Förlorarens ansikte
"History recalls how great a fall can be"
- Fool's Overture, Supertramp
Ja, om historiens har lärt oss något alls så är det att i alla bataljer har vi en vinnare, och en förlorare. Många hävdar att det är vinnarna man minns, eller vinsterna. Jag minns minst likaväl förlorarna. Om det har med mina Aspergergener att göra eller inte låter jag vara osagt, men hur kan man glömma Kasatonovs uppgivna ansikte när Tomas Sandström rakar in kvitteringspucken mot dåtidens stormakt Sovjet i Wienerstadthalle i maj 1987? Eller den tomma blicken hos Wayne Gretzky när han ensam sitter kvar på Kanadas bänk efter straffavgörandet mot tjeckerna i OS i Nagano? Vem minns inte Eric Lindros nedböjda huvud när hela Red Wings lag kastar sig i famnen på Mike Vernon efter sweepen 1997? Det är klassiska bilder som etsat sig fast hos många hockeyfans.
Årets slutspel är inget undantag. Vi fick se Alexander Ovechkin sitta och stirra rakt fram ut i tomma intet efter ännu ett tack-och-adjö på tok för för tidigt. Vi kände alla uppgivenheten, och frustrationen, hos bröderna Sedin när Canucks återigen kommit till korta i slaget om Stanley Cup. John Tavares ansiktsuttryck som sa allt; mitt lag mötte ett bättre lag, ett lag som visste vad som krävdes på den här nivån, en för mig helt ny. Slutligen kan ingen glömma Daniel Alfredssons sentimentala gest när han plockar upp den puck han i bakhuvudet vet är den som han spelade sin sista hemmamatch med.
Det finns naturligtvis en uppsjö spelare som aldrig fick vinna cupen. Cam Neely är kanske den främsta. Marcel Dionne, Craig Janney, Pierre Turgeon, Bernie Nicholls och Phil Housley är andra storstjärnor som mest hållit till på den förlorande sidan. Men utan dem, och de lag de representerade, hade vi heller aldrig haft vinnare som Mario Lemieux, Joe Sakic, Steve Yzerman och Guy Lafleur.
För varje vinnare har vi en förlorare. Det är spelets regler.
I år har jag en känsla av att uppgivenheten kommer att lysa i Jaromir Jagrs, Patrice Bergerons, Duncan Keiths och Johnny Oduyas ansikten.
Det talar naturligtvis för att glädje kommer att skina upp Douglas Murrays och Jarome Iginlas anleten.
Det blir Penguins mot Hawks i final. Med Sidney Crosby som mottagare av Conn Smythe Trophy, vilt firandes tillsammans med resten av Penguins organisation samtidigt som Patrick Kanes tomma blick kommer att representera förlorarens känslor.
För en bitter förlorare finns på alltid på plats då en vinnare får smaka på segerns sötma.
Så har det alltid varit, och kommer så att förbli.