skadan – men vad värre var, konflikten med Flyers hade tagit seriösa former.
Konflikten eskalerar
Säsongen 99/00 kom att bli Lindros sista som aktiv spelare i Flyers. Som vanligt plågades han av smärre skadeproblem – och hjärnskakningarna kom tillbaka. Säsongens första hjärnskakning kom i januari, och ytterligare en i mars. Efter den andra hjärnskakningen gick Lindros ut och kritiserade Flyers för att man inte hade märkt att han hade en hjärnskakning.
Det fick Clarke, och Flyers, att slita bort C:et från Lindros tröja och istället ge det till Eric Desjardins i en uppmärksammad cirkus. Lindros missade resterande del av grundserien, och ådrog sig en ny hjärnskakning när han rehabiliterade från den gamla. Han kom så småningom tillbaka i match sex i Conferencefinalen mot New Jersey, och blev direkt målskytt – men i match sju kom situationen som dels är den mest ihågkomna situationen från hans karriär, och som dels innebar att förfallet tog sin början.
Det var nämligen då som Scott Stevens sänkte Lindros med en saftig tackling – och en ny hjärnskakning var ett faktum. Den matchen kom att bli Lindros sista i Flyers. Efter flera års konflikter mellan Lindros och Flyers krävde Lindros, vars rättigheter Flyers fortfarande ägde då han blev RFA efter säsongen 99/00, så småningom en trade till Toronto när han väl blev frisk. Flyers, eller kanske snarare Clarke, vägrade och efter att Lindros vägrat spela under hela säsongen 00/01 blev han i augusti 2001 tradad till New York Rangers.
Livet efter Flyers
Lindros första säsong i Rangers imponerade. Han spelade 72 matcher och stod för 73 poäng. Det gav en plats i All Star-matchen, men han kunde inte medverka på grund av skada. Han fick också en plats i Kanadas OS-lag 2002 och var där med om att spela hem guldet.
Säsongen 02/03 var karriärens första säsong som inte trasades sönder av skador – men trots att han spelade 81 matcher mäktade han bara med 53 poäng. Säsongen efter gjorde en ny hjärnskakning att han bara spelade 39 matcher och karriären var i praktiken över, trodde många.
Efter lockouten 04/05 signade dock Lindros för Toronto och stod ånyo för en imponerande inledning på säsongen. På 32 matcher gjorde han 22 poäng, men en handledsskada satte käppar i hjulen. När han väl var tillbaka på isen igen slog han upp samma skada i sin comebackmatch och säsongen var över.
Karriären avslutades sedan efter en misslyckad säsong i Dallas 06/07, där det bara blev fem mål.
Kunde dominera överallt
Mycket kan sägas om Lindros – och mycket har sagts. Tyvärr har alla hans problem i princip överskuggat hans enastående prime. När han var som allra bäst under 90-talet var han en svårstoppad kraft, som kunde ta sig förbi motståndarna både med hjälp av fysik och teknik. Hans prime var dock något för kort för att han ska nämnas bland de allra största namnen, och han kommer för evigt ses som spelare som aldrig nådde sin fulla potential – framför allt som han fick smeknamnet ”The Next One” tidigt i karriären.
Konflikten med Philadelphia och Bobby Clarke samt alla skadeproblem, framför allt alla hjärnskakningar mot slutet, har blivit det man främst förknippar med Lindros. Man glömmer lätt att han var en av de mest fysiskt dominanta spelarna och gjorde över 40 mål flera gånger om. Han var den nya stjärnan som lyckades lyfta Flyers från NHL:s källare till att återigen bli en contender och han belönades med en del tunga individuella utmärkelser.
Lindros hade förmågan att dominera i spelets alla aspekter på alla nivåer han spelade på – en förmåga som är få förunnat. Sannolikt är det också den förmågan som gör att han valdes in i SvenskaFans Hall of Fame före stora namn som Brett Hull, Alexander Mogilny och Luc Robitaille.
###
STATISTIK:
Matcher: 760
Mål: 372
Assist: 493
Poäng: 865
+/-: 215
PiM: 1398
EV: 254
PP: 111
SH: 7
GW: 46
MERITER:
Hart Trophy: (1) 94/95
Lester B. Pearson Award: (1) 94/95
Canada Cup-mästare: 90/91
OS-guld: 2002
---
Artikeln har blivit försenad på grund av sjukdom.
