Hockey Legends: Frank McGee och Cyclone Taylor ishockeyn första superstjärnor
Det här första avsnittet kommer att handla om två spelare som troligen är de mest mytomspunna ishockeyspelarna från 1900-talets början. Frank McGee och Cyclone Taylor var ishockeyns första superstjärnor och myterna om deras bedrifter lever än idag.
Först ut är Ottawa Silver Sevens legendariske målgörare Frank McGee, Han föddes den 4 november 1882 och hans far John McGee var en av Canadas högsta civila tjänstemän. Frank hade fem bröder och tre systrar. Hans äldre bror Jim McGee var också en framstående idrottsman i både football och ishockey men Jim dog tyvärr i en ridolycka försommaren 1904.
Den 21 mars 1900 inträffade olyckan som gav Frank smeknamnet ”One-Eyed”, under en amatörmatch mot Hawkesbury i den lokala järnvägsligan träffades han i vänstra ögat av en puck. Han förlorade synen på ögat och drogs sig tillbaka från ishockeyn, han kunde visserligen inte hålla sig helt borta från sporten. Han blev domare (ganska ironiskt om man tänker på vad fans tycker om enögda domare) och spelade vidare i inofficiella sammanhang som matcher med familjen och grannarna.
1902 bestämde han sig för att ta upp ishockeyn igen på allvar trots risken att han kunde bli helt blind. Han anslöt till Ottawa Silver Seven eller Ottawa Hockey Club som det officiella namnet var. McGee var som 20-åring yngst i laget och trots att han bara var 5 fot 6 tum (168 cm) så var han redan från början lagets lysande stjärna.
McGee var lika bra på att passa som att göra mål men eftersom man bara förde statistik över mål så är det ingen som vet riktigt hur överlägsen han egentligen var. I sin debut med Ottawa så gjorde han två mål i en seger över Montreal A.A.A. och under den första säsongen i CAHL (Canadian Amateur Hockey League) gjorde han 14 mål på 6 matcher (fem av målen kom i en seger över Montreal Victorias med 7-6) och i slutspelet blev det ytterligare tre mål från hans klubba. När Ottawa sedan försvarade Stanley Cup pokalen 1903 genom att besegra Rat Portage Thistles så gjorde han fyra mål under de två matcherna.
Under de kommande tre säsongerna fortsätter McGee att ösa in mål och Ottawa Silver Seven fortsätter att besegra alla utmanare om Stanley Cup pokalen. Säsongen 1903-04 då laget var kvar i CAHL så gjorde McGee 12 mål på 4 matcher och hela 21 mål när Ottawa framgångsrikt försvarade Stanley Cup pokalen vid fyra tillfällen (8 matcher). Den följande säsongen spelade laget i FAHL (Federal Amateur Hockey League) och där svarade McGee för 17 mål på 6 matcher och totalt 18 mål när Ottawa vägrade att släppa ifrån sig Stanley Cup pokalen (4 matcher).
Hans finaste stund och den största anledningen till myten om honom sker den 16 januari 1905 i den andra Stanley Cup matchen mot Dawson City Nuggets. I den första matchen hade McGee bara gjort ett mål och efter matchen hade någon av Dawson City spelarna sagt att McGee inte var så märkvärdig. Uttalandet nådde givetvis McGee som verkligen visade upp sig från sin bästa sida i den andra matchen när han gjorde 14 mål på den sjuttonårige Albert Forrest som var målvakt i Dawson City.
Det finns en berömd dikt om matchen som heter The Night I Faced One-eyed Frank McGee som ni hittar här: http://www.ithappenedinhockey.com/2010/05/a-hockey-poem/ och om ni vill läsa mer om själva Stanley Cup utmaningen från Dawson City så finns det en artikel på Montrealsidans högerspalt kallad: En hockeysaga. I Stanley Cup utmaningen senare på våren så avgjorde han matchen mot Rat Portage Thistles trots att han spelade med en bruten handled.
Säsongen 1905-06 blir McGees sista eftersom han slutar efter att Ottawa Silver Seven besegrats av Montreal Wanderers i säsongens tredje Stanley Cup utmaning. Anledningen till att han slutade var ett jobb inom den kanadensiska administrationen som hindrade honom från att lämna Ottawa. Innan dess så gjorde han 28 mål på 7 matcher i ECAHA (East Canada Amateur Hockey Association) och 2 mål på 2 slutspelsmatcher i ECAHA, på de sex Stanley Cup matcherna gjorde han ytterligare 16 mål.
Den 3 mars 1906 gjorde han 8 mål i en seriematch mot just Montreal Wanderers. Totalt så gjorde han 71 seriemål på 23 matcher under fyra säsonger och fyllde på med 64 slutspelsmål (60 i Stanley Cup). Han har Stanley Cup rekorden för mest mål i en Stanley Cup match:14, flest mål i en Stanley Cup serie: 15 och hans målsnitt angående Stanley Cup matcher är också rekord. Han gjorde totalt 135 mål på 45 matcher vilket ger ett snitt på exakt 3 mål per match och han bedöms ha vunnit Stanley Cup fyra gånger (1 Stanley Cup per säsong).
Hans korta och enormt framgångsrika karriär är bara en av anledningarna till mytbildningen kring ”One-Eyed” Frank McGee. Den andra anledningen är sättet han dog, den enögde McGee lyckades nämligen lura läkaren när han tog värvning för att strida i det första världskriget. I det medicinska utlåtandet från undersökningen står det att McGee hade tillfredsställande syn på båda ögonen.
Vid undersökningen så lurade McGee läkaren genom att först hålla för det skadade vänstra ögat och när läkaren sa att han skulle byta öga så bytte istället från vänster hand till höger hand framför det skadade ögat. I maj 1915 skickades han till Storbritannien som löjtnant för den 21:a infanteri bataljonen, i december blev han skadad i Frankrike och fick vård i England. Den 21 augusti 1916 återvände han till skyttegravarna i Frankrike och dödades i striderna den 16 september nära Courcelette i Frankrike.
1945 när det var dags för att börja välja in spelare och ”Builders” i Hockey Hall of Fame så var Frank McGee ett av de mest givna namnen. Han valdes in samtidigt som Dan Bain, Hobey Baker, Dubbie Bowie, Chuck Gardiner, Eddie Gerard, Howie Morenz, Tommy Phillips, Harvey Pulford, Art Ross, Hod Stuart och Georges Vezina. Sex av dem som valdes in samtidigt som McGee kommer att presenteras som spelare i den här serien, en av dem kommer att presenteras som ”Builder”, Morenz och Vezina har redan porträtterats på Montreal Canadiens sida medan de två återstående (Hod Stuart och Hobey Baker) inte kommer få några presentationer eftersom bägge blev invalda mer beroende hur de dog än på deras betydelse för sporten (Stuart kan bli porträtterad senare i serien om jag lyckas hitta lite mer fakta om honom på nätet).
Frank Patrick som kommer att presenteras senare som ”Builder” sa så här om Frank McGee: "He was even better than they say he was. He had everything - speed, stickhandling, scoring ability and was a punishing checker. He was strongly built but beautifully proportioned and he had an almost animal rhythm."
Fun Fact: Om ni någon gång besöker Ottawa så kan ni bo på McGee's Inn, ett Bed & Breakfast ställe som finns i samma hus som Frank McGee växte upp i.
Näste legend är Fred ”Cyclone” Taylor, vars virtuositet på skridskorna gjort honom odödlig i ishockeykretsar. Det faktum att han dessutom bytte klubb nästan lika ofta som vissa byter underkläder gjorde att han så småningom fick lämna östra Canada.
Frederick Wellington ”Cyclone” Taylor som föddes den 23 juni 1984 fick förutom en lång karriär även en lång livstid och dog bara ett par veckor före sin 95:e födelsedag den 9 juni 1979. Han spelade junior hockey i Listowel dit familjen flyttat när han var sex år gammal och redan som junior var han så bra spelare att OHA försökte tvinga honom att spela för Toronto Marlboros istället för ett lag i Thessalon dit han skulle flytta. Han vägrade och lät bli att spela under den säsongen och säsongen 1905-06 blev han istället beryktad när han som en av de första spelarna blev proffs.
Han skrev på för Portage Lakes Hockey Club i IHL (International Hockey League) som senare lade till ett P som stod för Professional i namnet IPHL. Under tiden i Houghton, Michigan USA som var hemmaplan för laget spelade Taylor både back, rover och forward. IPHL upptäckte snart att intäkterna inte räckte till för de löner som lagen i ligan betalade ut och gick under 1907.
Taylor gick då till Ottawa Hockey Club i ECAHA, där han dels fick ett statligt jobb och dels fick en hyfsad lön för att spela ishockey. Han tackade under säsongen 1907-08 nej till ett erbjudande på $1,500 för att skriva på för Renfrew Creamery Kings. Innan ECAHA säsongen startade 1908-09 spelade Taylor en månad för Pittsburgh Professionals i WPHL (Western Pennsylvania Hockey League), när ECAHA startade var Taylor tillbaka i Ottawa där han vann sin första Stanley Cup när laget belönades med Stanley Cup för sin seger i ECAHA (laget fick inga utmaningar i den oordning som rådde inom ishockeyn innan NHA bildades.
Sitt första smeknamn hade fått Taylor redan i hemstaden Listowel där han kallades för ”Listowel Wonder”, senare kallades han för ”Tornado” och i IPHL var han ”Whirlwind” men när han kom till Ottawa ändrade en journalist smeknamnet till ”Cyclone” och det namnet fastnade.
Inför NHA-säsongen 1909-10 meddelar Renfrew att de signat Taylor, en vecka senare ångrar Taylor sig och stannar i Ottawa. Ytterligare en vecka senare så ändrar Taylor sig ännu en gång och går till Renfrew där han får $5,250 för en säsong, den summan gör honom till Canadas bäst betalda idrottsman och lönen var högre än vad den kanadensiske premiärministern fick.
I folkmun döps nu Renfrew om till Renfrew Millionaires och laget innehåller förutom Taylor också bröderna Frank och Lester Patrick samt Newsy Lalonde som alla sägs ha haft ungefär lika hög lön. Trots alla stjärnor misslyckas Renfrew att vinna Stanley Cup och när säsongen är slut har laget gått med $17,000 i förlust och är nära att gå i konkurs.
Renfrew överlever och spelar en säsong till i NHA men utan de andra stjärnorna, det var bara Taylor som stannade kvar. Det är under åren i Renfrew som legenden om Cyclone Taylor tar fart, det finns massor av källor som beskriver ett mål som han gör genom att åka baklänges över hela rinken innan han slår in pucken i mål, Taylor själv tyckte däremot att legenden var överdriven. Han sa bland annat att han bara åkte baklänges halva rinken och innan han slog in pucken hade han fintat målvakten och vänt sig om och slagit in pucken med ett vanligt backhandsskott.
Den följande säsongen hamnar rättigheterna till Taylor hos Sam Lichtenhein som ägde Montreal Wanderers, men Taylor säger att han hellre slutar spela än spelar för Wanderers. I januari 1912 spelar Taylor en period för Ottawa Senators mot just Montreal Wanderers och Montreal blir givetvis ursinniga, Taylor och Ottawa blir bötfällda samtidigt som Taylor stängs av från spel i NHA. Taylors stjärnglans gör dock att han trots avstängningen blir uttagen i ett All-Star lag från NHA som spelar en serie uppvisningsmatcher efter säsongen. Lagen i östra Canada har nu börjat tröttna på den ombytlige Taylor och ingen erbjuder längre löner som riskerar klubbarnas överlevnad.
Bröderna Frank och Lester Patrick startar säsongen 1912-13 PCHA (Pacific Coast Hockey Association) och i november 1912 skriver Taylor på för Vancouver Millionaires som en av de första toppspelarna från öst. Taylor får $1,200 för den första säsongen och Frank Patrick gör om Taylor till en renodlad forward, de sista säsongerna i NHA hade han spelat back. Taylor blir Vancouver och PCHA trogen resten av karriären, 1915 hjälper han Vancouver vinna Stanley Cup som första lag från PCHA genom nio mål på fem Stanley Cup matcher. Han vinner målligan i PCHA fem gånger, som mest med 32 mål på 18 matcher säsongen 1917-18. 1921 avslutar han sin karriär men i december 1922 gör han comeback för en match.
Efter spelarkarriären så lämnar han inte sporten, han var president för PCHL mellan 1936 och 1940, han startade B.C. Hockey Benevolent Association 1950 och var dess chef ända fram till sin död 1979. När Vancouver Canucks spelade sin första hemmamatch i NHL 1970 så var det Taylor som släppte pucken i den ceremoniella tekningen före matchen och han var fram till sin död en flitig besökare på Canucks matcher. 1978 ramlade han och bröt höften och den 9 juni 1979 avled han i sömnen, han hyllades av Canucks i säsongens första match och priset till Vancouver Canucks MVP döptes om till Cyclone Taylor Awards. I Ottawa döptes en av gatorna vid Scotiabank Place (numera omdöpt till Canadian Tire Center) efter honom när Ottawa återigen fick ett lag i NHL.
Hans barnbarn Mark Taylor spelade fem säsonger i NHL för Philadelphia Flyers, Pittsburgh Penguins och Washington Capitals mellan 1981 och 1986. Cyclone Taylor är PCHA:s bäste poängplockare genom tiderna med 263 poäng, han har flest assist med 103 och är trea när det gäller mål med 160. Att han valdes inte in i Hockey Hall of Fame 1945 berodde delvis på att han lämnade öst och gick till västkustligan PCHA, det var ju bara NHL som överlevde av ligor som fanns under de första 25 åren av 1900-talet. 1947 blev han invald tillsammans med fem andra riktigt stora legender: Dit Clapper, Aurele Joliat, Frank Nighbor, Lester Patrick och Eddie Shore. Shore har jag redan skrivit om, Joliat finns på Montreal sidan, Patrick kommer som ”Builder” och de övriga två kommer att presenteras nu under sommaren.
Under 1950-talet var Cyclone Taylor ganska kritisk mot den tidens stjärnor med Gordie Howe och Rocket Richard i spetsen, han tyckte de var veka och svaga. Han sa bland annat följande i en intervju: "I was used to going on at the start of the game and playing to the finish. Any man between the ages of 18 and 35 who can't play 60 minutes of hockey just doesn't want to play, that's all."
