SvenskaFans minns 2010
Vi börjar närma oss årsskiftet och som sig bör tar SvenskaFans en titt tillbaka på året som gått.
Årsskiftet mellan 2010 och 2011 närmar sig med stormsteg och som sig bör tar SvenskaFans en titt tillbaka på året som gått. Det är utomhusmatcher, trader, en viss free agent-karusell, pensioneringar, dödsfall och sist men inte minst en svensk Hart Trophy- och Art Ross Trophy-vinnare.
Vi börjar återblicken över det gångna året med årets första dag. Då drabbade nämligen Boston och Philadelphia samman i NHL Winter Classic, den numera årliga utomhusmatchen. På Fenway Park i Boston, hemmaarena för baseballaget Boston Red Sox, vann Bruins med 2-1 efter att Marco Sturm avgjorde i förlängning.
Boston blev därmed det första hemmalaget som vann en Winter Classic, det var första gången som Ty Conklin inte spelade i Winter Classic och när Dan Carcillo och Shawn Thornton slängde handskarna stod de för den första fighten i en Winter Classic-match. Den förbannelse som ligger över bortalaget i Winter Classic lever dessutom vidare. Samtliga bortalag har nämligen förlorat Stanley Cup-finalen samma år som de deltog i Winter Classic.
---
Efter Bostons seger i Winter Classic tickade säsongen vidare och på januaris sista dag bjöd Torontos general manager Brian Burke på två trader. Jean-Sebastien Giguere anslöt från Anaheim och motsatt väg gick bespottade Vesa Toskala och Jason Blake.
Den affären var dock bara början – Burke offentliggjorde också en stor trade med Calgary. Dion Phaneuf, Fredrik Sjöström och Keith Aulie hamnade i Leafs, medan Matt Stajan, Niklas Hagman, Ian White och Jamal Mayers blev Flamesspelare.
Tidigt på året fick vi även se en annan mäktig trade – nämligen den som tog Ilya Kovalchuk till New Jersey. Kovalchuk fick med sig Anssi Salmela från Atlanta och motsatt väg gick svenskduon Johnny Oduya och Niclas Bergfors, samt Patrice Cormier och två draftval. Kovalchuk blev inte någon omedelbar succé i Devils och när han i somras skrev på ett 15-årskontrakt värt $100 miljoner med Devils fick han inte direkt mindre press på sig.
Hur Kovalchuk har presterat efter sin kontraktsförlängning vet vi nog alla…
Några dagar efter Devils trade av Kovalchuk bjöd divisionsrivalen Philadelphia på en något mindre uppmärksammad trade – men en trade som fick betydligt större genomslag senare under säsongen. Flyers general manager Paul Holmgren värvade då en ifrågasatt Ville Leino från Detroit, utan att ge upp något av direkt värde.
Likt Kovalchuk blev Leino ingen omedelbar succé – utan det dröjde tills Flyers drabbades av skador tidigt i slutspelet som speltiden och succén kom. På 19 slutspelsmatcher blev det inte mindre än 21 poäng och Leino tangerade Dino Ciccarellis slutspelsrekord för poäng av en rookie.
---
Mitt under säsongen fick vi en paus då OS i Vancouver skulle spelas. Givetvis var flera NHL-spelare uttagna i hockeyturneringen, där värdnationen Kanada stod som vinnare. De favorittippade kanadensarna besegrade USA i finalen och hjälte blev ingen mindre än Sidney Crosby. Kanada hade på sin väg mot final även förnedrat ärkerivalen Ryssland.
Hur det gick för våra Tre Kronor pratar vi inte om, mer än att vi konstaterar att Niklas Kronwall precis som vanligt går bort sig i positionsspelet när han letar tacklingar. När vi ändå är inne på Detroit kan vi även nämna att Mike Babcock, head coach i Red Wings och Kanadas OS-lag, blev den första coachen att komma in i Triple Gold Club, som består av folk som har vunnit OS, VM och Stanley Cup.
---
Efter OS både kom och passerade trading deadline, utan att några större händelser skedde. Nästa stora grej i NHL blev därmed – inte helt otippat – slutspelet, som bjöd på stor underhållning och dramatik i både Eastern och Western Conference.
I Eastern Conference var det Philadelphia som tog sig till final, men slutspelsplatsen säkrades inte förrän i grundseriens sista match. Då lyckades Flyers besegra rivalerna New York Rangers i straffläggning och vann duellen om den återstående slutspelsplatsen. I förstarundan ställdes man sedan mot New Jersey, men gjorde processen kort med Devils.
Presidents Trophy-vinnarna Washington floppade återigen i slutspelet när man tappade 3-1 i matcher till 3-4 mot Montreal, som även slog ut Pittsburgh i andrarundan. Canadiens ställdes sedan mot Flyers i Conferencefinalen. Flyers hade tagit sig dit efter en historisk vändning mot Boston. Man hämtade då upp ett 0-3-underläge i matcher till 4-3, och hämtade dessutom upp 0-3 till 4-3 i den sjunde och avgörande matchen. Philadelphia körde sedan över ett slutkört Montreal och avancerade till Stanley Cup-final.
I Western Conference var Chicago illa ute mot Nashville i förstarundan. Efter fyra matcher stod det 2-2 i matchserien och i den femte matchen ledde Nashville med 4-3 – men släpper in 4-4 med 14 sekunder kvar av den tredje perioden trots att Marian Hossa satt utvisad för en boarding. Chicago vinner sedan i förlängning när Hossa kommer tillbaka efter sin femminutersutvisning och avgör matchen. Chicago vinner även match sex och avancerar vidare.
Blackhawks tog sig sedan förbi både Vancouver och San José under sin väg till Stanley Cup-finalen. Väl där blev det 4-2 i matcher mot Philadelphia och Chicago tog därmed sin första Stanley Cup-titel sedan 1961. Lagkaptenen Jonathan Toews fick Conn Smythe Trophy.
---
Under sommaren hände det sedan flera intressanta saker. Vi fick se en mängd stora spelare lägga skridskorna på hyllan. Chris Chelios, Keith Tkachuk, Rob Blake, Scott Niedermayer, Rod Brind’Amour och Aaron Ward offentliggjorde alla sin pension under sommaren. Tidigare under året hade Curtis Joseph och Mike Peca gjort samma sak, och en bit in på den nuvarande säsongen offentliggjorde även Bill Guerin och Jere Lehtinen att karriären var över.
Årets nya Hall of Fame-medlemmar blev den forne stormålskytten Dino Ciccarelli, Jim Devellano och Daryl ”Doc” Seaman – de två sistnämnda inom builder-kategorin.
Vi fick även se Henrik Sedin roffa åt sig Hart Memorial Trophy som ligans mest värdefulla spelare framför Sidney Crosby och Alexander Ovechkin. Sedin, som även tilldelades Art Ross Trophy efter att ha vunnit poängligan, blev därmed den andra svensken efter Peter Forsberg som vann Hart Trophy och Art Ross Trophy. Centern blev även utsedd till Vancouvers nye lagkapten och blev därmed ligans tredje svenske lagkapten.
I övrigt fick Buffalos Ryan Miller priset som ligans bästa målvakt medan lagkamraten Tyler Myers fick Calder Trophy. Chicagos Duncan Keith fick Norris Trophy och Pavel Datsyuk spelade hem Selke Trophy. Alexander Ovechkin tilldelades Ted Lindsay Award som ligans bästa spelare, framröstad av NHLPA, och årets coach blev Dave Tippett i Phoenix.
---
Sommarens draft blev ingen höjdare sett ur svenska ögon. Ludvig Rensfeldt från Brynäs blev den första svensken att tingas, men gjordes det inte förrän i andrarundan av Chicago. Senaste gången som förstarundan inte innehöll någon svensk var 2004. Precis som väntat blev det också Taylor Hall och Tyler Seguin som valdes först.
Några dagar senare kom sedan höjdpunkten för många fans – free agent-släppet den 1 juli. Någon riktig superstjärna var det inte som bytte klubb, då Ilya Kovalchuk som bekant förlängde med New Jersey efter många om och men.
Istället fick vi se spelare som Paul Martin, Anton Volchenkov, Sergei Gonchar, Zbynek Michalek, Dan Hamhuis, Ray Whitney, Alexander Frolov, Alexei Ponikarovsky och legenden Mike Modano flytta på sig. Dessutom hittade svenskarna Johan Hedberg, Henrik Tallinder, Andreas Lilja och Fredrik Modin nya klubbar.
Sommarens mest komiska free agent-signing – om man bortser från Kovalchuk-affären givetvis – hittar vi i Calgary. I februari skickade man iväg en rejält underpresterande och lika överbetald Olli Jokinen till New York Rangers tillsammans med Brandon Prust. Motsatt väg gick Ales Kotalik och Chris Higgins, två andra överbetalda och underpresterande veteraner.
Några månader senare bestämde sig Flames – numera före detta – general manager Darryl Sutter att hämta tillbaka Jokinen på ett nytt tvåårskontrakt. Förvisso med en något mindre cap hit, men alltjämt med en lika underpresterande finländare.
---
Under sommaren fick vi även se en hel del uppmärksammade trader. Först och främst tvingades Stanley Cup-mästarna Chicago rensa rejält i sin trupp efter sina framgångar i kombination med att nyckelspelare gick in på nya, mer välbetalda, kontrakt. Dustin Byfuglien, Kris Versteeg, Andrew Ladd, Ben Eager, Antti Niemi, Brent Sopel, Adam Burish, John Madden och Colin Fraser tvingades alla lämna Blackhawks.
Även Chicagos motståndare i Stanley Cup-finalen, Philadelphia, tvingades ändra om lite i truppen. I sin strävan att förstärka försvarsbesättningen offrades trotjänaren Simon Gagne. Sportsligt var det ett helt rätt beslut att ta, men 30-åringen var en stor publikfavorit i Philadelphia och han är alltjämt saknad av fansen.
Istället fick Flyers in Andrej Meszaros och Sean O’Donnell som nytt tredjepar i försvarsbesättningen och ersatte Gagne med Nikolay Zherdev, som återvände till NHL efter en säsong i KHL. Flyers general manager Paul Holmgren fick mycket kritik under sommaren och tidiga hösten, men efter Flyers starka inledning har det visat sig att han – än så länge, ska det tilläggas – agerade korrekt.
Jaroslav Halak var en av de mest uppmärksammade spelarna under slutspelet. Med ett alldeles makalöst spel mellan Montreals stolpar såg han till att Canadiens gick hela vägen till Conferencefinal efter att ha slagit ut både Washington och Pittsburgh. Halak, som skulle bli RFA till sommaren, förväntades få ett nytt välbetalt kontrakt av Montreal – men istället skickades han iväg till St. Louis där han senare skrev på ett fyraårskontrakt och inledde säsongen makalöst.
I övrigt fick vi se New Jersey ta ”hem” Jason Arnott från Nashville och Arnott har varit en av få som faktiskt har varit godkänd för Devils den här säsongen. Dan Hamhuis rättigheter – försvararen blev UFA till sommaren – skickades först från Nashville till Philadelphia, sedan från Philadelphia till Pittsburgh – men signade så småningom i hemstaden Vancouver. Även Nathan Horton – en eftertraktad powerforward – blev bortbytt efter sju säsonger i Floridas organisation. Ny klubbadress blev Boston.
---
Efter sommarens alla händelser var det så dags för en ny säsong, och precis som vanligt inleddes den med en rad matcher i Europa. Carolina och Minnesota drabbades samman i Finland, Boston – Phoenix spelades i Tjeckien och i Stockholm möttes Columbus och San José.
Premiären i Globen var dock ingen höjdare. Sharks och Blue Jackets vann en match var och bjöd på två klart godkända matcher. Publikmässigt var dock premiären en besvikelse. 11 000 i publiken under den första matchen var väl godkänt, men på match två blev det bara drygt 9500 åskådare… och ett Globen med flera tusen tomma stolar är ett dystert ställe.
Om NHL har för avsikt att även inleda säsongen 11/12 med två matcher i Sverige borde onekligen Malmö Arena få chansen.
---
Precis som vanligt fick vi se en del uppmärksammade avstängningar under 2010. James Wisniewski, då i Anaheim, fick den längsta avstängningen. Efter en boarding på Chicagos Brent Seabrook fick Wisniewski åtta matcher – men några månader senare fick han en ännu mer uppmärksammad avstängning.
Efter lite gruff med New York Rangers Sean Avery utförde Wisniewski en gest mot Avery där han simulerade oralsex med det manliga könsorganet – och stängdes av två matcher.
Den kanske mest uppmärksammade avstängningen under 2010 drabbade dock Rick Rypien, Vancouvers forward. I en bortamatch mot Minnesota i oktober hamnade Rypien i lite gruff med Wilds Brad Staubitz och i tumultet som följde blev det även lite slitningar med linjemännen. Det var dock bara början.
När Rypien tvingades lämna matchen efter ett misconduct slet han tag i en supporter på läktaren som hade hånat honom. Straffet blev allmän skam och sex matchers avstängning.
Det var även två svenskar som blev avstängda under året som gått. Niklas Hjalmarsson i Chicago delade ut en boarding mot Buffalos Jason Pominville och fick två matcher. I november kom sedan turen till Mattias Ritola efter en charging mot Matt Moulson i New York Islanders. Även här blev straffet två matcher.
---
Vi avslutar genomgången av 2010 med att uppmärksamma de största NHL-profilerna som avled under året.
I juli gick den mer eller mindre kultförklarade Bob Probert bort. Probert, som blev blott 45 år, var en uppskattad fighter och enforcer som under karriärens tidiga skede även hade näsa för var målet var beläget. Han representerade Detroit och Chicago under sin karriär, som slutade med 3300 utvisningsminuter och 384 poäng efter 935 matcher.
Pat Burns, trefaldig Jack Adams Award-vinnare med tre olika lag och med en Stanley Cup-ring, avled i november efter flera års kamp mot cancer i olika former. Dagen innan Burns gick bort dog även Gaye Stewart. Vem är då detta, undrar ni kanske? Jo, Stewart vann två Stanley Cups med Toronto under 40-talet, vann Calder Trophy före ingen mindre än Maurice ”Rocket” Richard och är den senaste Torontospelaren som vann NHL:s skytteliga.
Stewart blev även den första spelaren som vann Stanley Cup innan han vann Calder Trophy, då han kallades upp till Leafs under slutspelet 1942 och sedan vann Calder Trophy för säsongen 42/43. Sedan dess har bara tre spelare klarat av den bedriften.
I december gick ännu en något okänd profil bort, nämligen Vic Lynn. Vänsterforwarden gjorde 327 NHL-matcher, under 40- och 50-talen, med 125 poäng och tre Stanley Cups med Toronto som facit. Vad är det då som gör Lynn till en så stor profil? Jo, kanadensaren är nämligen den enda spelaren i historien som har spelat för samtliga sex Original Six-lagen.
