Vinnare eller förlorare?
Ledarna och spelarna för de båda finallagen har genomgående genom serien poängterat att man vinner, och förlorar, tillsammans som ett lag.
Detsamma kan man säga om de hockeyjournalister som innan varje serie i playoffs ska sia om hur det går; "Ok, lag X har stjärnorna men det är lag Y som spelar som ett lag".
Av det här drar vi slutsatsen att laget går före jaget, och att hockey inte är individens sport, utan kollektivets. Jag är benägen att hålla med. Alla lag är inte starkare än sin svagaste länk, och om inte alla gör jobbet går kedjan sönder.
Ändå - när vi nu står inför det ultimata avgörandet - är det på enskilda spelare mest fokus ligger. "Det här är Sedinarnas stora chans att visa sina belackare", "Vilken av Luongos två persona kommer att visa sig i match 7?" och "Tim Thomas är nyckeln för Bruins".
Om bröderna Sedin sägs det att det här är matchen som kan definiera deras karriärer. Jag var inne på samma sak inför match 5. Vinner Canucks och Sedinarna avgör är de för alltid förankrade i de västkanadensiska folkets hjärtan. Förlorar de, och bröderna är mediokra, lär de utstå svidande kritik.
Men jag har omvärderat värdet av den enskilde spelaren. Mycket tack vare Bostons gamla hjältar Cam Neely och Ray Bourque . Ni som kan er historia vet att Neelys karriär tyvärr i stort sett tog slut i samma stund som Ulf Samuelssons knä träffade hans. Neely vann aldrig någon Stanley Cup men är trots det med i Hall of Fame, i kraft av sina tidiga 90-talssäsonger med ett målsnitt ligan sällan skådat, bla 50 mål på 49 matcher 93/94.
Ray Bourque däremot fick ju vinna med Colorado Avalanche 2001 efter att ha spelat ett enormt backspel under drygt tjugo säsonger. Synen och känslan när Joe Sakic lämnar över bucklan till Bourque glömmer man inte i första taget.
Frågan är; hade vi omvärderat Bourques karriär om New Jersey Devils hade vunnit den där match 7? Hade vi kommit ihåg honom som en fantastisk grundserieback men utan förmågan att vinna de stora matcherna?
Förmågan att vinna. Som om ansvaret vilar på en enskild spelare trots att han är beroende av tjugo andra spelares förmågor. Cam Neely kanske hade förmågan att vinna, men uppenbarligen hade resten av Bruins finallag 1988 och 1990 inte det. Eller?
Det resonemanget håller faktiskt inte.
Detsamma kan man säga om Sedinarna och Roberto Luongo. Bröderna Sedin har inte haft sina största stunder under finalserien, men om de vinner inatt är de ändå vinnare, trots att de egentligen inte bidragit med något konkret. Förlorar de matchen med 6-7, men gör ett hattrick var, är de förlorare.
Handlar det inte mest om tillfälligheter? Om att hamna i rätt lag, med rätt omgivning, i rätt stund då alla tjugo spelar drar åt samma håll?
NHL-reportrar älskar att uttala orden proven winners. De som de facto har vunnit, inte bara en gång utan kanske ett flertalet?
Mike Keane är en sådan. Han har tre Stanley Cup-vinster med tre olika lag. Men var han verkligen bäst när det gällde, eller var hans lag som bäst när han var där?
Är Mike Keane en större vinnare än Cam Neely? Ja, om vi räknar antal cuper. Neely är ingen proven winner, han är egentligen inte vunnit någonting alls. Ingen Stanley Cup, inget OS-guld, ingen Canada Cup, ingenting. Ingen individuell trofé förutom Bill Masterton.
Ändå är han i Hall of Fame och avgudad av en hel nation.
Så vem som vinner, och vem som blir avgudad, verkar mest vara en fråga om tillfälligheter.
Den som förlorar kan också vara en vinnare, och tvärtom.
Vilka vinner inatt? Vilka förlorar? Spelar det egentligen någon roll?
Vissa spelare kan inte göra mer än de gör. De kommer ändå alltid att vara förlorare i folks ögon, samtidigt som några av förlorarna för alltid kommer att vara älskade.
