Hockey Legends: Fyra legendariska backar
Här följer en lång artikel där fyra backar: King Clancy, Lionel Conacher, Herb Gardiner och Red Dutton porträtteras. Samtliga har av olika skäl gått till den kanadensiska ishockey- och idrottshistorien.
Först ut är mannen som sägs ha startat över tusen slagsmål men aldrig vunnit ett enda. Francis Michael ”King” Clancy föddes den 25 februari 1903 i Ottawa, Ontario, han fick sitt smeknamn i arv från sin far som spelade rugby/kanadensisk football för Ottawa under 1800-talet.
Clancy spelade för fem olika lag från Ottawa som tonåring, under tre säsonger 1918-1921 så spelade han seniorhockey för Ottawa St. Brigid's trots att han ännu inte fullt 18 år. Inför säsongen 1921-22 skrev den 18-årige Clancy på för Ottawa Senators och redan från början blev han en av NHL's mest sevärda spelare.
Som back så vräkte han inte in poäng men han var en virtous på skridskorna och duktig med klubban. Det faktum att Clancy var så liten (170 cm och 70 kg) gjorde antagligen att han blev tvingad att lära sig varje knep som fanns och dessutom hittade han på massor av nye egna knep för att få motståndarna ur balans.
Under Clancys andra säsong i NHL så blir han historisk när han under en Stanley Cup match mot Edmonton Eskimos blir den förste NHL-spelaren som spelade på samtliga positioner under en match. Eftersom massor av spelare i Ottawa var skadade hade han när den tredje perioden startade spelat på varje forwardsposition och på bägge backpositionerna, Ottawas målvakt Clint Benedict blev utvisad då utvisad och på den tiden fick målvakterna sitta av sitt straff själva.
Enligt myten ska Benedict gett sin målvaktsklubba till Clancy och sagt: ”Hey kid, watch this for me”. Clancy släppte in något mål under de två minuter Benedict var utvisad och Ottawa besegrade Edmonton med 1-0 och Stanley Cup med 2-0 i matcher. Clancy fick spela målvakt en gång till i karriären då med Toronto Maple Leafs under 30-talet, den gången släppte han in ett mål.
1927 vann Ottawa och Clancy Stanley Cup igen den här gången besegrades Boston Bruins med 2-0 i matcher (två oavgjorda matcher räknades inte och på den tiden var matchen slut efter 10 minuters övertid). Clancy skulle spela för Ottawa under nio säsonger och under de åren missade Ottawa slutspelet två gånger, Clancy gjorde tre gånger över tio mål (sex totalt över hela karriären) och hade sin bästa säsong som Ottawaspelare 1929-30 då han gjorde 17 mål och 40 poäng. Sammanlagt blev det 153 poäng (74 mål) på 352 matcher med Ottawa Senators.
Toronto Maple Leafs GM och ägare Conn Smythe var en av Clancys största beundrare och han försökte vid flera tillfällen köpa Clancy men Ottawa var inte intresserade förrän 1930 då ekonomin började bli katastrofal för Ottawa. Ottawa begärde två spelare i utbyte plus 35,000 dollar en summa som var enorm för den tiden, Conn Smythe hade 1926 signat 31 spelare för NY Rangers till en kostnad av 32,000. Enligt legenden så hade inte Smythe tillräckligt med pengar för att genomföra affären men han satsade 10,000 dollar på en kapplöpningshäst och när hästen vann så hade han tillräckligt med pengar för att köpa Clancy från Ottawa.
Trots att Clancy varit en av NHL:s absolut bästa backar sedan han debuterade så hade han konstigt nog aldrig blivit uttagen i något All Star Team. Så fort han lämnat Ottawa och kommit till Toronto så blev han uttagen två gånger till All Star Team 1 (1931, 1934) och två gånger till All Star Team 2 (1932, 1933). Ett ganska bra bevis för att media redan på den tiden hade sina favoritlag och röstade därefter, något som knappast blivit mindre tydligt de senaste åren. Clancy vann Stanley Cup med Toronto 1932 efter att laget besegrat NY Rangers med tennissiffrorna 6-4, 6-2, 6-4.
Under 1930-talet var Clancy inblandad i flera historiska händelser på och utanför rinken, framförallt var det i matcherna mot Boston Bruins som hans snabba käft kom till sin rätt. När Boston GM Art Ross och Torontos GM Conn Smythe haft ett häftigt gräl som utvecklats till slagsmål både på och utanför isen så var det Clancy som inför nästa möte lagen emellan i Boston skickade en bukett rosor till Ross, med buketten följde ett kort med ett förslag var han kunde placera buketten.
Redan första säsongen i Toronto utvecklade han ett regelrätt krig med Boston Eddie Shore (utanför rinken blev de två faktiskt goda vänner). Clancy som var mycket mindre än Shore klarade sig undan genom sin snabba tunga bland annat så ska han ha tagit Shore i handen när denne kastat handskarna för att börja slåss och sagt: ”Hello, Eddie, how are you tonight?” Shore kunde inte annat än börja skratta. En mindre trevlig incident med både Clancy och Shore på isen skedde den 12 december 1933 då Red Horner trippade Shore som omtöcknad hämnades på den oskyldige och oförberedde Ace Bailey som skadades så allvarligt att han under flera dagar svävade mellan liv och död.
1936 lyckas Clancy med sitt snackande se till att Shore och Boston förlorade i Stanley Cup semifinalen mot Toronto. Boston vann första matchen med 3-0 och ledde den andra matchen när Shore först blir utvisad och Toronto gör två mål medan Shore satt utvisad. När Shore återvänder till isen gör Toronto ännu ett mål (som troligen inte skulle ha godkänts), Clancy åker fram till Shore och säger det där måste du väl göra något åt samtidigt som han lägger en puck framför den uppretade Shore. Shore klappar på ett slagskott som träffar domaren Odie Cleghorn i ryggen. Cleghorn ger givetvis Shore 10 minuters misconduct och Boston är ett slaget lag, Toronto vann den andra semifinalen och gick vidare till finalen på bättre målskillnad.
Säsongen 1936-37 slutar Clancy spela efter en usel inledning på säsongen, han gör sedan comeback för att spela minnesmatchen för Howie Morenz som avled efter en blodpropp. Säsongen 1937-38 coachar han Montreal Maroons under lagets sista säsong i NHL men det går inget vidare. Från och med säsongen 1938-39 är han domare i NHL under elva säsonger innan han 1949 blir coach för Montreal Canadiens farmarlag Cincinatti Mohawks. Efter två år i Cincinatti går han till Toronto Maple Leafs där han coachar deras farmarlag Pittsburgh Hornets i två säsonger, Pittsburgh vann Calder Cup ena året och förlorade finalen det andra året.
1953 blir Clancy i Toronto Maple Leafs, han stannar där i tre säsonger men Maple Leafs lyckades inte ta sig förbi den första rundan av slutspelet under någon av hans säsonger som coach. 1956 blir han assisterade GM till Conn Smythe där hans huvuduppgift var PR eller som Smythe kallade det ”being King Clancy”. Clancy blir invald i Hockey Hall of Fame 1958 och under 1960-talet blir han även assisterande coach till Punch Imlach och hjälper Toronto till tre Stanley Cup vinster 1962, 1964 och 1967. 1963 då Toronto också vann så var han inte coach utan sysslade mycket med att förbereda ägaröverlåtelsen från Conn Smythe till sonen Stafford Smythe och dennes kompanjon Harold Ballard.
När Imlach får sparken 1969 så blir Clancy övertalad att stanna, han blir dessutom lagets vice-president. Harold Ballard som blir Torontos nye ägare 1971 och Clancy blir goda vänner och Clancy har egentligen ett garanterat jobb i organisationen för resten av sitt liv. Han jobbar fortfarande åt Toronto som ambassadör när han 1986 tvingas operera sin gallblåsa, operationen misslyckas och den 10 november 1986 avlider han 83 år gammal.
När han dog var han den som varit aktiv inom NHL (och dess farmarlag) längst, han var verksam i hela 65 år, rekordet är numera tangerat av den gamle stjärnbacken Marcel Pronovost. King Clancy spelade under sin karriär 592 matcher under 16 NHL-säsonger och gjorde 283 poäng. 1990 hedrades han av NHL som instiftade King Clancy Memorial Trophy som ska gå till en spelare som visar ledarskap både på och utanför isen. När Hockey News 1998 rankade de 100 största spelarna genom tiderna i NHL så placerades Clancy på plats 52.
Nästa spelare var en multitalang som var minst lika bra i rugby, amerikansk fotboll, baseball och lacrosse, han var även en duktig brottare och boxare som när karriären var avslutad blev politiker. Lionel Pretoria Conacher föddes den 24 maj 1900 i Toronto, Ontario, han var den äldste sonen i en syskonskara på tio. Två av hans bröder Charlie och Roy blev också NHL-proffs (bägge kommer dessutom att presenteras i den här serien), Lionel slutade skolan efter åttonde klass och började jobba för att hjälpa till att försörja familjen.
Lionel upptäckte ganska snart att han var en duktig idrottsman och det kunde vara en snabb väg bort från fattigdomen. Han deltog i 14 olika sporter under ungdomen och blev mästare i 11 av dem, som 16-åring blev han amatörmästare i lättvikt i Ontario och som 20-åring vann han det kanadensiska amatörmästerskapet i lätt tungvikt i boxning. Han var så pass bra i boxning att han 1921 fick möta världsmästaren i tungvikt Jack Dempsey i en uppvisningsmatch, Dempsey knockade Lionel som insåg att lagsporter kanske var mer hans grej.
Rugby var hans första lagsport, han spelade med Toronto Capitals under 4 säsonger 1912-15 som tonåring och varje år vann laget Toronto-mästerskapet. Han vann stadsmästerskapen även 1918 och 1919 då han spelade för Toronto YMCA. När han blev senior skrev han på för Toronto Rugby Club och vann distriktsmästerskapet, Toronto Argonauts signade honom säsongen efter och i sin första match med laget gjorde han 23 av lagets 27 poäng. Det är nu han får sitt smeknamn som kommer att följa honom under hela karriären ”The Big Train” och samma säsong vinner Lionel och Argonauts Grey Cup (Numera är Grey Cup trofén som delas ut i CFL som spelas med fler spelare och på en större plan än den amerikanska varianten av football).
Eftersom ishockey var en relativt dyr sport (i alla fall i jämförelse med rugby, brottning och boxning) så dröjde det innan Lionel prövade sporten. Han lärde sig inte åka skridsko förrän han fyllt 16 år och därför var sporten inte hans bästa i ungdomen. Han var däremot envis och träningsvillig och säsongen 1918-19 var han en av stjärnorna i Aura Lee Athletic Club och säsongen efter vann han Memorial Cup när han spelade för Toronto Canoe Club Paddlers. Han återvände sedan som senior till Aura Lee där han spelade under två säsonger till innan NHL lyckades locka honom att bli proffs.
Toronto St. Pats erbjöd Lionel 3,000 dollar per säsong 1920-21 en lön som var tre gånger högre än genomsnittet men han nobbade. 1921-22 erbjöd Montreal Canadiens honom 5,000 plus hjälp att starta en firma men han nobbade även dem. Det här ledde givetvis till rykten om att han fick pengar under bordet och 1922 anklagades han och Billy Burch för att ha fått pengar för att förlora en match men de friades av AAUoC (Amateur Athletic Union of Canada).
Lionel fortsatte spela i olika amatörlag i Toronto bland annat så spelade han i den match som var den första som sändes i radio genom tiderna. Sommaren 1923 lockades han att flytta till Pittsburgh där han skulle gå på universitet och spela för Pittsburgh Yellow Jackets som spelade i USAHA, på något sätt lyckades Pittsburghs ägare lura universitetet eftersom Lionel fick lön för att spela ishockey och dessutom tjänade pengar genom att sälja försäkringar samtidigt som Lionel fick behålla sin amatörstatus.
Flera av hans kompisar från Toronto följde efter Lionel till Pittsburgh, Lionel spelade både ishockey och amerikansk fotboll för universitetet samtidigt som han var lagkapten för Pittsburgh Yellow Jackets som vann USAHA de två säsonger Lionel spelade för dem. 1925 flyttade Lionel tillbaka till Toronto där han under sommaren spelade baseball och lacrosse, Yellow Jackets blev helprofessionella under sommaren och deltog under namnet Pittsburgh Pirates i NHL den kommande säsongen och först då bestämde sig Lionel äntligen för att bli proffs.
Hans beslut gjorde väldigt många i Toronto både besvikna och upprörda men den 26 november gör Lionel Conacher Pittsburgh Pirates första mål i NHL i en match mot Boston Bruins. Under sin rookiesäsong 1925-26 gjorde han 9 mål på 33 matcher, han återvände sedan till Toronto där han spelade professionell baseball med Toronto Maple Leafs som vann mästerskapet i International League.
Han återvände till Pittsburgh för säsongen 1926-27 men tradades tidigt under säsongen till New York Americans något som nästan blev en personlig tragedi för Lionel. Han gör 8 respektive 11 mål för Americans under 1926-27 och 1927-28 men börjar dricka ordentligt, något som kanske berodde på att Americans ägdes av Bill Dwyer som var en av östkustens mest kända spritsmugglare vid den här tiden. Lionel är spelade coach säsongen 1929-30 men han dricker nu så mycket att hans hälsa är i farozonen men 1930 inträffar två saker som förändrar (och troligen räddar) hans liv, han blir far för första gången och han tradas till Montreal Maroons.
Lionel har problem de första säsongerna i Montreal han blir till och med satt på waiver utan att något annat lag nappade men efter två säsonger får han ett sent genombrott. Han gör 28 poäng och blir uttagen i All Star Team 2 säsongen 1932-33. Han blir tradad till Chicago Black Hawks den följande säsongen och är en av de viktigaste kuggarna i laget som vinner Black Hawks första Stanley Cup. Han gjorde 23 poäng i serien och två viktiga mål i slutspelet, efter säsongen blir han uttagen i All Star Team 1 och blir tvåa bakom Canadiens Aurel Joliat i omröstningen om Hart Trophy.
Den 3 oktober 1934 är Conacher en av de spelare som ingår i den troligen största traden som någonsin skett i NHL (egentligen var det flera trader som alla hängde på om den första traden gick igenom). Conacher blir tillsammans med Leroy Goldsworthy och Roger Jenkins skickade till Montreal Canadiens som skickade Howie Morenz, Lorne Chabot och Marty Burke till Chicago, Canadiens skickade omedelbart Conacher till Montreal Maroons tillsammans med Herb Cain.
Conacher stannade resten av sin karriär i Maroons där han 1935 vann sin andra Stanley Cup, 1937 blir han uttagen till All Star Team 2 samtidigt som har blir tvåa bakom Babe Siebert i omröstningen om Hart Trophy. 1933 hade Conacher börjat fundera på att återvända till rugby/amerikansk fotboll och blev inblandad i ett försök att starta en ny professionell liga med lag från både Canada och USA. Conacher startade ett lag i Toronto och spelade under två säsonger matcher mot lag från Rochester och Buffalo men ligan överlevde inte till sin tredje säsong.
1931 bestämde sig ägarna till de kanadensiska NHL-lagen att starta upp med en liga i lacrosse som skulle spela i de tomma ishockeyrinkarna under sommarmånaderna. IPLL (International Professional Lacrosse League) skapades och flera av hockeyspelarna deltog och Conacher var den mest lysande stjärnan. I Montreal Maroons första match gjorde Conacher sex mål och assisterade till det sjunde, han vann poängligan överlägset med nästan dubbelt så många poäng som tvåan, han hade 107 poäng och tvåan bara 56.
När den andra lacrossesäsongen skulle starta chockade Conacher Maroons och ligan genom att istället välja att bli proffsbrottare under sommaren. Lacrosseligan överlevde inte utan sin stora stjärna men Conacher gick obesegrad under sommarens 26 brottningsmatcher. När Conacher avslutade sin karriär 1937 återvände han till Toronto där han köpte en mäklarfirma samtidigt som han investerade i flera oljefält omkring Edmonton. Redan samma år blev han invald i ett delstatsparlament i Ontario och satt där i sex år, när sedan de olika parlamenten slogs ihop till ett parlament för hela Ontario 1943 så valde Conacher att hoppa av.
1945 ställde han upp i valet till Canadas parlament men förlorade, 1949 gick det bättre och han tog plats i Ottawa som en av det liberala partiets representanter. Han blev omvald 1953 och den 26 maj 1954 deltog han i en softballmatch mellan medlemmar av parlamentet och presskåren. I den sjätte inningen slog han en double men han lyckades ta sig ända till den tredje basen där han kollapsade, han hade fått en hjärtattack och hans liv gick inte att rädda.
Conacher gjorde 80 mål och 185 poäng på 494 NHL matcher och han fick ihop 862 utvisningsminuter. Han är en av tre bröder som är invalda i Hockey Hall of Fame och en av hans söner (Lionel Jr.) blev proffs i CFL, en annan (Brian) spelade ishockey för Canada i OS och vann Stanley Cup med Toronto Maple Leafs. Hans brorson Pete blev också NHL-spelare och Cory Conacher som spelar i NHL idag är också släkt med Lionel.
Enligt myten skall Lionel under sin 1920 först slagit det matchavgörande RBI:et för sitt baseballag som då vann stadsmästerskapet, sedan tog han en taxi till andra sidan staden där hans lag i lacrosse låg under med 0-3. Lionel gjorde då fyra mål och även lacrosselaget vann stadsmästerskapet
1950 blev Lionel Conacher utsedd till Canada's Greatest Male Athlete of the half-Century, 1955 blev han invald i Canadian Sports Hall of Fame, 1963 i Canadian Football Hall of Fame, 1966 i Canadian Lacrosse Hall of Fame och 1994 blev han äntligen invald i Hockey Hall of Fame. Canadian Press delar varje år ut ett pris till årets bäste manlige idrottare som är döpt till Lionel Conacher Award.
Avsnittets tredje spelare vann Hart Trophy som 35-årig rookie i NHL 1927. Herbert Martin Gardiner föddes den 8 maj 1891 i Winnipeg, Manitoba och är enligt myten den siste spelaren i NHL som spelade hela matcherna under en hel säsong. Herb spelade för Winnipeg Victorias på hemmaplan under två säsonger 1908-10 utan att utmärka sig, när han under våren 1910 fick arbete som förman på järnvägen så slutade han spela ishockey.
1915 spelade han några matcher för Calgary Monarchs innan han tog värvning och tillbringade det första världskriget i Europa. 1919 återvände han till Calgary och sitt jobb på järnvägen men han spelade även ishockey för Calgary Rotary Club i en mindre liga. Säsongen efter gick han till Calgary Wanderers som var ett av fyra lag i Calgary och Edmonton som spelade i Big-4, 1920 gick han till Calgary Tigers som var det andra Calgary laget i samma serie.
1921 blev han proffs vid 30 års ålder eftersom Calgary Tigers gick in i den nystartade proffsligan WCHL, där blev Herb snabbt en av ligans mest respekterade backar. Han och Tigers vann WCHL säsongen 1923-24 och tog sig till Stanley Cup finalen där de fick möta Montreal Canadiens som vann med 6-1 i målskillnad (En del tidiga Stanley Cup finaler avgjordes i två matcher där målskillnaden fällde avgörandet). Herb stannade i fem säsonger i Calgary och mesta tiden spelade han i par med den blivande NHL-presidenten Red Dutton som också porträtteras i det här avsnittet. Gardiner spelade 130 matcher med Calgary i WCHL/WHL och gjorde 53 poäng.
När WHL gick i graven 1926 så kom Montreal Canadiens ihåg Gardiner som hade imponerat stort i Stanley Cup finalen två år tidigare och bjöd in honom till sitt träningsläger inför NHL-säsongen 1926-27. Han tog alla med storm och signades omedelbart av Canadiens som var inne i en generationsväxling med massor av rookies i laget. Han bildade backpar med Sylvio Mantha och de blev omedelbart ett av NHL:s bästa backpar.
Efter säsongen vinner den 35-årige rookien Gardiner omröstningen om Hart Trophy med nio rösters marginal till Rangers superstjärna till högerforward Bill Cook. Herb sägs ha spelat varje minut av säsongen vilket inte är riktigt sant men han fick smeknamnet ”The Ironman of Hockey”. Säsongen bestod av 44 matcher a 60 minuter dvs totalt 2,640 minuter och av dem anser nutida statistiker som granskat matchrapporter att han spelat minst 2,600 (12 minuter i utvisningstid har tagits bort eftersom en utvisad spelare inte fick komma in om motståndarna gjorde mål vid den här tiden plus att han ska ha fått lämna isen för att sys vid något tillfälle).
Han stannar i Canadiens även säsongen 1927-28 och även om han är bra den här säsongen också så har utvecklingen gått ifrån honom. Han gör 7 poäng på säsongens 44 matcher mot 12 den föregående och eftersom alla lag har fler reserver som får hoppa in och spela så hinner Gardiner inte riktigt med längre. Säsongen 1928-29 lånas han ut till Chicago Black Hawks där han fungerar som spelade coach, han coachar laget i 33 matcher och spelade i 13 av dem innan Montreal kallar tillbaka honom mot slutet av säsongen. Han spelar de sju återstående matcherna med Canadiens och avslutar sedan sin karriär med 3 matcher i Stanley Cup slutspelet.
Montreal sålde rättigheterna till Gardiner till Boston Bruins sommaren 1929, Boston utnämnde honom till coach för deras farmarlag Philadelphia Arrows som spelade i CAHL, Gardiner är fortfarande coach när laget byter namn till Philadelphia Ramblers och byter liga till AHL 1936. Han leder Ramblers till två Calder Cup vinster 1937 och 1939 och coachar laget fram till 1946.
1947 finns det stora planer på att flytta det gamla NHL-laget Montreal Maroons som lades ned 1938 till Philadelphia, de tilltänkta ägarna till laget som skulle döpts till Philadelphia Maroons utnämnde Gardiner till GM men NHL godkände aldrig flytten av Montreal Maroons till Philadelphia. Gardiner stannade i Philadelphia när han avslutat sin coachingkarriär och 1958 blev han invald i Hockey Hall of Fame.
När Ed Snider och hans kompanjoner 1967 fick ett expansionslag i NHL som de döpte till Philadelphia Flyers så kom Snider på ett PR-knep, han lät Gardiner bli den förste med en säsongsbiljett till Flyers matcher. Gardiner gick på samtliga Flyers hemmamatcher fram till sin död den 11 januari 1972. Gardiners korta NHL karriär bestod av 108 matcher och 19 poäng, hans spelade dessutom 9 Stanley Cup matcher med Canadiens.
Siste spelaren i dagens artikel är antagligen mest känd för förbannelsen som han uttalade över New York Rangers 1946. Norman Alexander Mervyn ”Red” Dutton föddes den 23 juli 1897 i Russell, Manitoba där hans far jobbade på järnvägen. Eftersom han var rödhårig och dessutom hetlevrad så fick han snabbt smeknamnet Red. Han gick på college i Winnipeg fram tills att han 1915 lät värva sig till den kanadensiska armén, eftersom han ännu inte fyllt 18 år tvingades han ljuga för värvingsofficeren.
1917 blev han allvarligt skadad i ett slag på västfronten, han fick granatsplitter i sitt ena ben och läkarna var nära att amputera benet. Han tillbringade 18 månader med rehabilitering och när han återvänt till Winnipeg så spelade han ishockey nästan oavbrutet för att bygga upp styrkan i benet igen (han spelade för sju olika lag i olika ligor samtidigt). Efter kriget försökte Dutton starta sin egna byggfirma men 1920 gick firman i konkurs, han blev då erbjuden 2,500 dollar för att spela i Calgary Tigers i WCHL.
Han spelade nästan hela tiden i Calgary i tillsammans med Herb Gardiner och stannade i laget ända tills att WCHL/WHL lades ned 1926. Dutton gjorde som mest 16 mål och 21 poäng på 22 matcher 1921-22 och blev uttagen i ligans All Star Team 1 både 1922 och 1923, Under de fem säsonger han spelade i Calgary var han lagets mest utvisade spelare varje säsong och var ligans mest utvisade spelare under två säsonger. Dutton som avslutade säsongen 1925-26 knäskadad var orolig för vad som skulle hända när ligan lades ned men han hade inte behövt oroa sig eftersom hans rättigheter såldes till Montreal Maroons.
Dutton debuterade i NHL med Maroons den 20 november 1926 i en match mot rivalen Canadiens, han stannade i Maroons fyra säsonger och nådde ytterligare en Stanley Cup final 1928 men Maroons förlorade finalen med 2-3 i matcher till New York Rangers (det är i den andra finalmatchen som Lester Patrick som var Rangers coach tvingades hoppa in i målet). Hans 139 utvisningsminuter den följande säsongen gjorde honom till NHL:s mest utvisade spelare den säsongen. Maroons försökte sälja Dutton både 1929 (Chicago Black Hawks) och 1930 (Toronto Maple Leafs) innan han till sist tradades till New York Americans den 14 maj 1930.
Han anpassade sig snabbt till att spela i New York, han behöll sin aggressiva spelstil och vann utvisningsligan även 1931-32. Han blev snabbt en av Americans populäraste spelare och han var antagligen mer populär än samtliga Rangersspelare också. NY Americans var populära utanför isen men räckte inte till på isen, laget missade slutspelet de fem första säsongerna Dutton spelade för dem.
1935-36 blev Dutton ligans andra spelande coach och han tog Americans till en tredjeplats i den kanadensiska divisionen, i slutspelet slog laget ut Chicago innan man förlorade till Toronto i semifinalen. Dutton slutade efter säsongen för att koncentrera sig på att coacha, han hade då spelat 449 matcher på 10 säsonger och gjort 29 mål och 96 poäng, han hade dessutom fått ihop 871 utvisningsminuter i NHL. När NHL tvingade den skuldtyngde ägaren till Americans att sälja laget till ligan bad de att Dutton skulle ta över som GM. Han tog Americans till slutspelet fyra gånger under de fem första säsongerna han coachade laget.
1940 får båda New York lagen problem och inför säsongen 1941-42 byter Americans namn till Brooklyn Americans i ett försök att locka ny publik samtidigt som Dutton försöker finansiera en en egen rink. Säsongen 1942-43 kommer Americans inte till spel i NHL och Original Six eran inleds men laget lades inte ned förrän 1946. När NHL:s president Frank Calder hastigt avlider 1943 ber NHL-ägarna Dutton ta över som president, han tar uppdraget mot ett löfte om att Americans skulle tillåtas börja spela i NHL efter andra världskrigets slut.
När Dutton 1946 får veta att NHL inte tänker tillåta Americans att starta upp igen så säger han upp sig, han stannat dock som president tills att Clarence S. Campbell blivit utsedd till hans efterträdare. När Dutton fick höra om Americans sa han två saker som gått till historien först följande mening: ”You can stick your franchise up your ass” och sedan sa han att Rangers inte skulle vinna Stanley Cup så länge som han levde, en mening som gått till historien som ”Dutton's Curse”. Dutton avled 1987 och förbannelsen bröts först sju år senare när Rangers vann sin första Stanley Cup på 53 år
Dutton svor dessutom på att han aldrig skulle sätta sin fot i en NHL arena mer, det löftet höll han till 1980 då han släppte pucken i Calgary Flames första hemmamatch i NHL. Trots hans minst sagt negativa inställning till vissa av ägarna till NHL-lagen så erbjöds han 1950 att bli en av de två Stanley Cup ”trustees”, något som visar att NHL ännu inte helt hade tagit fullständig kontroll över Stanley Cup pokalen. 1958 blir han dessutom invald i Hockey Hall of Fame och han kommer under 15 års tid ingå i den kommitté som valde in nya medlemmar.
Efter han lämnat NHL satsade han ännu en gång på en byggfirma och med tiden blev han mångmiljonär. Hans firma byggde många idrottsanläggningar och 1955 köpte han och några kompanjoner CFL-laget Calgary Stampeders. Han var lagets president till 1959 och 1960 var det hans bolag som byggde lagets nya stadium McMahon Stadium, arenan byggdes på endast tre månader. Dutton födde upp kapplöpningshästar ända fram till sin död den 23 juli 1987. Postumt så fick han Lester Patrcik Trophy 1993 och han har också blivit invald i Manitoba Hockey Hall of Fame (1998) och Alberta Sports Hall of Fame (2005).
Dutton lär ha skrikit följande till en domare som inte hittade en puck när det var dags för den första tekningen vid en match mellan Montreallagen Maroons och Canadiens: "Never mind the damn puck! Let's start the game!" Dutton hade en speciell antagonist i NHL, nämligen Sprague Cleghorn och en match mellan Canadiens och Maroons eller mellan Dutton och Cleghorn om man så vill blev så blodig och våldsam att journalisten Trent Frayne mer än 40 år senare beskrev matchen så här: ”blodet rann som fint vin”.
Red Dutton har också gått till historien som den som gav Boston Bruins legendariske GM Art Ross vad han förtjänade. Art Ross var i princip avskydd av samtliga andra lags ägare och GM:s eftersom han alltid försökte tänja på reglerna. Ross och Boston levde dessutom i hög grad på att publiken i Boston var så högljudd och våldsam, något som Ross utnyttjade genom att uppmana publiken till att bråka med andra lags spelare.
När Dutton var GM för New York Americans så började han och Ross att gräla under en bankett där ägare och GM möttes, när James Norris som ägde Detroit Red Wings gick emellan så fick han ett knytnävsslag av Ross i ansiktet. Dutton släppte nu alla hämningar och möblerade om Ross ordentligt i ansiktet, efter slagsmålet hade Ross fått en bruten näsa, avslagen käke, två blåtiror och flera tänder utslagna. Red Dutton om sig själv: ”I wasn't a good hockey player, but I was a good competitor.”
