SvenskaFans Hall of Fame: Rod Langway – ”The Franchise Saver”
Rod Langway blev Stanley Cup-mästare hos Montreal, men det är för tiden och insatserna i Washington som han är mest känd. Där såg han som lagkapten till att Capitals fick respekt i ligan och vann två Norris Trophys. I Washingtonkretsar är Langway en legendar.
Rod Langway är defensivspecialisten som två gånger om vann Norris Trophy under det målglada tidiga 80-talet och som hade stor del i att Washington faktiskt blev ett respektabelt lag i ligan.
Den största framgången kom annars som rookie, då han som en del av Montreal var med om att vinna Stanley Cup. Men det är i Washington som han är mest ihågkommen. Som elvaårig lagkapten och den stora fältherren under 80-talet och början på 90-talet är han i Capitalskretsar en legendar.
Han har fått sin tröja hissad i taket av Washington, är invald i USA:s Hall of Fame och klassiska Hockey Hall of Fame – och föräras nu med en plats i SvenskaFans Hall of Fame.
---
Omgång 35:
Rod Langway – 28 %
Brad Park – 27 %
Marcel Pronovost – 26 %
Rob Blake – 15 %
Mark Howe – 5 %
Totalt 729 röster
---
Baseball och football som lockade
Rod Langways uppväxt var inte som alla andra talangers. Dels föddes han i Taiwan, där hans far var stationerad; dels började han inte spela hockey förrän han var 13 år. Baseball och football lockade mer i hans ungdom, men han var framgångsrik i alla tre sporterna.
I high school ledde han sitt Randolph Blue Devils till mästerskapet 1973 och 1975, men det var i football som de stora förhoppningarna låg. Han lockade flera scouter till footballmatcherna – men Langway ville spela två idrotter. Så småningom lyckades han övertyga en scout från University of New Hampshire att även se honom spela hockey, och det dröjde inte länge innan Langway hade kommit överens med UNH.
Under tiden på University of New Hampshire blev det så spel både i football och hockey – och han kom med framgång i båda idrotterna. Under sitt andra år deltog han i något så unikt som två NCAA Championships under samma år.
Hans insatsar fortsatte att imponera scouter och 1977 draftades han in i såväl NHL som WHA. Montreal tingade honom i tredjerundan, medan Birmingham Bulls plockade honom redan i förstarundan – och 20-åringen hamnade i Bulls direkt.
Den ultimata framgången
Säsongen 77/78 spenderades både i WHA och i farmarlaget. Det blev 52 matcher för Birmingham, med 21 poäng som facit. Men det blev bara ett år i WHA och Bulls. Efter säsongen blev det inget av den ryktade sammanslagningen mellan NHL och WHA, så Langway utnyttjade en klausul i sitt kontrakt och lämnade Bulls.
Han förberedde sig till max under sommaren och spelade till sig en ordinarie plats på Montreals training camp. Han imponerade under säsongsinledningen, men under mitten av säsongen hände någonting och han skickades ner till AHL för att hitta självförtroendet igen. Dryga månaden senare var han tillbaka i NHL.
Det var också nu som karriärens stora höjdpunkt skulle komma – trots att han skulle spela i NHL i ytterligare 14 säsonger. Canadiens hade nämligen gått in i säsongen med tre raka Stanley Cup-titlar i bagaget, och det skulle bli en fjärde också.
Montreal eliminerade Toronto och Boston innan New York Rangers väntade i Stanley Cup-finalen. Väl där gjorde man processen kort med Rangers och tog sin fjärde raka titel efter 4-1 i matcher. För Langways del blev det åtta matcher och noll poäng under slutspelet, och han fick sitt namn på bucklan.
Norris Trophy två gånger om
Under de kommande säsongerna lyckades inte Montreal nå samma nivåer som föregående år, men Rod Langway utvecklades mer och mer. Under stjärnorna Larry Robinson, Guy Lapointe och Serge Savard fick han några högst kompetenta mentorer och blev inom kort en ordinarie del av Canadiens backbesättning. 1981 och 1982 fick han till och med spela i All Star-matchen.
Men tiden i Montreal gick mot sitt slut. Den kanadensiska skattesituationen och lägre dollarn ställde till det när Langway ville ha full kompensation. Inför säsongen 82/83 hamnade han därför i Washington genom en blockbuster. Capitals hämtade in Langway, Doug Jarvis, Craig Laughlin och Brian Engblom i utbyte mot Ryan Walter och Rick Green.
Washington utsåg omgående defensivspecialisten Langway till sin nya lagkapten efter just Walter – och hand i hand med Langway kom även framgångarna för det relativt färska laget. Capitals hade klivit in i NHL 1974, men aldrig lyckats ta sig till slutspel. Det skulle dock ändras under Langways styre.
Helt plötsligt blev Washington ett lag med en segerprocent över 50, närmare bestämt 58,8 procent. Langway stod enbart för 32 poäng den säsongen, men det var inte hans offensiv som ledde Capitals. Istället var det hans defensiva suveränitet och överlägsenhet som gjorde att laget gick från 338 insläppta mål under den föregående säsongen till 283.
Det tog Washington till slutspel för första gången i organisationens historia, Langway fick återigen spela i All Star-matchen – och belönades efter säsongen med Norris Trophy, trots att 42 backar – bland annat Paul Coffey, Ray Bourque och Denis Potvin – gjorde mer poäng än honom. Ett tydligt tecken på vilka defensiva kvaliteter Langway satt på.
Slutspel varje säsong
Langway fortsatte på sin inslagna väg även säsongen 83/84. Återigen tog han Washington till slutspel, återigen spelade han i All Star-matchen – och återigen belönades han med Norris Trophy. Med 33 poäng, fördelat på nio mål och 24 assist, gjorde han också sin poängbästa säsong under sin karriär i Capitals.
Den föregående säsongen hade det blivit en poäng mindre. Hans skrala poängskörd under en målglad period hade dock ingen betydelse – den defensiva spetskompetensen gav eko. Som lagkapten var han ett föredöme både på och utanför isen och tvekade aldrig att offra sig själv och sin kropp under matcherna.
Hans två första säsonger i Washington kom att bli hans bästa, både poängmässigt och prestationsmässigt. Capitals missade aldrig slutspel under Langways styre, och som bäst nådde man tredjerundan 89/90. Försvararen var även en stadig klippa på USA:s blålinje under tre raka Canada Cups på 80-talet.
Efter säsongen 92/93 tackade Langway för sig i NHL. Problem med ett knä påverkade hans prestationer, och istället fortsatte karriären som coach för Richmond Renegades i East Coast Hockey League. Under de kommande åren gjorde han förvisso några olika comebacker på isen, och skridskorna hängdes inte upp för gott förrän efter säsongen 97/98, då en 40-årig Langway hade hoppat in i ett skadeskjutet Providence Bruins i AHL.
”The Franchise Saver”
Rod Langway är mannen som till stor del lyfts fram som spelaren som förvandlade Washington från slagpåse till slutspelslag. Under sina elva säsonger i Capitals missade man aldrig slutspel – efter att aldrig ha spelat en enda slutspelsmatch innan hans ankomst. Smeknamnet ”The Franchise Saver” talar sitt tydliga språk.
Hans två Norris Trophy från 80-talets inledning kommer med enorm respekt, framför allt då Langway var en defensivspecialist utan någon större offensiv produktion. Den största framgången kom dock i Montreal, då han som rookie vann Stanley Cup.
Totalt kom Langway upp i 994 spelade matcher under sin karriär. Han gjorde 51 mål och totalt 329 poäng – och slutade på +277 i +/-. Det är en siffra som bara överträffas av 32 spelare – och återigen ett bevis på Langways storhet. I november 1997 valde Washington att pensionera hans #5 och hissa det till taket. Fem år senare fick han även en plats i Hockey Hall of Fame.
###
STATISTIK:
Matcher: 994
Mål: 51
Assist: 278
Poäng: 329
+/-: 277
PiM: 849
EV: 39
PP: 9
SH: 3
GW: 9
MERITER:
Stanley Cup-mästare: (1) 78/79
Norris Trophy: (2) 82/83, 83/84
Invald i Hockey Hall of Fame 2002
