SvenskaFans Hall of Fame: Stan Mikita - Bäst genom tiderna i Chicago?

Stan Mikita som föddes i det som nu är Slovakien är troligen Chicago Blackhawks bästa spelare genom tiderna. Han har tuff konkurrens av bland annat Bobby Hull men medan Hull var en ”STAR” så var Mikita en komplett spelare som inte drog sig för att göra skitjobbet.

Under Mikitas andra NHL-säsong vann Chicago Stanley Cup och under 1960-talet kommer Mikita tillsammans med sin lagkamrat Bobby Hull dominera NHL's poängliga. Mikita och Hull spelade i varsin kedja och spelade bara ihop under PP, Mikita vinner Art Ross fyra gånger under 1960-talet (Hull vann Art Ross 3 gånger) och två säsonger i rad vinner han Art Ross, Hart och Lady Byng, en bedrift som ingen lyckats med vare sig före eller efter honom.

Att Mikita skulle vinna Lady Byng kunde nog ingen som såg honom under början av 1960-talet tro eftersom han hade över 100 utvisningsminuter per säsong under fyra av sex säsonger. Inför säsongen 1965-66 bestämde han sig för att sluta ta så många dumma utvisningar efter att hans dotter frågat sin mamma varför pappa inte satt med sina lagkamrater utan på andra sidan isen under en TV-sänd bortamatch. Han gick från 154 till 58 utvisningsminuter på en säsong och de två följande säsongerna vann han Lady Byng efter 12 resp. 14 utvisningsminuter.

Stan Mikita stannade hela sin 22 säsonger långa NHL karriär i Chicago Black Hawks och är med 1467 poäng (541 mål + 926 assist) på 1394 matcher etta i Chicago när det gäller matcher, assist och poäng genom tiderna och tvåa bakom Bobby Hull när det gäller mål. Han besegrade Gil Perreault, Denis Savard, Guy Carbonneau och Frank Mahovlich i den trettiosjunde omröstningen och valdes därmed in i SvenskaFans Hall of Fame.

---

Omröstning 37:

Stan Mikita – 35%
Gil Perreault – 30%
Denis Savard – 30%
Guy Carbonneau – 5%
Frank Mahovlich – 1%

Totalt 508 röster

---

Stan Mikita föddes i Sokolce i dåvarande Tjeckoslovakien (nuvarande Slovakien) den 20 maj 1940 som Stanislaus Guoth. Han fick lämna landet som åttaåring och adopterades av sin moster och morbror (kan vara faster och farbror men jag har läst någonstans att det var hans mammas släktingar som adopterade honom men hittar inte källan). Han fick deras efternamn Mikita och flyttade till dem i St. Catharines, Ontario i Canada där han givetvis började spela hockey.

Trots att han spelade pojkhockey på Toronto Maple Leafs bakgård så blev det Chicago Black Hawks som uppmärksammade Mikita först. Efter tre lyckosamma juniorsäsonger med St. Catharines Teepees i OHA där han som mest gjorde 97 poäng under en säsong och utsågs till ligans MVP, fick han debutera i NHL med Chicago innan han fyllt 19 år mot slutet av säsongen 1958-59. Andra säsongen i NHL gick sådär men Chicago blev helt plötsligt en contender efter att under flera år tillhört NHL's bottenskikt. Laget hade nu en fantastisk målvakt i Glenn Hall, en blivande Norrisvinnare i Pierre Pilote på backsidan och två lysande forwardstalanger i Stan Mikita och Bobby Hull. Att Ted Lindsay hamnat i Chicago efter bildandet av NHLPA hade dessutom gjort att laget fått en helt annan mentalitet som stannade kvar i laget även efter att Lindsay slutade 1960.

Säsongen 1960-61 vinner Chicago och Mikita Stanley Cup för första gången sedan 1938 och Mikita tar sina första steg mot att bli en verklig stjärna i NHL, han gör 11 poäng under slutspelets 12 matcher. Säsongen därefter paras han ihop med Ken Wharram och Ab McDonald, kedjan kallas The Scooter Line, McDonald ersätts senare av Doug Mohns men kedjan kommer att vara en av hela 1960-talets mest effektiva och fruktade enheter. Mikta gör 77 poäng under serien och hela 21 poäng när Chicago återigen tar sig till Stanley Cup finalen. Mikita vinner Art Ross Trophy för första gången den följande säsongen efter 89 poäng på 70 matcher.

Säsongen 1964-65 upprepar han bedriften efter 87 poäng och samma säsong når Chicago och Mikita sin tredje Stanley Cup final. Inför den följande säsongen så ändrar Mikita spelstil, borta är nu alla lata och onödiga utvisningar, han sänker antalet utvisningsminuter med nästan 100 minuter från den föregående säsongen. Mikita gör 78 poäng men det räcker inte mot Bobby Hull som tar hem poängligan på en ny rekordpoäng. De följande två säsongerna gör Mikita något helt unik när han vinner Art Ross, Hart och Lady Byng under båda säsongerna, ingen har varken före eller efter honom upprepat den bedriften. Han tangerar dessutom Hull's poängrekord under säsongen 1966-67 då han även sätter ett nytt assistrekord med 62 assist.

Han gör 97 poäng även säsongen 1968-69 men då passerar Phil Esposito, Hull och Gordie Howe som första spelare i NHL 100 poäng. Han stannar som sagt kvar i Chicago under hela sin karriär trots att han kunde tjänat betydligt mer pengar om han hoppat över till WHA. Han fortsätter också att vara en pålitligt poängplockare under hela sin karriär trots flera besvärliga skador mot slutet av karriären. Säsongen 1975-76 gör han till exempel 57 poäng trots att han bara spelade 48 matcher pga av sin rygg. Han och Chicago tog sig till sammanlagt fem Stanley Cup finaler med en vinst, en förlust till Toronto Maple Leafs och tre förluster till Montreal Canadiens som facit.

Mikita tvingades sluta 1980 efter att en ryggoperation under november 1979 inte lyckats helt och hållet. När han slutade var han trea genom tiderna i NHL's poängliga efter Gordie Howe och Phil Esposito. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1983 samtidigt som sin gamle lagkompis Bobby Hull och 2002 blev han invald i den Slovakiska motsvarigheten. Hans tröjnummer pensionerades redan den 19 oktober 1980 av Chicago Black Hawks och 2011 fick han och Bobby Hull varsin staty utanför United Center i Chicago.

1972 blev Mikita uttagen i NHL's lag i serien mot Sovjetunionen, men pga av skada spelade han enbart två matcher. I en träningsmatch efter de fyra avslutande matcherna i Sovjet så spelade NHL-laget en match i Prag mot Tjeckoslovakien där Mikita fick den längsta ovationen av samtliga spelare. Han startade under 1970-talet tillsammans med en affärsman i Chicago en hockeyliga för hörselskadade och 1976 belönades han med Lester Patrick Trophy för sina insatser för att popularisera ishockeyn i USA. Han spelade sig själv i filmen Waynes World, i filmen äger han en donutkedja (parodi på Tim Hortons donutkedja). Han har även varit huvudfigur i en barnbok där han själv skrev förordet. Han arbetar just nu som en av Chicago Blackhawks ambassadörer, men efter att han 2011 drabbats av cancer i munhålan har han dragit ned på sina framträdanden.

Trots sin framgångsrika karriär så gjorde Mikita kanske sin största insats som uppfinnare när han experimenterade fram de första hookade klubborna (det finns flera andra som säger sig varit först med en hookad klubba bland annat Andy Bathgate, Bert Olmstead och om man går riktigt långt tillbaka i tiden Cy Denneny som vräkte in mål i NHL's barndom). Varken han eller Bobby Hull kommer antagligen ihåg vilken historia som är sann men de två vanligaste är att Mikita tog en klubba som stod bakom ett element eller som använts för att hålla upp en dörr och därför fått en rejäl böj på bladet. Mikita använde den under en träning och gjorde målvakten halvt förtvivlad eftersom pucken fick en skruvad bana som var omöjlig att beräkna dessutom gick det att skjuta betydligt hårdare med en hookad klubba. Exakt när i tiden detta sker är lite oklart men NHL tvingas i alla fall införa regler som begränsar hookens storlek säsongen 1967-68. Han designade dessutom en hjälm som han själv använde och den var mycket populär under 1970-talet (samma som han har på bilden).

statistik

1 kommentarer

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2013-01-05 20:20:00