Hockey Legends: Fyra av de största stjärnorna från västkustligorna
Tommy Dunderdale, Frank Foyston, Frank Fredrickson och Duke Keats spelade större delen av sina karriärer i västkustligorna PCHA, WCHL och WHL men tre av dem avslutade sin karriär i NHL och den fjärde inledde sin karriär i NHA som var föregångare till NHL.
Det här avsnittets fyra stjärnor spelade inte mer än sammanlagt 7 säsonger i NHA och 13 säsonger i NHL, däremot så var de några av de absolut största stjärnorna i de tre västkustligorna som fanns mellan 1911 och 1926.
Tommy Dunderdale
Det blev lite hysteri i media tidigare i somras när Nathan Walker blev förste australiensare som valdes i NHL:s draft, men faktum är att Australien redan har haft en riktig superstjärna i ishockey. Thomas Dunderdale föddes den 6 maj 1887 i Benalia, Australien, familjen lämnade Australien 1894 och 1904 slog de sig ned i Ottawa.
Tommy flyttade året efter till Winnipeg där han började spela ishockey för Winnipeg Ramblers, han måste ha lärt sig spela ishockey i någon annan stad innan familjen kom till Ottawa för redan efter en säsong som amatör blev han proffs i Winnipeg Strathconas. Han spelade för olika proffslag i Winnipeg fram till 1909 då han flyttade österut och skrev på för Montreal Shamrocks. Dunderdale gjorde 21 mål på 15 matcher med Shamrocks säsongen 1909-10.
Han lämnade Montreal efter en säsong och gick till Quebec Bulldogs som spelade i NHA och han fortsatte att göra bra ifrån sig, han gjorde 13 mål på 9 matcher (han missade 7 matcher pga av kontraktsbråk). 1911 gör Dunderdale som så många andra stjärnor, han lämnar östkusten och går till ett lag i den nystartade proffsligan PCHA. Dunderdale skriver på för Lester Patricks lag Victoria Senators, han kommer att bli PCHA trogen fram till 1923.
Dunderdale har gått till historien som en av den tidens bästa tekniker, han var även snabb på skridskorna framförallt var han lika snabb med puck som utan. Victoria blir sist i PCHA säsongen 1911-12 men Dunderdale blev trea i målligan med 24 fullträffar. Året efter byter laget namn till Aristocrats och det hjälpte tydligen för nu vinner laget ligan och Dunderdale är ligans bäste målgörare med 24 mål. Efter säsongen utmanar Victoria NHA-mästarna om Stanley Cup pokalen men blir nekade, tills nästa säsong är de båda ligorna och de som bestämmer om Stanley cup trofén överens om ett slutspel där vinnaren tar hand om Stanley Cup pokalen.
Precis som den föregående säsongen vinner Victoria både serien och slutspelet i PCHA, Dunderdale vinner målligan igen med sina 24 mål. Dunderdale ledde överlägset inför den sista matchen mellan Vancouver och New Westminster men i den matchen gjorde Eddie Oatman sex mål men han nådde inte hela vägen fram utan stannade på 22 mål. Victoria åkte efter PCHA-slutspelet till Toronto där laget mötte mästarlaget från NHA Toronto Blueshirts som vann Stanley Cup finalen med 3-0 i matcher.
Säsongen 1914-15 blir Victoria sist i PCHA igen och missar slutspelet, Dunderdale gjorde 17 mål och 27 poäng. PCHA hade infört assist till säsongen, andra ligor följde snart efter även om PCHA inte var först med assist så blev ligan ledande när det gäller regelförändringar från och med den här säsongen. Dunderdale blir efter säsongen uttagen i All Star Team 1 för fjärde säsongen i rad men han väljer efter säsongen att gå till Portland Rosebuds.
Första säsongen i Portland (andra säsongen för laget i PCHA) gör Dunderdale för första gången mindre än ett mål per match, han stannar på 14 mål och 17 poäng på 18 matcher. Portland är däremot riktigt bra och går som första amerikanska lag till Stanley Cup finalen där de får möta Montreal Canadiens från NHA som vinner med 3-2 i matcher.
Säsongen 1916-17 ökar Dunderdales produktion igen, han gör 22 mål och 26 poäng men Portland blir bara trea i PCHA och missar slutspelet. Säsongen efter blir Dunderdales sista i Portland och även i PCHA sjunker antalet gjorda mål rejält, Dunderdale blir fyra i målligan med sina 14 mål och totalt så gjorde han 20 poäng. Efter säsongen lades Portland ned och han återvände till Victoria som blir sist i serien, Dunderdale hade ett riktigt dåligt år med bara 5 mål och 9 poäng på seriens 20 matcher.
Victoria fortsätter att vara sämst i PCHA även säsongen 1919-20 men Dunderdale vaknar till igen, han vinner poängligan efter att han gjort 26 mål och 33 poäng. Den följande säsongen är Victoria fortfarande sämst och Dunderdale halkar ned till nionde platsen i poängligan med sina 9 mål och 20 poäng. Dunderdale blir sexa i poängligan med 12 mål och 19 poäng säsongen 1921-22 då Victoria som bytt namn till Cougars men laget fortsätter att vara klart sämst i PCHA.
Dunderdale stannar en säsong till i Victoria som då blir tvåa i PCHA men laget är chanslöst i PCHA-finalen mot Vancouver Maroons, Dunderdale gjorde under sin sista säsong i Victoria bara 2 mål på 27 seriematcher. 1923 lämnade Dunderdale Victoria och PCHA, han gick till den konkurrerande ligan WCHL där han skrev på för Saskatoon Crescents som han spelade sex matcher för innan han tradades till Edmonton Eskimos.
Hans storhetstid var definitivt över och han gjorde bara 2 mål och 1 assist under säsongens 17 matcher. Tommy slutade spela 37 år gammal 1924 och när han slutat så blev han coach och GM. Han tränade massor av lag i bland annat Edmonton, Los Angeles och Winnipeg. Han dog den 15 december 1960 i Winnipeg och 1974 blev han äntligen hedrad genom att bli invald i Hockey Hall of Fame.
Tommy Dunderdale spelade 242 matcher i PCHA och är den som ligger på fjärde plats när det gäller spelade matcher, hans 253 poäng ger honom andraplatsen och hans 194 mål är bäst genom tiderna i PCHA. Han blev uttagen i All Star Team 1 totalt sex gånger varav fyra år i rad 1912-15 och han gjorde flest mål under tre säsonger och mest poäng under två säsonger i PCHA.
Tommy Dunderdale är den som sägs ha gjort det första straffmålet i ishockey genom tiderna, den 12 december gjorde han mål på straff mot den legendariske målvakten Hugh Lehman. Straffar på den tiden liknade mer bandyvarianten, pucken placerades på en punkt 11 meter från målet och spelaren fick skjuta därifrån (om spelaren ville fick han ta fart och åka fram till pucken han behövde med andra ord inte vara stillastående).
Duke Keats
Näste spelare vann precis som Dunderdale aldrig Stanley Cup men säsongen 1921-22 då han gjorde 31 mål och 55 poäng på 25 matcher fanns det antagligen ingen spelare varken i NHL eller i någon annan liga som var bättre än honom. Gordon Blanchard ”Duke” Keats föddes den 21 mars 1895 i Montreal, Quebec och hans familj flyttade till North Bay där han vid sex års ålder fick smeknamnet Duke.
Redan som 14-åring började Keats spela i Cobalt Mining League, tre år senare var han seriens stjärna och tjänade 75 dollar i veckan på att spela hockey. 1915 flyttade han söderut och hamnade i Toronto Blueshirts i NHA, han gjorde 22 mål och 29 poäng på seriens 24 matcher. Hans 22 mål gav honom femteplatsen i målligan trots att han var en 20-årig rookie.
Den följande säsongen blev det bara 13 matcher för Keats eftersom han lät värva sig till att slåss i det första världskriget, han hann göra 15 mål och 18 poäng innan han ryckte in. Han hann dock skriva in sig i hockeyhistorien eftersom han under en av matcherna med Toronto blev så förbannad på att målvakten Billy Nicholson var så dålig att han i den andra pausen själv tog på sig målvaktsbenskydden och ställde sig i målet den tredje perioden. Nicholson som bland annat vann Stanley Cup med Montreal Triple A då laget kallades ”Little Men of Iron” var en riktig bjässe som vägde närmare 140 kg.
Efter tre år i skyttegravarna i Europa så slog sig Keats ned i Edmonton där han började spela för Edmonton Eskimos som då spelade i Big-4 League som var en amatörliga (spelarna fick ganska säkert betalt under bordet) med två lag från Edmonton och två lag från Calgary.
1921 tog Eskimos steget att gå med i den nystartade proffsligan WCHL och Keats blir direkt en av ligans absolut största stjärnor. Han vann målligan överlägset med sina 31 mål, officiellt räknade WCHL inte assist den säsongen men i efterhand har Keats fått 24 assist den säsongen och skulle då fått hela 55 poäng på 25 matcher.
De kommande fyra säsongerna i Edmonton är han en av ligans stora anfallsstjärnor i konkurrens med Bill Cook, Harry Oliver, George Hay, Frank Fredrickson och Dick Irvin. Han gör 37, 31, 32 och 29 poäng under säsongerna han är kvar i Edmonton. Edmonton tog sig dessutom till Stanley Cup finalen säsongen 1922-23 där de mötte Ottawa Senators från NHL, Ottawa vann Stanley Cup finalen efter två tuffa och jämna matcher som slutade 2-1 (OT) och 1-0.
Keats var både en skicklig målgörare och framspelare. Han var dessutom en storvuxen spelare för sin era och skyggade inte från fysiskt spel, vilket resulterade i ett flertal säsonger med ett högt antal utvisningsminuter. Han hade mer än 100 utvisningsminuter två gånger under sin proffskarriär, mest hade han den sista säsongen i Edmonton då han fick ihop hela 134 utvisningsminuter på 30 matcher.
När WHL som sista liga på västkusten gick i graven 1926 så sålde Edmonton Keats till Boston Bruins och Keats spelade 17 matcher för Bruins innan han tradades till Detroit Cougars där han avslutade säsongen. Under sin första säsong i NHL gjorde Keats 16 mål och 24 poäng på 42 matcher. Under seriens sista 11 matcher så var han dessutom spelande coach för Detroit.
Efter fem matcher av den följande säsongen så blir Keats avstängd i tre veckor efter att han slagit med klubban efter en åskådare i Chicago. När avstängningen är över tradas han ironiskt nog till just Chicago där han gör 14 mål och 22 poäng på de 32 matcher som återstår av säsongen 1927-28. Efter tre matcher av den följande säsongen så skickar Chicago ned Keats till farmarlaget Tulsa Oilers i AHA, där blir han ligans bäste poängplockare med 22 mål och 33 poäng.
Han stannar i Tulsa ytterligare två säsonger innan han slutar 1931, han gör comeback som spelande coach säsongen 1932-33 i Edmonton Eskimos som nu spelade i en oberoende halvprofessionell liga. Han hade dessutom köpt laget och stannade till 1934, efter det att han sålt Edmonton så coachade han under många säsonger i olika mindre ligor i Alberta, Manitoba, British Columbia och Saskatchewan. 1947 slog han slog sig ned i Victoria där han jobbade för regeringen och han var dessutom ordförande i den lokala hockeyligan VCHL.
1958 valdes Keats in i Hockey Hall of Fame och fyra år senare blev han invald i Edmonton Sports Hall of Fame. Han avled den 16 januari 1972 i sin hemstad Victoria. Keats gjorde under sin karriär 37 mål och 47 poäng på 37 matcher I NHA, 117 mål och 184 poäng på 137 matcher I WCHL/WHL och 30 mål och 49 poäng på 82 NHL-matcher. Keats är den som spelat näst mest matcher i WCHL och han är den som gjort flest mål, assist och poäng i WCHL. I WCHL blev han uttagen i All Star Team 1 4 gånger och All Star Team 2 1 gång under ligans fem säsonger.
Frank Patrick om Duke Keats: "Duke is the possessor of more hockey grey matter than any man who ever played the game. He is the most unselfish superstar in hockey. I have watched him innumerable times. In one game, I especially checked up on his play. He gave his wingmen thirty chances to score by perfectly placed passes. He's the brainiest pivot that ever pulled on a skate, because he can organize plays and make passes every time he starts."
Enligt myten har Duke Keats precis som Cyclone Taylor gjort ett mål genom att åka baklänges över hela rinken, Keats gjorde antagligen bedriften medan han spelade i Big-4 League åren 1919-21.
Frank Foyston
Näste spelare vann Stanley Cup tre gånger för tre olika lag men inget av lagen tillhörde NHL. Frank Corbett ”The Flash” Foyston föddes den 2 februari 1891 i Minesing, Ontario, han spelade pojk- och juniorhockey i Barrie innan han blev proffs 1912. Han hade flyttat till Toronto året innan och spelade då för Toronto Eatons i TMHL och han gjorde totalt 20 mål för laget under serie och slutspel.
De många målen gjorde givetvis att proffslagen blev intresserade, Foyston valde att stanna i Toronto och spela för Blueshirts i NHA. Han gjorde ingen dundersuccé men stod i alla fall för 8 mål på 16 matcher under rookiesäsongen. Säsongen efter kommer han att vinna Stanley Cup för första gången när Blueshirts som första lag från Toronto erövrar pokalen. Foyston gjorde 16 mål under serien och gjorde sedan 1 mål när Toronto vann NHA-mästerskapet och i Stanley Cup finalen mot Victoria Cougars stod han för 2 mål under finalens fyra matcher.
Året efter gör han 13 mål och 22 poäng men Blueshirts missar slutspelet och får inte försvara Stanley Cup pokalen. Efter en match med Blueshirts säsongen 1915-16 så lämnade Foyston och flera andra stjärnor NHA eftersom PCHA utökades med ett lag Seattle Metropolitans. Seattle ”knyckte” förutom Foyston också Hap Holmes, Ed Carpenter, Jack Walker och Cully Wilson från just Blueshirts.
Efter en inte helt lyckad första säsong I Seattle slår Foyston igenom med dunder och brak säsongen 1916-17, han gjorde 36 mål och 48 poäng på 24 matcher, hans 36 mål räckte till tredjeplatsen i målligan. Seattle vinner som första amerikanska lag Stanley Cup den säsongen och Foyston var lysande i Stanley Cup finalerna mot Montreal Canadiens där han gjorde 7 mål och 10 poäng under de fyra finalmatcherna.
Han missar nästan halva den kommande säsongen pga skada och kommer aldrig riktigt upp i samma klass som säsongen 1916-17 igen. Han gjorde 14 poäng säsongen 1917-18 och säsongen efter är han bättre, under serien gjorde han 19 poäng men under slutspelet blir han glödhet. Under PCHA-mästerskapet gör han tre mål och under Stanley Cup finalens fem matcher gör han 9 mål och 10 poäng innan finalen mot Canadiens avbryts och ställs in pga Spanska sjukan.
Året efter når Seattle Stanley Cup finalen igen och Foyston spelar en huvudroll återigen, han gjorde 6 mål och 7 poäng men Seattle fick ändå ge sig mot Ottawa Senators med 3-2 i matcher. Under serien hade han gjort 29 poäng (26 mål) vilket gav honom andraplatsen i poängligan bakom Tommy Dunderdale. Den följande säsongen blir han trea i poängligan med 26 mål och 31 poäng när Seattle blir utslagna av Vancouver i PCHA-slutspelet.
Säsongen 1921-22 blir Foyston femma i poängligan med sina 16 mål och 26 poäng men Seattle få även den här säsongen ge sig mot Vancouver i slutspelet. Seattle missar slutspelet den följande säsongen men Foyston fortsätter att tillhöra stjärnorna, han blir fyra i poängligan efter 20 mål och 28 poäng. Foyston blir fyra i poängligan även säsongen 1923-24 då efter 18 mål och 23 poäng och precis som PCHA går mot slutet så närmar sig Foyston också slutet på karriären.
1924 lades Seattle ned och även ligan PCHA försvann, lagen som var kvar gick upp i den konkurrerande ligan WCHL. Foyston valde att skriva på för Victoria Cougars och under serien gjorde han 11 poäng på 27 matcher. Victoria tog sig till Stanley Cup finalen där de besegrade Montreal Canadiens med 3-1 i matcher, Foyston stod för 1 mål i matcherna mot Montreal när han vann sin tredje Stanley Cup. Säsongen efter så tar sig Victoria till Stanley Cup finalen igen men den här gången får laget ge sig mot NHL-mästarna Montreal Maroons med 3-1 i matcher. Foyston stod för 9 poäng i serien och 2 poäng i WCHL-slutspelet men gick poänglös från Stanley Cup finalen.
1926 lades WHL som ligan bytt namn till ned och hela Victoria Cougars lag köptes upp av en grupp affärsmän från Detroit. Detroit Cougars debuterade i NHL säsongen 1926-27 och Foyston gjorde 10 mål och 15 poäng under sin första säsong i NHL, den följande säsongen som blev hans sista i NHL gjorde han 9 poäng. Året efter blev han spelande coach i Detroit Olympics (efter att ha flyttats ett par gånger heter laget numera Rochester Americans) under två säsonger, han gjorde 24 respektive 3 poäng under de säsongerna.
1930 avslutade han sin spelarkarriär och de närmaste åren coachade han lag i mindre proffsligor innan han flyttade tillbaka till Seattle där han stannade även efter att han slutat coacha Seattle Seahawks som spelade i NWHL.
1958 blev Foyston invald i Hockey Hall of Fame och han avled den 19 januari 1966 i sitt hem i Seattle. Foyston vann Stanley Cup tre gånger med tre olika lag, han bemästrade samtliga forwardspositioner plus att han var rover under början av sin karriär. Foyston gjorde 48 poäng på 56 matcher i NHA, 227 poäng på 202 matcher i PCHA, 20 poäng på 39 matcher i WCHL/WHL och 24 poäng på 64 NHL-matcher. Foyston deltog i sex Stanley Cup finaler och spelade sammanlagt 25 matcher om Stanley Cup pokalen och gjorde 25 mål och 30 poäng.
1917 vann Foyston troligen ishockeyn första individuella pris genom tiderna när han av PCHA utsågs till ”the Champion All-Round Hockey Player in the Pacific Coast Hockey League), han fick även en stilig pokal. Priset delades även ut den kommande säsongen (till Cyclopne Taylor) men försvann sedan, NHL dröjde till 1924 innan de delade ut sitt första individuella pris Hart Trophy. Foyston har gått till historien främst för sin klubbteknik där han var en föregångare i en tid där de flesta hade besvär att kontrollera pucken på isen som inte direkt var slät under den här tidsperioden.
Frank Fredrickson
Sist ut i dagens avsnitt är en spelare med isländskt ursprung som gjorde sju mål mot Sverige när Canada vann OS-guld 1920, samma år hade han redan vunnit det kanadensiska amatörmästerskapet Allan Cup. Sigurdur Franklin Fredrickson föddes den 11 juni 1895 i Winnipeg, Manitoba, Fredricksons föräldrar var immigranter från Island och immigranterna var något av andra klassens innevånare i Winnipeg, bland annat fick de inte vara med i de redan etablerade idrottslagen.
Islänningarna, Irländarna och andra nationaliteter slogs sig då samman och bildade egna lag och ligor, islänningarna bildade bland annat hockeylaget Winnipeg Falcons där Fredrickson spelade fram till det första världskriget. Han värvade sig och blev pilot i det kanadensiska flygvapnet, han blev så duktig pilot att han mot slutet av det första världskriget utbildade de nyinryckta.
Efter krigsslutet återvände han till Winnipeg där han blev Winnipeg Falcons stora stjärna och lagkapten, Falcons krossade allt motstånd i staden och provinsen Manitoba och vann 1920 det kanadensiska amatörmästerskapet Allan Cup. Samma år hölls den första ishockeyturneringen i ett OS och Winnipeg Falcons blev utsedda att representera Canada. Falcons var som väntat överlägsna och efter tre matcher var OS-guldet deras, Fredrickson gjorde 12 mål under turneringen däribland sju mål i OS-finalen mot Sverige.
När Fredrickson återvände till Winnipeg efter OS så var han av förklarliga skäl ganska eftertraktad av lag i både NHL och PCHA. Det blev Lester Patrick som lyckades värva Fredrickson som annars antagligen blivit yrkesmilitär inom flygvapnet. Fredrickson gjorde som väntat succé i Victoria Aristocrats, han vann poängligan efter 20 mål och 32 poäng och han blev utsedd till center i all Star Team 1 något han kommer att bli varje säsong fram tills att PCHA går under 1924.
Året efter blir Aristocrats sist i ligan precis som den föregående säsongen och Fredrickson får nöja sig med delad andraplats i poängligan efter 15 mål och 25 poäng. Efter säsongen byter laget namn till Cougars och då når laget slutspelet i PCHA. Fredrickson vinner poängligan igen hela 15 poäng före tvåan, det var nästan så att hans 39 mål hade räckt till vinst men han 55 poäng gav honom en överlägsen seger.
Nästa säsong missar Victoria slutspelet igen och Fredrickson får nöja sig med en ny andraplats i poängligan efter 19 mål och 27 poäng, Art Duncan som vann poängligan med två poäng mer än Fredrickson har gått till historien eftersom han var den förste backen genom tiderna som vann poängligan i en proffsliga. PCHA går under inför säsongen 1924-25 och Victoria och Vancouver Maroons går då med i WCHL.
Victoria blir bara trea i serien men går sedan fram som en slåttermaskin i slutspelet och slår i tur och ordning ut Saskatoon Crescents med 6-4 i målskillnad, Calgary Tigers med 3-1 i målskillnad och vinner dessutom Stanley Cup finalen mot NHL-mästarna Montreal Canadiens med 3-1 i matcher. Fredrickson spelade givetvis en huvudroll, hans 22 mål räckte till delad tredjeplats (WCHL räknade inte assist men han hade 8 assist också) och under slutspelet gjorde han 6 mål och 9 poäng på de 8 matcher Victoria behövde för att ta hem Stanley Cup.
Säsongen efter ansluter ett amerikansk lag i ligan som då byter namn från WCHL till WHL, Victoria blir trea i serien även den här säsongen men precis som den föregående så tar sig laget till ännu en Stanley Cup final. I finalen ställs de mot det andra Montreallaget Maroons som vinner sin första Stanley Cup genom att besegra Victoria med 3-1 i matcher. Fredrickson är inte lika stark den här säsongen, han fick ihop 16 mål och 24 poäng (20 poäng bakom segraren i poängligan) men under slutspelet var han bättre och stod för 3 mål och 5 poäng på 8 matcher.
När den sista västkustligan WHL gick i graven 1926 så köptes rättigheterna till samtliga spelare i Victoria Cougars av en grupp affärsmän från Detroit. Fredrickson spelade 16 matcher för Detroit Cougars i NHL innan han den 7 januari 1927 tradades till Boston Bruins. Boston gick till Stanley Cup final den säsongen och Fredrickson stod för 2 mål och 4 poäng på 8 slutspelsmatcher för Bruins, under säsongen gjorde han sammanlagt 18 mål och 31 poäng. Hans 31 poäng räckte till fjärdeplatsen i poängligan där sex av de tio främsta året innan spelat i WHL. Efter säsongen blev han trea i omröstningen till Hart Trophy och även där dominerade de gamla västkustlirarna, Herb Gardiner vann före Bill Cook och Dick Irvin kom fyra bakom Fredrickson.
Säsongen efter börjar tiden rinna ut för Fredrickson, han är fortfarande en fruktad målskytt men han hinner inte med på skridskorna längre, han gjorde 10 och och 14 poäng under serien. Året efter tradas han efter 12 matcher från Boston till Pittsburgh Pirates och han gjorde 14 poäng även den säsongen. Han missar större delen av den kommande säsongen med en knäskada men när han kunde spela var han nästan sig lik igen med 11 poäng på 9 matcher, under skadeperioden blev han coach för laget som blev klart sist i NHL.
Under sommaren 1930 återvände han till Detroit som nu bytt namn till Falcons och gör där sin sista säsong som spelare, han spelade även ett fåtal matcher med farmarlaget Detroit Olympics. När han slutat flyttade han tillbaka till västkusten där han blev coach för flera mindre lag. Han flyttade sedan tillbaka till österut för att bland annat coacha Princeton University och under det andra världskriget coachade han det kanadensiska flygvapnets lag som vann Allan Cup med hjälp av bland annat Bostons Kraut Line.
Han blev 1958 invald i Hockey Hall of Fame och han dog i Toronto den 28 maj 1979. Fredrickson gjorde 93 mål och 139 poäng på 105 matcher i PCHA, 38 mål och 54 poäng på 58 matcher i WCHL/WHL och 39 mål och 73 poäng på 161 matcher i NHL. Han spelade 18 Stanley Cup matcher och gjorde 6 mål och 12 poäng.
Frank Fredrickson vann Allan Cup, OS-guld, Stanley Cup och blev uttagen i All Star Team 1 i PCHA fyra år i rad och uttagen i All Star Team 1 i WHL en gång.
Fun Fact: Fredricksons namn finns ingraverat på Stanley Cup pokalen två gånger trots att han bara vunnit Stanley Cup en gång. Han står felaktigt med i Boston Bruins vinnande lag från 1929 men han tradades till och spelade i Pittsburgh Pirates under slutet av den säsongen.
