NHL-bloggen: Enforcers är borta – vad är nästa steg?
Dagarna då NHL-lagen kände sig tvungna att släpa med sig en enforcer eller två ut på isen är borta. Visst finns det fortfarande kvar spelare som exempelvis John Scott, vars enda egentliga kvaliteter är att veva. Men generaliserar vi så är det ett utdöende släkte – något som till och med Boston och Philadelphia nu har insett.
Det är inte längre försvarbart att slösa bort en fjärdekedja med spelare som inte är där för att spela hockey. Det är snarare att skjuta sig själv i foten, då det numera är i det närmaste en vedertagen sanning att man behöver kunna rulla fyra kedjor för att vara effektiv. Framför allt blir det än mer påtagligt då de senaste årens mästare alla har kunnat göra just det.
Enforcers är alltså i det stora hela borta från ligan, vilket uteslutande är positivt. Men vad är nästa steg att ta?
Jo, det är så klart att titta på kategorin strax under enforcers – som vi för enkelhetens skull kan titulera agitators. Men ska vi dra ett streck över hela den kategorin och argumentera för att alla spelare som tillhör den kategorin ska bort från ligan?
Nej, det är att dra det för långt. Agitators kommer ha en plats i ligan under många år framöver. Men det går att dela upp den kategorin i tre underkategorier: effektiva agitators som kan spela hockey, psykfall till agitators som är en fara på isen, samt ett mellanting.
Den första underkategorin är, föga förvånande, den som bör ha en fortsatt framtid inom NHL. Brandon Prust, Antoine Roussel, Steve Ott, Boone Jenner och Andrew Shaw är alla mycket fina exempel på en agitator som kan fylla flera olika funktioner i ett lag och som trots allt väldigt sällan är en fara för sina motståndare… oavsett hur ens personliga känslor om de spelarna ser ut.
Sedan har vi underkategorin på den andra sidan av skalan… idioterna som är en fara på isen. Spelare som Dan Carcillo och Zac Rinaldo har under den senaste veckan visat varför de inte bör höra hemma i ligan längre. En gång i tiden kunde Carcillo vara en effektiv agitator och Rinaldo visade för några år sedan tendenser till det – men idag är deras inverkan på spelet minimal. De kan varken kontrollera sitt humör eller sin kropp, framför allt inte i heta och griniga matcher. Det visade exempelvis Rinaldo – och inte för första gången – häromdagen mot Pittsburgh.
Mellan dessa båda underkategorier hittar vi mellantinget – en skara som det kan vara otroligt svårt att förhålla sig till. I samma veva som Matt Cooke, Raffi Torres, Tom Wilson, Steve Downie eller Patrick Kaleta titt som tätt kan tappa kontrollen över sig själva och bli direkt farliga på isen kan man inte blunda för att de även fyller andra funktioner för sina lag. Cooke var exempelvis en nyckelspelare i Pittsburghs penalty kill när man vann Stanley Cup 08/09 och var en effektiv winger för en checking line.
De är farliga spelare, men de kan också spela hockey. Och kan du det sistnämnda lär du alltid ha chans på en NHL-plats, trots det förstnämnda. Man skulle kunna inkludera stjärnspelare här också, men det är nog en helt annan diskussion. Är du en tillräckligt stor stjärna kommer du i det stora hela att komma undan med fula och farliga saker. Tidigare var Chris Pronger typexemplet, medan James Neal och Alexander Ovechkin kan nämnas idag.
NHL har en tuff uppgift framför sig i arbetet med att plocka bort överfallen och de farliga tacklingarna. Att ligan fortsätter dela ut korta och meningslösa avstängningar är inte den rätta vägen att vandra. Men lagen kan rannsaka sig själva och se till så att spelarna som är en fara på isen – utan att kunna fylla någon annan funktion – inte längre ges plats i ligan.
Det är det steget som vi nu måste ta – och det är ett steg som skulle gynna alla.
