NHL-bloggen: En ovärdig minnesbild av Alfredsson
Det finns få saker som är så respektingivande som spelare som enbart har representerat en organisation genom sin NHL-karriär.
Legendarer som Denis Potvin, Steve Yzerman, Maurice Richard, Jean Beliveau, Mario Lemieux och vår egen Nicklas Lidström har gått till historien av flera olika anledningar – och en gemensam sak de alla har är att de bara representerade en organisation. Det är vackert att titta på Richards statistikrader och genomgående se Montreals namn, eller att bara se Detroits namn jämte Lidströms.
Visst romantiserar man som supporter och drömmer sig bort till en verklighet som inte alltid finns. Den absoluta majoriteten av spelarna i NHL känner inte samma gemenskap och skyldighet gentemot laget man representerar på samma sätt som fansen gör. I grund och botten är det trots allt bara ett jobb, som Simon Strömberg förtydligade i ett tidigare blogginlägg.
Men det är just därför som undantagen blir så uppskattade av fansen – och går in i historien som något speciellt.
Visst är spelare som Yzerman, Potvin, Richard och Lidström – och en hel del andra så klart – ihågkomna för så många andra saker. De tillhör tidernas största spelare, har en mängd individuella utmärkelser och vann Stanley Cup flera gånger om. Där är det ingen skillnad mot spelare som Mark Messier, Jaromir Jagr, Ron Francis eller Paul Coffey.
Men det som tar de första namnen till en annan form av legendstatus är just det faktum att de bara representerade en organisation under sin karriär.
Och det är också därför som vissa spelare raserar en stor del av respekten och minnesbilden sent i karriären. Mike Modano är en sådan. Börje Salming en annan. Jarome Iginla en tredje. Martin Brodeur kan mycket väl bli en fjärde. Och Daniel Alfredsson är definitivt en femte, nu när han har bestämt sig för att gå i pension.
Ray Bourque är ett av få exempel där Askungesagan med en avslutande Stanley Cup-seger snarare gör legendstatusen ännu större. Men det är extremt få spelare som delar den upplevelsen.
Visst kan man hitta förmildrande omständigheter. Beslutet att inte vara kvar är trots allt inte enbart i spelarens händer. Oftast behandlas spelare – även de största – som boskap av lagen och ligan. Och spelare som Bourque eller Iginla gav åtminstone något tillbaka i form av en trade.
Men en spelare som Daniel Alfredsson lämnade sin organisation på ett så smutsigt sätt. Det låg finansiella anledningar bakom beslutet och argumentet att han lämnade i jakten på Stanley Cup kan man enkelt slå sönder, då skillnaderna mellan Ottawa och Detroit sommaren 2013 var små – och Red Wings är inte direkt samma power house man en gång var.
Avskedet var ovärdigt och respektlöst. Det är inte på det sättet man behandlar organisationen – och framför allt fansen – där man har varit lagkapten under 13 säsonger. Det var inget tårfyllt farväl där klubben tvingade bort honom utan en pungspark av den allra värsta sorten.
Nu minns vi inte hur mäktig Alfredsson var när Ottawa gick till Stanley Cup-final 2007, eller hans insats i OS -06, när vi tänker tillbaka på honom. Vi minns inte hur länge han faktiskt var lagkapten i en kanadensisk organisation. Vi minns inte att det bara är Mats Sundin av alla svenskar som har gjort fler mål och poäng än Alfredsson.
Vad vi minns är däremot avskedet från Ottawa och misslyckandet i Detroit, med tanke på att han inte vann Stanley Cup a la Bourque.
Och det är en ovärdig minnesbild av Daniel Alfredsson.
