Ye olde time Hockey: Original Six 1955-61
De 25 säsonger som NHL bara bestod av sex lag, de som i Canada och USA kallas för ”The Original Six” har fått fyra avsnitt, det här tredje avsnittet kommer att handla om säsongerna 1955-56 till 1960-61 och det sista avsnittet handlar till sist om säsongerna 1961-62 till 1966-67. Det är under de här sex säsongerna Montreal Canadiens vinner fem raka Stanley Cup.
I maj 1955 lämnar coachen Dick Irvin Montreal Canadiens och återvänder till Chicago Black Hawks där han tidigare varit både lagkapten och coach. Ersättare i Canadiens blev den gamle storstjärnan Toe Blake. Jack Adams i Detroit Red Wings byter spelare som aldrig förr, när säsongen börjar så återstår bara nio spelare från det lag som vann Stanley cup föregående säsong. Bland dem som lämnar Red Wings återfinns bland annat Terry Sawchuk, Vic Stasiuk och Marcel Bonin. I Toronto var det dags för föryngring, under säsongen kommer sexton rookies att spela för laget och efter säsongen är sju av dem ordinarie. I New York så blir Muzz Patrick GM och han ersätts som coach av Phil Watson och Rangers går mot sin bästa säsong på länge. Boston är mycket nöjda med traden som gjorde att Terry Sawchuk blev en Bruin , men inte ens han kunde rädda en slutspelsplats åt Boston som hamnade femma bakom Toronto som tog den sista slutspelsplatsen. Irvin förbättrar Chicago men lagets framsteg stoppas av massor av skador bland annat hamnar lagkaptenen Gus Mortson på sjukhus. I Montreal har Blake 54 spelare på sitt träningsläger (de andra lagen låg runt 30 spelare), han hittar tre nykomlingar som får stanna i klubben för sin rookiesäsong. De tre Henri Richard, Jean-Guy Talbot och Claude Provost kommer tillsammans att vinna Stanley cup hela 27 gånger (11, 9 respektive 7 gånger var). Lagkaptenen Butch Bouchard vill gå i pension men övertalas att fortsätta ännu en säsong, Gerry McNeil gör comeback men han kan inte peta Jacques Plante. Montreal rivstartar serien och behöver inte se sig om över axeln, när säsongen är slut har laget samlat ihop 100 poäng hela 24 poäng före tvåan Detroit Red Wings. Detroit gör sin sämsta start på säsongen genom tiderna och när laget väl börja vinna så är Montreal alldeles för långt före. Säsongen är ovanligt lugn när det gäller slagsmål och klubbfäktningar, alla hade fått en tankeställare av Richard-Riot under den föregående säsongen. Det mest anmärkningsvärda är att Red Kelly, Detroits gentleman till back under en period i en match mot Toronto den 16 oktober samlar ihop 22 utvisningsminuter, under sina åtta säsonger i NHL hade han haft som mest 28 utvisningsminuter på en säsong (troligen ett tecken på att allt inte stod rätt till i Detroit). I Boston tvingas Johnny Peirson som slutat ett par säsonger tidigare att göra comeback och han fortsatte att producera som inget hade hänt, han fick 25 poäng på 33 matcher. Detroit besegrar Toronto med 4-1 i matcher i sin semifinal och efter den sista matchen så förutspår King Clancy att Detroit kommer att vinna Stanley Cup även den här säsongen. Canadiens har inga problem med att besegra Rangers i sin semifinal med samma siffror dvs. 4-1 i matcher. När Rangers lyckas vinna den andra matchen i serien så var det första gången laget vunnit i Forum på över två år (lagen möttes 14 gånger per säsong alltså var det minst 14 raka förluster innan de lyckades besegra Canadiens i Montreal). De flesta tror att finalen mellan Detroit och Montreal kommer att bli ännu en jämn affär (de två senaste finalerna lagen emellan gick till sju matcher) men Canadiens hade andra planer. Montreal vinner finalen med 4-1 i matcher efter resultaten 6-4, 5-1, 1-3, 3-0 och 3-1. När det återstår sekunder av den femte matchen sätter Toe Blake in lagkaptenen Butch Bouchard som missat slutet av säsongen och hela slutspelet, Bouchard som är knäskadad kan knappt stå på skridskorna medan de sista sekunderna tickar ned. Anledningen till att Blake gjorde så här var att för att man skulle räknas som en Stanley cup vinnare så var man tvungen att spela minst en slutspelsmatch, Bouchard slutar efter säsongen och ersätts som lagkapten av Maurice Richard. Jean Beliveau är både serien och slutspelets främste spelare, i slutspelet gör han 12 mål på Canadiens 10 matcher. Han vann även Art Ross med 88 poäng fördelade på 47 mål och 41 assist, 9 poäng före de senaste säsongernas suverän Gordie Howe. Beliveau vinner även Hart Trophy, Norris Trophy går till Doug Harvey Montreal Canadiens, Vezina till Jacques Plante Montreal Canadiens. Earl Reibel Detroit Red Wings vann Lady Byng och Glenn Hall som ersatt Terry Sawchuk i Detroit Red Wings tog hem Calder Trophy. Under säsongen sätts ett par nya rekord, Lou Fontinato back i New York Rangers satte ett nytt rekord när han som förste spelare passerade 200 utvisningsminuter under en säsong, han stannade på 202 utvisningsminuter. Bert Olmstead Montreal Canadiens satte nytt assist rekord med 56 assist under säsongen. Jean Beliveau gör under ett och samma powerplay en hattrick på 44 sekunder i en match mot Boston Bruins, när nästa säsong startar är dagens utvisningsregel där den utvisade spelaren får komma in vid mål införd. Domarna bär för första gången svart och vit randiga tröjor tidigare hade de burit orange för att synas bra. Dick Irvin gör sin sista match som coach och när han slutar så har han 692 vinster, en siffra som fortfarande ger honom en tredjeplats bland de mest framgångsrika coacherna i NHL.
Inför säsongen 1956-57 anmäler ett Canadiens fan vid namn Tom Donohue att någon brutit sig in i hans hus och stulit hans säsongsbiljetter till Canadiens matcher. Eftersom inget annat hade stulits så var det biljetterna som tjuven var ute efter, i Montreal och Toronto är nu efterfrågan så stor på biljetter att allt var tillåtet för att få tag i biljetter. Söder om gränsen är intresset inte på samma nivå, under säsongen börjar CBS att sända NHL matcher på rikstäckande TV i USA under lördagarna och det var inget som hjälpte upp publiksiffrorna precis. En del optimister tror på allvar att NHL på sikt kommer att passera baseball och amerikansk fotboll i popularitet (en dröm som troligen aldrig kommer att infrias, basket var ännu ingen jättestor sport, den exploderar i popularitet under 1960- och 70-talet). Toronto Maple Leafs gör en riktigt dålig säsong och hamnar på femte plats men det finns ett glädjeämne i junioren Frank Mahovlich som får visa upp sig under tre matcher. Toronto är så dåliga att Ted Kennedy gör comeback i januari, han gör 22 poäng på lagets 30 sista matcher. I januari har Terry Sawchuk fått nog och lämnar Boston, han hotar med att sluta med ishockey. Boston försöker med alla medel att få honom att ändra sig, men tvingas skaffa Don Simmons som ersättare, efter säsongen tradas Sawchuk tillbaka till Detroit i utbyte mot Johnny Bucyk. Chicago hamnar sist den här säsongen också, Dick Irvin har tvingas sluta som coach och han avlider i cancer den maj 1957. I Montreal debuterar Stan Smrke och därmed får Serbien sin förste NHL spelare, en del kallar honom sloven men han är född i Belgrad som är huvudstad i Serbien. Serbien blir därmed det nionde landet med spelare i NHL (Canada borträknat). NY Rangers blir fyra och Boston gör en ordentligt uppryckning och blir trea i serien bara två poäng bakom tvåan Montreal och åtta poäng efter Detroit som vann serien för åttonde gången på nio säsonger. I slutspelet fortsätter Boston att överraska och laget slår ut Detroit med 4-1 i matcher efter resultaten 3-1, 2-7, 4-3, 2-0 och 4-3. I den andra semifinalen vinner Montreal med samma siffror över Rangers och resultaten var 4-1, 3-4 OT, 8-3, 3-1 och 4-3 OT. I finalen så dominerar Montreal från början till slut, första matchen vinns 5-1 efter att Rocket Richard gjort 4 mål, andra matchen vinner Canadiens med 1-0 efter storspel från Jacques Plante. I den tredje matchen är det Boom Boom Geoffrions tur att glänsa när Canadiens vinner med 4-2 efter två mål från Geoffrion. Fjärde matchen vinner Boston med 2-0 efter att Flemming MacKell gjort Bruins bägge mål och den femte och sista matchen vinner Montreal med 5-1. Toronto Maple Leafs meddelar efter säsongens slut att laget ska göra en omorganisation, Hap Day får gå som GM, Howie Meeker blir ny coach, George Armstrong blir ny lagkapten och King Clancy får ännu en säsong på sig att göra ingenting som Conn Smythe kallar det. Troféerna går till: Gordie Howe vinner Art Ross i hård kamp med Ted Lindsay och Jean Beliveau, Howe slutar på 89 poäng och han tar även hem Hart Trophy. Norris går till Canadiens Doug Harvey för tredje raka säsongen och Jacques Plante Canadiens tar hem Vezina för andra raka säsongen. Andy Hebenton NY Rangers blir årets gentleman när han tar hem Lady Byng och årets bäste rookie anses Larry Regan Boston Bruins vara. Den 11 februari bildas NHLPA med Ted Lindsay som ordförande och Doug Harvey som vice ordförande. Organisationen knäcks nästa säsong när hela Detroits lag hoppar av efter att de fått helt felaktiga uppgifter från lagets GM Jack Adams. Innan dess har Jack Adams i princip kastrerat Red Wings genom att trada Ted Lindsay och Glenn Hall till Chicago Black Hawks, Red Wings kommer inte att vinna Stanley Cup förrän om 40 år närmare bestämt 1997.
I september 1957 meddelar den kanadensiske senatorn och bryggeriägaren Hartland Molson att han har köpt aktiemajoriteten i Canadien Arena Company som ägde och kontrollerade både Forum och Montreal Canadiens. NHLPA lämnar in en stämning mot NHL pga att NHL-lagen missat inbetalningar på 3 miljoner dollar till spelarnas pensionskassa. Säsongen hinner knappt börja förrän Maurice ”Rocket” Richard gör sitt femhundrade mål i NHL. Han dedicerar omedelbart målet till Dick Irvin som avled i maj samma år. Richard sa bland annat så här om Irvin: ”The man who taught me everything I know about hockey.” I november hoppar hela Red Wings spelartrupp av från NHLPA och organisationen är dödsdömd men innan spelarna löser upp organisationen får de igenom flera av sina krav (mycket beroende på att NHL bröt mot flera av de amerikanska anti-trust lagarna dvs reglerna som ska hindra att företag går samman och kommer överens utan att behöva konkurrera med varandra). Ungefär samtidigt så är det nära att Maurice Richards karriär tar slut, han får ena hälsenan nästan avskuren av Marc Reaumes skridskoskena, Richard missar 42 matcher i serien men gör comeback lagom till slutspelet. I Montreal drar Jacques Plante till sig en hel del uppmärksamhet eftersom han numera använder en mask på träningarna, han var helt enkelt trött på att behöva vara rädd för att bli träffad i ansiktet av Boom Boom Geoffrions slagskott. Frank Mahovlich gör sin första fulla säsong i NHL och han får konkurrens om titeln som årets rookie av en blond yngling i Chicago Black Hawks som heter Bobby Hull. I Boston debuterar Willie O'Ree och han blir därmed den förste afro-kanadensaren i NHL, han kommer att spela sammanlagt 45 matcher i NHL samtliga för Boston men fortsätter sedan sin karriär framgångsrikt i farmarligorna där han gör 450 mål på 1055 matcher. I Montreal fortsätter stjärnorna att bli skadade, Boom Boom Geoffrion kolliderar på träning med André Pronovost och spräcker tarmen, han slutar andas och räddas till livet genom en akut operation. Dickie Moore även han i Canadiens spelar de sista fem veckorna av serien med en gipsad handled, trots det vinner han Art Ross Trophy på 84 poäng efter 36 mål och 48 assist. Chicago blir inte sist den här säsongen den tvivelaktiga äran gick till Toronto Maple Leafs som kom sist i sin division/NHL för första gången i sin historia (skulle bli många fler tillfällen i framtiden). Montreal vann serien före Rangers, Detroit och Boston och i slutspelet besegrar Boston Rangers med 4-2 i matcher och 28-16 i målskillnad. Montreal vinner över Detroit efter fyra raka segrar och i den fjärde och sista matchen så skrivs ännu ett kapitel i legenden om Rocket Richard när han gör tre raka mål för Canadiens när laget ligger under med 1-3 i den tredje perioden. I Stanley Cup finalen gör Boston oväntat bra motstånd och ställningen är 2-2 i matcher efter resultaten 2-1, 2-5, 3-0 och 1-3 (Canadiens siffror först), i den femte matchen är det dags för Richard igen han avgör i OT när han gör 3-2 för Montreal och i den sjätte och sista matchen så är det Boom Boom Geoffrions tur att vara hjälte genom två mål när Canadiens vinner med 5-3. Det här är Maurice ”Rocket” Richards sista riktigt bra säsong, han gjorde 34 poäng under 28 matcher i serien och 11 mål och 4 assist under slutspelets 10 matcher. Dickie Moore i Canadiens vann Art Ross, Doug Harvey och Jacques Plante vann som vanligt Norris respektive Vezina. Gordie Howe vann Hart Trophy för fjärde gången och Frank Mahovlich vann Calder. Lady Byng gick till NY Rangers gentleman Camille Henry. Inför säsongen 1958-59 så väljs det in mängder med ledare och spelare i Hockey Hall of Fame, följande väljs in i ”builders” kategorin: George Dudley, James E. Norris, Allan Pickard, Donat Raymond, Conn Smythe och Lloyd Turner. Följande spelare väljs in i Hockey Hall of Fame: Frank Boucher, King Clancy, Sprague Cleghorn, Alex Connell, Red Dutton, Frank Foynston, Frank Fredrickson, Herb Gardiner, George Hay, Dick Irvin, Ching Johnson, Duke Keats, Hugh Lehman, George McNamara och Paddy Moran. Anledningen till att så många väljs in är att Hockey Hall of Fame flyttas till Toronto och en permanent utställning/museum börjar planeras och 1961 kommer Hockey Hall of Fame i Toronto att öppnas för allmänheten.
Inför säsongen 1958-59 är det ovanligt många spelare som får byta klubbar. I augusti får äntligen Johhny Bower en ny chans, den nu 33 årige målvakten signas av Maple Leafs och det är nog det bästa och viktigaste Toronto gjorde under hela 1950-talet, trots att de vann Stanley cup 1951. dessutom förstärks Maple Leafs med backarna Allan Stanley och rookien Carl Brewer. Toronto norpar dessutom Bert Olmstead från Montreal Canadiens som inte brytt sig om att skydda Olmstead eftersom han råkat ut för en trafikolycka och antagligen skulle missa större delen av säsongen. I Detroit ser det mycket mörkt ut, coachen Sid Abel får inga nyförvärv att tala om och i farmarlagen börjar det se väldigt ödsligt ut när det gäller spelare med NHL potential. I New York händer heller inte speciellt mycket, men Rangers har en rookie som kommer att bli en favoritspelare för många fans runt om i NHL, han heter Eddie Shack och han fick tidigt i sin karriär smeknamnet ”The Entertainer”. Chicago tappar visserligen många spelare men fyller på med kvalitet istället för kvantitet. Laget har ett mycket bra försvar med Glenn Hall i mål, Jack Evans, Moose Vasko, Pierre Pilote och Dollard St.Laurent bland backarna. Boston tippas av många innan säsongsstarten kunna rubba Montreal och precis som Chicago bygger man bakifrån i Boston, Don Simmons i mål, Fernie Flaman, Larry Hillman, Leo Boivin och Jim Morrison i försvaret och bland forwards fanns Don McKenney och ”Uke line” som bestod av Vic Stasiuk, Bronco Horvath och Johnny Bucyk. I Montreal händer inte så mycket men coachen Toe Blake hade 56 spelare under träningslägret inför säsongen och de flesta hade platsat i de andra lagen, Ralph Backstrom blir den ende rookien som tar en plats i Canadiens. Punch Imlach blir utsedd till ny GM i Toronto och bara en vecka senare så sparkar han coachen Billy Reay och tar över även som coach. Under säsongen utbryter två jätteslagsmål och bägge gångerna så är NY Rangers på besök med Lou Fontinato i spetsen, både i Forum och Maple Leafs Gardens blir avbytarbåsen tömda efter att Fontinato satt igång. I november passerar Rocket Richard 600 mål om man räknar ihop slutspel och serie, i januari så bryter han fotleden och missar resten av serien. I Chicago kommer deras framtida första center inte ens till spel när Stan Mikita missar nästan hela säsongen pga en axelskada. Mikita är född i det som nu är Slovakien och flyttade till Canada som barn, han representerar land #10 som har spelare i NHL om man inte räknar in kanadensarna. Detroit blir sist i serien och Rangers hamnar näst sist efter att laget förlorat sex av de sista sju matcherna och på så sätt släppt förbi Toronto som tar den sista slutspelsplatsen en poäng före Rangers. Toronto fortsätter att överraska i slutspelet när laget slår ut tvåan Boston med 4-3 i matcher. Boston vinner de första två matcherna innan Toronto vinner tre raka, Boston kvitterar till 3-3 i matcher men Toronto vinner den sjunde och avgörande matchen med 3-2 och går till Stanley Cupfinalen bara en säsong efter det att laget kommit sist i NHL. I den andra semifinalen mellan Chicago och Montreal tar Canadiens ledningen med 2-0 i matcher, Chicago kvitterar till 2-2 i matcher och värst av allt för Montreal är att laget förlorar Jean Beliveau som inte kan spela mer i slutspelet. Canadiens kallar upp veteranen Ken Mosdell från farmarlaget och laget vinner de följande två matcherna och går till Stanley Cup finalen för den nionde raka säsongen. I den sjätte matchen utbryter kravaller i Chicago Stadium, hemmafansen blir ursinniga på domaren Red Storey som enligt dem missat en solklar utvisning när Bobby Hull gick omkull. Tre fans tar sig in på isen och ger sig på Storey, det tar 25 minuter innan polisen fått ordning på publiken och matchen kan fortsätta. Efter matchen uttalar sig NHL presidenten Clarence S. Campbell lite klumpigt och Red Storey tar det som en officiell reprimand och slutar på stående fot. Panik utbryter, Storey var ligans absolut bäste och mest meriterade domare, vem skulle nu döma finalmatcherna? Campbell och ligans domarbas Frank Udvari försöker övertala Storey att åtminstone fortsätta över finalerna men han låter sig inte övertalas. Storey har i efterhand uttalat sig om domarbasen Udvari och kallat honom den fegaste människan i världshistorien. I finalerna fick Canadiens klara sig utan Beliveau men fick tillbaka en ringrostig Maurice Richard som inte spelat sedan i början av januari. Montreal med lagets clown Marcel Bonin i spetsen (Bonin gör 10 mål under slutspelet jämfört med 13 under serien) gör processen kort med Toronto och vinner finalen med 4-1 i matcher efter resultaten: 5-3, 3-1, 2-3 OT, 3-2 och 5-3. Canadiens blir därmed det första laget i historien som vinner Stanley Cup fyra säsonger i rad och givetvis blir även coachen Toe Blake historisk med 4 Stanley Cup vinster på fyra säsonger som coach. Troférna gick den här säsongen till följande spelare: Dickie Moore Montreal vann Art Ross för andra säsongen i rad med det nya nytt NHL rekordet 96 poäng, Andy Bathgate NY Rangers storstjärna belönas med Hart Trophy, Lady Byng går till Alex Delvecchio Detroit, Jacques Plante vinner som vanligt Vezina nu för fjärde säsongen i rad, Tom Johnson Montreal vinner Norris Trophy istället för Doug Harvey och Calder går även den till en Montrealspelare nämligen Ralph Backstrom. Den här säsongen väljs tre spelare in i Hockey Hall of Fame: Jack Adams, Cy Denneny och Tiny Thompson.
Säsongen 1959-60 bevisar Detroit Red Wings Gordie Howe storhet, de placerar Gary Aldcorn som de plockat in från Toronto Maple Leafs som vänsterforward i samma kedja som Howe. Aldcorn som under sin karriär gjort 33 poäng på 86 matcher, gjorde under säsongen vid sidan av Howe 22 mål och 51 poäng, siffror som han sedan aldrig var i närheten av. I New York byter de målvakt lika ofta som de andra lagen byter kedjor, skämt åsido Rangers använder i alla fall fyra målvakter under säsongen, Gump Worsley, Marcel Paille, Al Rollins och Jack McCartan utan att laget kan undvika sistaplatsen i serien. Frank Mahovlich har ett riktigt dåligt år i Toronto och mycket beror säkert på Punch Imlach vars sätt att coacha ett NHL lag får Mike Keenan att se ut som en blyg pojkscout. I Montreal så tar Jacques Plante på sig masken även i matcher efter att han blivit träffad i ansiktet av ett skott från Andy Bathgate. Maurice Richard blir även den här säsongen svårt skadad, den här gången bryter han käkbenet och missar en månad. Boston Bruins blir överraskande näst sist trots att lagets center Bronco Horvath gör lika många mål som Bobby Hull som vinner Art Ross en poäng före Horvath. Horvath sätter dessutom ett nytt NHL rekord när han gör poäng i 22 raka matcher under säsongen. I Detroit fortsätter Jack Adams att ställa till det för sig och laget, i februari tradar han backlegenden Red Kelly till New York Rangers. Kelly som spelat med en bruten handled under slutet av förra säsongen blir riktigt irländskt förbannad över behandlingen och slutar tvärt. En vecka senare lyckas King Clancy övertala Red Kelly att acceptera en trade till Toronto, Kelly kommer att vinna Stanley Cup ytterligare fyra gånger med Maple Leafs där han blir defensiv center. I Chicago flyttar man Bobby Hull från centerpositionen till vänsterforward och parar ihop honom med Murray Balfour och Bill Hay, kedjan döps till ”Million Dollar Line”. Bobby Hull drabbar samman med NHL's bad boy Lou Fontinato den 6 januari, spelarna slåss så vildsint med sina klubbor att varken domare eller medspelare vågar gå emellan. Carl Brewer i Toronto hamnar i blåsväder när han efter att han blivit utvisad vägrar att släppa ut funktionären ur båset när det blev paus, Brewer och funktionären stannade hela pausen i utvisningsbåset. Montreal vann serien överlägset och fick möta trean Chicago i semifinalen. Jacques Plante fullständigt äger Chicago som saknar Bobby Hull som är sjuk i influensa, Canadiens vinner med 4-0 i matcher efter att Plante hållit nollan i de två sista matcherna på bortaplan i Chicago. Resultaten blev: 4-3, 4-3 OT, 4-0 och 2-0, i den tredje matchen blir Chicago utbuade av sin hemmapublik efter att laget inte fått iväg ett enda skott mot Plante under matchens sista 10 minuter. Fyran Detroit ställdes mot tvåan Toronto och serien blev jämnare än vad man hade väntat sig, lagen vann varannan match tills det stod 2-2 i matcher sen kunde Maple Leafs ledda av Red Kelly vinna två raka matcher. Innan finalen mot Montreal så trodde både Punch Imlach och Conn Smythe att Canadiens kunde besegras. Montreal visade klassen direkt trots skador på Jean Beliveau, Rocket Richard, Marcel Bonin och Doug Harvey, efter fyra raka segrar där laget egentligen aldrig var hotat vann Canadiens sin femte raka Stanley Cup. Resultaten blev 4-2, 2-1, 5-2 och 4-0, efter finalen säger Conn Smythe att den här upplagan av Canadiens är det bästa laget genom tiderna i NHL. Canadiens blev det andra laget genom tiderna att vinna åtta raka matcher och vinna Stanley Cup och fem raka Stanley Cup vinster är det fortfarande ingen annat lag som lyckats med. Under säsongen passerar Gordie Howe Maurice Richard som NHL's bäste poängplockare genom tiderna och efter säsongen belönas han med Hart Trophy. Jacques Plante vinner Vezina för femte säsongen i rad och Doug Harvey vinner Norris för femte gången på sex säsonger. Bobby Hull vann Art Ross på 81 poäng och hans kedjekompis Bill Hay vann Calder Trophy. Lady Byng gick till Bostons elegante center Don McKenney. Den här säsongen avslutar NHL's tredje officiella dynasti (Ottawa från 1920-talet är ej officiellt erkänd av NHL) och många håller den för den största dynastin genom tiderna, inte bara för att Canadiens vann fem raka Stanley Cup. Canadiens var dessutom i Stanley Cup final under tio raka säsonger mellan 1951 och 1960 och vann Stanley Cup även 1953. Följande spelare var med under samtliga fem Stanley cup vinsterna: Jacques Plante, Doug Harvey, Tom Johnson, Jean-Guy Talbot, Bob Turner, Jean Beliveau, Bernie Geoffrion, Don Marshall, Dickie Moore, Claude Provost, Henri Richard och Maurice Richard sammanlagt tolv spelare, Plante, Harvey, Johnson, Geoffrion, Moore och Maurice Richard vann även 1953. Hockey Hall of Fame får flera nya medlemmar även den här säsongen: Charles Adams, John Kilpatrick och Frank Selke blir invald i ”builders” kategorin och George Boucher, Sylvio Mantha och Jack Walker blev invalda som spelare.
Inför säsongen 1960-61 så slutar Ted Lindsay men han har spelat en viktig roll i Chicago Black Hawks de senaste säsonger. Enligt målvakten Glenn Hall så lärde han dem hur man vinner. Rocket Richard bestämmer sig till sist för att göra likadant, den 15 september meddelar Richard sitt beslut att hänga upp skridskorna. I Toronto är det nästan fullt uppror mot Punch Imlach, Bert Olmstead och Tim Horton strejkar under försäsongen och flera spelare begär att få bli tradade. Säsongen 1960-61 kommer att bli fylld av skador endast 21 spelare spelar samtliga 70 matcher under säsongen. I Toronto är tre målvakter skadade samtidigt, Johnny Bower, Cesare Maniago och Gerry McNamara finns alla tre på skadelistan under en dryg vecka. Montreal och Toronto slåss under hela säsongen om vilket lag som ska vinna ligan, till slut är det Canadiens som drar det längsta strået och tar hem förstaplatsen med två poäng till godo. Chicago blir trea och Detroit blir fyra när både Rangers och Boston har riktigt dåliga säsonger. Boston vinner endast 15 matcher under säsongen och slutar på 43 poäng. Säsongen är fylld av bråk, slagmål och bötfällda spelare och ledare. Toronto är inblandade i de flesta och värsta händelserna under säsongen, i mars tvingas fyra polismän in på isen för att Chicago- och Torontospelarna ska sluta slåss. I Januari tvingas Rangers buse Lou Fontinato uppsöka sjukhus och sys efter att han blivit sparkad i ansiktet av en Torontospelare. I en match mellan Toronto och Montreal spelar Henri Richard huvudrollen, han samlar ihop 29 utvisningsminuter men avgör dessutom matchen i den tredje perioden med sitt andra mål för kvällen, efter matchen får han böta 50 dollar. Bernie ”Boom Boom” Geoffrion vinner Art Ross Trophy efter en mäktig spurt med 18 mål på de sista 11 matcherna, han gör sitt femtionde mål för säsongen den 16 mars inför ett fullsatt Forum i säsongens sista match, den här gången blir han inte utbuad utan hyllad istället. Geoffrion blev därmed den andre spelaren genom tiderna som gjorde 50 mål under en säsong. I den ena semifinalen mötte Toronto Detroit och överraskande nog så vann Detroit serien med 4-1 i matcher. I den andra semifinalen möttes Montreal och Chicago och det blev en blodig drabbning som kallas den blodigaste/smutsigaste serien i Stanley Cups historia hittills. Canadiens vann den första matchen med 6-3 men blev av med Bill Hicke, Don Marshall och Jean Beliveau som samtliga blev skadade. Chicago vann den andra matchen med 4-3 i en match som blev betydligt lugnare. Den tredje matchen avgjordes först i den tredje förlängningen när Murray Balfour avgjorde för Chicago med ett backhandskott i krysset till 2-1. Efter matchen tar sig Canadiens coach Toe Blake fram till domaren Dalt McArthur och ger honom en rak höger, anledningen var att Bernie Geoffrion hade blivit skadad tidigare i matchen utan någon reaktion från domaren. Blake fick böta 2000 dollar för sitt slag men han sa att det var värt varenda cent att få klippa till domaren. I den fjärde matchen kör Canadiens fullständigt över Chicago efter två perioder har Glenn Hall i Chicago målet tvingats mota 60 skott, Canadiens vann matchen med 5-2. Chicago vinner sedan två raka matcher med 3-0 när Glenn Hall storspelar och håller nollan i bägge matcherna. I den sista matchen gör en desperat Geoffrion comeback, han hade klippt upp gipset runt sitt ben själv men kunde givetvis inte göra sig själv rättvisa. Den helamerikanska finalen skapade hockeyfeber i Chicago som vann den första matchen med 3-2, den andra matchen vann Detroit med 3-1 och Chicago tog den tredje matchen med samma siffror. Den fjärde matchen vann Detroit med 2-1 och efter matchen klagade både coachen Rudy Pilous och GM Tommy Ivan i Chicago så högljutt att de fick böta 200 respektive 300 dollar var. Glenn Hall ser till att Chicago vinner både den femte och sjätte matchen, resultaten blir 6-3 och 5-1. Chicago vinner därmed sin tredje Stanley Cup, de kommer att få vänta 49 säsonger tills nästa triumf. Bernie Geoffrion vann Art Ross med 95 poäng efter 50 mål och 45 assist, dessutom belönades han med Hart Trophy. Doug Harvey Montreal vann Norris för sjätte gången, Johnny Bower Toronto vann Vezina och Dave Keon Toronto vann Calder. Lady Byng gick till Red Kelly för fjärde gången. Under säsongen sätts dessutom ett par nya rekord, Jean Beliveau sätter nytt assist rekord med 58 assist under säsongen, Reggie Flemming i Chicago sätter nytt utvisningsrekord när han får ihop 37 utvisningsminuter i en match i Madison Square Garden. Den 16 mars 1961 så blir Gordie Howe förste spelare i NHL som når upp till 1,000 poäng, det sker i hans 938:onde match. Den 26 augusti invigs äntligen Hockey Hall of Fame i en nybyggt museum i utkanten av Toronto. Lagom till invigningen blir följande spelare invalda: Syl Apps, Charlie Conacher, Hap Day, George Hainsworth, Joe Hall, Percy LeSueur, Frank Rankin, Maurice Richard, Milt Schmidt, Oliver Seibert och Bruce Stuart. Tre blev invalda som ”builders” nämligen: George V. Brown, Paul Loicq och Fred Waghorne, dessutom blir Chaucer Elliott, Mickey Ion och Cooper Smeaton invalda i den nybildade avdelningen för domare och andra funktionärer.
Nästa del i serien kommer att fortsätta handla om ”The Original Six” epoken, nämligen säsongerna 1961-62 till och med 1966-67, då Toronto Maple Leafs vann Stanley Cup fyra gånger på sex säsonger. Efter det avsnittet blir det ett uppehåll men jag kommer att fortsätta serien med tiden efter den stora expansionen 1967 längre fram, antagligen kommer fortsättningen nästa sommar. Det blir troligen tio avsnitt till som kommer att täcka tiden fram till lockouten 2004-05
Källor: Wikipedia.org, hockeyleaguehistory.com, Legendsofhockey.net plus böckerna Official Illustrated NHL History (2010), Total NHL (2003) och Brian McFarlane's History of Hockey (1997)
