SvenskaFans Hall of Fame: Phil Esposito - A big mean scoring machine

En vanlig bildekal och skylt i Boston Garden hade texten ”Jesus saves, Espo scores on the rebound”. Phil Esposito var under tiden i Boston Bruins (1967-1975) NHL's stora poängmaskin med ett poängsnitt på 1,62 poäng per match (1012 poäng på 625 matcher, 459 mål och 553 assist).

Under åtta raka säsonger med Boston Bruins blev Phil Esposito antingen etta eller tvåa i NHL's poängliga. Han var den förste spelaren i NHL som gjorde fler än 100 poäng under en säsong och säsongen 1971-72 fullkomligt pulvriserade han de gamla NHL rekorden för antal mål och poäng när han gjorde 76 mål och 152 poäng på 78 matcher. Han gjorde under sin karriär 717 mål och 1590 poäng men trots det så beskrivs han i svenska media som en buse och svenskhatare och inget annat.

Trots att han aldrig var lagkapten för Boston Bruins så var han en av lagets stora ledargestalter och personifierade ”The Big Bad Bruins”, efter traden till New York Rangers blev han lagkapten för Rangers under tre säsonger. Hans ledaregenskaper bestod av följande ingredienser: rädsla och föredöme. Rädsla var hos lagkamraterna, de ville för allt i världen inte möta en ursinnig Espo i omklädningsrummet om de gjort en dålig prestation. Föredömet var hans uppträdande på isen, det har nog aldrig funnit en spelare som hatade att förlora så mycket som just Esposito.

Paul Henderson som avgjorde den åttonde och avgörande matchen mot Sovjetunionen 1972 säger att utan Esposito i laget så skulle NHL-laget aldrig besegrat Sovjetunionen i serien. Henderson menar att spelarna var tvingade att vinna för de ville absolut inte träffa Esposito i omklädningsrummet om de förlorat. När laget förlorat den fjärde matchen i Vancouver under publikens buande så skällde Esposito ut publiken efter noter under knappt tre minuter i direktsänd TV. Han var dessutom i högsta grad delaktig till att Canada/NHL vände 3-5 inför den sista perioden i den åttonde och sista matchen till seger med 6-5, han gjorde ett mål och två assist i den sista perioden och sammanlagt 7 mål och 13 poäng på de åtta matcherna.

Phil Esposito blev invald i Hockey Hall of Fame 1984 och nu gör han sin lillebror Tony sällskap i SvenskaFans Hall of Fame. När han besegrade Dave Keon, Rick Martin och Jean Ratelle hade han den hittills högsta procentandelen av rösterna.

---

Omröstning 23:

Phil Esposito – 87 %
Rick Martin – 6 %
Jean Ratelle – 5 %
Dave Keon – 2 %

Totalt 125 röster

---

Philip Anthony Esposito föddes den 20 februari 1942 i Sault Ste. Marie, Ontario, Canada. Han och hans lillebror Tony var precis som de flesta kanadensare tokiga i ishockey men eftersom de var "italienare" så spelade de dessutom fotboll eller soccer som det kallas på andra sidan Atlanten. De hade en överenskommelse Tony stod i målet när det gällde hockey och Phil stod när de spelade fotboll. Phil blev tidigt upptäckt av Chicago Black Hawks som redan 1960 skickade honom till Sarnia Legionnaires ett lag i en mindre juniorserie, på 32 matcher i Sarnia gjorde Phil 47 mål och 108 poäng. Nästa säsong var Phil i St. Catherines Teepees i OHA där han fortsatte att glänsa med 71 poäng på 49 matcher.

1962-63 hamnade han i Chicagos farmarlag St. Louis Braves och där stannade han en och en halv säsong, 90 poäng första säsongen och 80 poäng på 43 matcher den andra. Han blev givetvis uppkallad till NHL under den andra säsongen och gjorde på 27 matcher med Chicago 3 mål och 5 poäng.

Säsongen efter placerades han som center i Bobby Hulls kedja och nu tar hans karriär fart, de följande tre säsongerna så gör han 71 mål och 169 poäng men han bedöms inte vara tillräckligt bra för att få spela med Hull så Chicago beslutar sig för att trada honom. I en av Boston Bruins absolut bästa trader genom tiderna så stjäl laget Esposito, Ken Hodge och Fred Stanfield från Chicago i utbyte mot Pit Martin, Jack Norris och Gilles Marotte. Martin blev en av Chicago bästa spelare genom tiderna men alla tre spelarna som gick åt andra hållet blev viktiga beståndsdelar i ”The Big Bad Bruins” två Stanley Cup segrar.

Esposito kommer tillsammans med den i Storbritannien födde Ken Hodge och Wayne Cashman bilda en av NHL's mest fruktade kedjor genom tiderna. Första säsongen i Boston exploderar Esposito med 35 mål och 84 poäng vilket ger en andra plats i poängligan bakom den gamle lagkamraten Stan Mikita, den följande säsongen blir Esposito den förste spelaren som gör mer än 100 poäng under en säsong. Han stannade på 126 poäng, även Bobby Hull och Gordie Howe passerade 100 poäng den säsongen 1968-69. När Boston 1970 vinner sin första Stanley Cup vinst sedan 1941 så blir han tvåa i poängligan bakom Bobby Orr som blev förste back att vinna poängligan i NHL. I slutspelet är Esposito i storform och gör 27 poäng på 14 matcher men vinner trots det inte Conn Smythe.

Följande säsong går allt som på räls för Boston och Esposito i serien, Esposito sätter ett nytt fantastiskt poängrekord med 152 poäng fördelat på 76 mål och 76 assist. Det är fortfarande endast fyra spelare förutom Esposito som gjort 150 poäng eller fler och det är bara fem spelare förutom honom som gjort 76 mål eller fler under en säsong. Jag tror att ni kan gissa vilka målskyttarna är men jag tvivlar på att ni kan nämna alla som gjort fler än 150 poäng (svaren finns i kommentarerna). I slutspelet går däremot allt på tok när Boston stöter på en glödhet Ken Dryden och Montreal Canadiens i den första omgången.

Säsongen 1971-72 så fortsätter Esposito och Boston att dominera serien, Espo vinner Art Ross  för tredje gången och andra gången i rad nu på 133 poäng (66+67). den här gången kan inget lag stoppa dem i slutspelet där det precis som förra gången blir Orr som tar hem Conn Smythe trots Espositos 24 poäng på 15 matcher. Säsongen 1972-73 dvs efter serien mot Sovjetunionen vinner Espo ännu en Art Ross nu på 130 poäng (55+75), efter att han blivit skadad i slutspelet så försvinner Boston snabbt i den första omgången mot NY Rangers. Esposito vinner Art Ross även säsongen 1973-74 den här gången på 145 poäng (68+77) men Philadelphia Flyers är för starka och besegrar Boston i finalen med 4-2 i matcher.

Säsongen 1974-75 är Espositos sista riktigt bra säsong, han blir tvåa i poängligan bakom Bobby Orr på 127 poäng (61+66) men Boston försvinner direkt i slutspelet. Esposito är den som gör flest mål i NHL under sex raka säsonger från 1969-70 till 1974-75, han vinner Art Ross Trophy fem gånger varav fyra gånger i följd. Han passerar 100 poäng sex gånger på sju säsonger och säsongen 1970-71 så lägger fyra Boston spelare beslag på de första fyra platserna i poängligan, dessutom kommer en Bostonspelare på plats 7, 8 och 11, aldrig tidigare har ett lag varit så dominant i poängligan.

Efter 12 matcher säsongen 1975-76 så kom traden som chockade NHL och även Esposito, Carol Vadnais och Phil Esposito tradades till New York Rangers mot Brad Park, Jean Ratelle och Joe Zanussi. Esposito blev omedelbart lagkapten (Brad Park var kapten fram till traden) och under säsongerna  1976-77 till 1979-80 så var han Rangers bäste poängplockare. Trots att han fortsatte att producera poäng i bra takt (80, 81, 78 och 78 poäng) så blev han med tiden allt mer kritiserad i New York, mycket beroende på att han inte riktigt passade in i New York pressens bild av hur en hockeystjärna skulle se ut och uppföra sig.

När Rangers överraskande tog sig till Stanley Cup finalen säsongen 1978-79 så var han som 37-åring lagets absolut bästa spelare med 20 poäng på 18 matcher i slutspelet (i svensk press var givetvis svenskarna Ulf Nilsson och Anders Hedberg den stora anledningen till Rangers succé). Han uppnådde flera milstolpar under sin tid i Rangers, 1977 gjorde han sitt 600:de mål i NHL, 1980 gjorde han sitt 700:de mål i NHL och 1979 passerade han 1500 poäng. När han avslutade sin karriär 1981 så var han tvåa bakom Gordie Howe när det gällde mål och poäng och trea bakom Howe och Stan Mikita när det gällde assist genom tiderna. Nu drygt 30 år senare ligger han fortfarande på tionde plats när det gäller poäng, tjugoandra plats när det gäller assist och på femteplats när det gäller mål. Han är fortfarande den som gjort flest GW mål genom tiderna i NHL med 118 (trots att NHL inte bokförde GW mål under hans rookiesäsong). När det gäller Boston så är han på tredje plats i poängligan med 1012 poäng på 625 matcher (ganska hyfsat poängsnitt), de två som är före honom har spelat 1518 respektive 1436 matcher för Boston.

Efter att Esposito slutat spela så har han jobbat tre säsonger som GM för New York Rangers mellan 1986 och 1989, där fick han smeknamnet "Trader Phil" eftersom han i princip bytte ut hela laget under tiden sin tid som GM. Han flyttade till Florida och var en av männen bakom Tampa Bay Lightnings ansökan om att bli medlem i NHL. Han var Tampas president och GM under sex säsonger från 1992 till 1998. Han jobbar just nu som bisittare på Lightnings lokala radiosändningar och eftersom hans dotter som tragiskt avled i början av året var gift med den gamle Tampa spelaren Alexander Selivanov så är han mycket intresserad av rysk hockey och KHL i synnerhet. Han har fått erbjudande om att jobba tillsammans med KHL presidenten Alex Medvedev med att utveckla KHL. Eftersom han inte gillar hur NHL har utvecklats så är det inte alls omöjligt att han tar ett jobb i KHL (speciellt nu när MSG kommer att börja sända KHL-matcher i sitt kabelnät)

1984 blev han invald i Hockey Hall of Fame och den 3 december 1987 blev hans tröjnummer #7 hedrat av Boston Bruins, enligt avtalet så skulle Ray Bourque spela med #7 resten av sin karriär men efter det så skulle numret vara pensionerat. Under ceremonin så tog Bourque av sig sin tröja och gav till Esposito och visade att han hade #77 på sin nya tröja. När Bourque sedan fick sitt tröjnummer hedrat av Boston så fanns Esposito på plats och hyllade honom. På nyårsaftonen 2011 så hyllades Esposito av Tampa Bay Lightning genom en staty, den 6 december 1991 så fick Esposito och hans kompanjoner en plats i NHL och 20 år senare hyllades alltså Esposito som räknas som lagets grundare.

Han spelade internationellt för Canada i Canada Cup 1976 då han spelade i samma kedja som Marcel Dionne och Bobby Hull, dessutom spelade han i ett VM 1977, då han och Stig Salming hamnade i rampljuset. Framförallt så är det hans spel och kanske framförallt ledarskap i Summit Series 1972 som den kanadensiska allmänheten kommer ihåg och älskar honom för (han blev även något av en publikfavorit i Sovjetunionen).

Det finns flera anekdoter om Esposito och ”The Big Bad Bruins”, min favorit är när han blir ”kidnappad” från sjukhuset av sina lagkamrater efter att Boston blivit utslagna av New York Rangers i den första slutspelsomgången 1973. Esposito hade blivit knäskadad i den andra matchen, en skada som krävde en operation medan Esposito ligger på sjukhuset blir Boston utslagna. Två dagar efter hans operation och att Boston förlorat den avgörande matchen kommer Bobby Orr på besök och säger att det är ett party på kvällen och Espo ska vara med. Esposito tror givetvis att han skämtar men på kvällen dyker Bobby Orr, Dallas Smith, Ken Hodge och några till upp på sjukhuset. De tar med sig Esposito i sjukhussängen, de bryter upp en dörr för att få ut sängen och kör iväg Esposito iklädd endast sjukhusrock och ett täcke till baren där festen ska hållas, problemet är bara att baren ligger på andra våningen alltså får de bära upp sängen uppför trappan. På sjukhuset har någon nu upptäckt att Esposito plus säng saknas och ett intensivt letande börjar. På baren festar laget vidare, det enda som är förbjudet är att ta fotografier. När festen är slut så vill några i laget kalla på en ambulans för att köra Esposito tillbaka till sjukhuset men Orr vägrar, han säger fixade vi hit honom så ska vi få honom tillbaka också, det slutar med att laget bär sängen flera kilometer till sjukhuset eftersom hjulen på sängen gått sönder under festen. Dagen efter får Esposito dels en räkning på 783 dollar för den trasiga sängen och dörren från sjukhuset, dels så får han rumsarrest, han blir inlåst resten av tiden han tillbringar på sjukhuset dvs tre och en halv vecka.

Citat:
Phil Esposito om hur man gör mål: ”Scoring is easy. You simply stand in the slot, take your beating and shoot the puck into the net.”

Länkar:
http://www.youtube.com/watch?v=Yz8YZxYY82c  Legends of Hockey

http://www.youtube.com/watch?v=391-Blebyuo&feature=related  Hockey Legends

http://www.youtube.com/watch?v=83FzYJd_vYI  Ceremonin när Esposito fick sitt tröjnummer pensionerat.

Statistik

Meriter:
Stanley Cup: 2 gånger, 1970, 1972
Art Ross Trophy: 5 gånger, 1969, 1971, 1972, 1973, 1974
Hart Trophy: 2 gånger, 1969, 1974
Lester B. Pearson Trophy (Ted Lindsay Trophy): 2 gånger, 1971, 1973
Lester Patrick Trophy: 1978
All Star Team 1: 6 gånger, 1969, 1970, 1971, 1972, 1973, 1974
All Star Team 2: 2 gånger, 1968, 1975
Lou Marsh Trophy (Canadas bäste idrottsman): 1 gång, 1972
Förste spelare i NHL som gjorde fler än 100 poäng (126 poäng säsongen 1968-69).
Har NHL rekordet för flest skott på mål under en säsong (550 skott säsongen 1970-71)
Invald i Hockey Hall of Fame 1984.
Fick sin tröja pensionerad av Boston Bruins den 3 december 1987.
Har fått en staty uppförd utanför Tampa Bay's hemmarink 2011.
Han ligger fortfarande på femte plats när det gäller gjorda mål genom tiderna i NHL.
Han har NHL rekordet för flest GW mål genom tiderna med 118.

2 kommentarer

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2012-10-27 12:02:00