Hockey Legends: Fyra pionjärer
”Those were the days of real athletes. When we passed, the puck never left the ice and if the wingman wasn't there to get it, it was because he had a broken leg.”
De fyra pionjärer som presenteras i dagens avsnitt vann Stanley Cup sammanlagt tio gånger, den som vann senast var Bruce Stuart som vann 19011, Dan Bain vann sista gången 1902, Dickie Boon 1903 och Dubbie Bowie 1899.
Dan Bain
Mannen som sa orden i ingressen får äran att vara först av de fyra. Donald Henderson ”Dan” Bain föddes den 14 februari 1874 i Belleville, Ontario. Han var en mångsidig idrottsman som blev utsedd till 1800-talets andra hälfts bästa idrottsman i Canada. Hans föräldrar var immigranter från Skottland och efter att först bott i Montreal så flyttade de till Belleville innan de till slut slog sig ned i Winnipeg när Dan fortfarande var ung.
1895 blev Bain mästare i hastighetsåkning på rullskridsko för första gången när han vann provinsmästerskapen i Manitoba och redan vid 17 års ålder hade han vunnit provinsens gymnastikmästerskap. När han var 20 vann han sitt första av tre raka cykelmästerskap, han var dessutom väldigt bra i lacrosse. 1895 spelade han sin första riktiga ishockeymatch med Winnipeg Victorias.
Trots att han provspelade med en klubba som var trasig och hölls samman av ståltråd så fick han en plats i laget. Han blev direkt lagets stjärna och ledare. Den 14 februari 1896 blev Winnipeg Victorias historiska när laget blev det första laget som inte var från Montreal som vann Stanley Cup. Winnipeg vann utmaningsmatchen som spelades i Montreal med 2-0 och Bain gjorde 1-0 målet, Winnipegs målvakt Whitey Merrick blev i den här matchen först med att spela med större benskydd, han använde likadana skydd som slagmännen i cricket använder.
Den 30 december 1896 kom Montreal Victorias till Winnipeg och tog tillbaka Stanley Cup trofén efter att ha vunnit med 6-5 trots att Bain gjorde två mål för Winnipeg. Bain blev nu utsedd till Winnipeg Victorias lagkapten och GM. 1899 så gjorde Winnipeg ett nytt försök att vinna Stanley Cup, Winnipeg förlorade med 3-5 i målskillnad efter två matcher mot Montreal Victorias.
I februari 1900 försökte Winnipeg igen men förlorade med 2-1 i matcher mot Montreal Shamrocks trots att Bain gjorde fyra mål under de tre matcherna. När laget i januari 1901 utmanade ännu en gång så lyckades Winnipeg vinna med 2-0 i matcher över just Shamrocks, resultaten var 4-3 och 2-1 och i den andra matchen så blev Bain historisk när han gjorde det avgörande 2-1 målet efter 4 minuters förlängning. Det var första gången en Stanley Cup match avgjordes under en förlängning.
Redan i februari försvarar Winnipeg Victorias Stanley Cup pokalen genom att besegra lokalkonkurrenten Winnipeg Hockey Club med 4-3 i en match som förutom Stanley Cup gällde CAHL-mästerskapet. I januari 1902 är det dags för nästa utmaning den här gången från Toronto Wellingtons som besegrades med 2-0 i matcher. I mars samma år så besegras Winnipeg av Montreal AAA som vann med 2-1 i matcher. Bain spelade inte i matcherna mot Toronto och i matcherna mot Montreal var han avbytare.
Efter att Winnipeg förlorat Stanley Cup utmaningen 1902 så slutade Bain med ishockey. Han slutade för den skull inte med idrott, han vann det kanadensiska mästerskapet i lerduveskjutning 1903 och höll även på med lacrosse. Bain vann också över ett dussin titlar som konståkare den sista när han var 56 år gammal, han fortsatte att åka skridsko tills han fyllt 70 år.
Enligt Hockey Hall of Fame var Bain en av de som valdes in i HHoF 1945 men flera källor hävdar att endast spelare som var avlidna blev invalda då och att reglerna ändrades tills 1947 då fler blev invalda (det gäller inte bara Bain utan även Dubbie Brown och Art Ross) men jag håller mig till HHoF:s årtal.
Bain avled i Winnpeg den 15 augusti 1962 som miljonär och eftersom han inte hade några arvingar så donerade han det mesta till välgörenhet. Efter sin död har han blivit invald i Canada’s Sports Hall of Fame 1971, Manitoba Sports Hall of Fame 1984 och Manitoba Hockey Hall of Fame. Han har också blivit utsedd till Canadas främste idrottsman under 1800-talets sista hälft. Bain gjorde under sin karriär 66 mål och 73 poäng på 27 seriematcher och 10 mål på 11 Stanley Cup matcher.
Dickie Boon
Richard Robinson “Dickie” Boon föddes den 10 januari 1878 i Belleville, Ontario. När familjen flyttade till Montreal var Dickie fortfarande ett barn, familjen bosatte sig ungefär där Centre Bell ligger idag. Dickie var en väldigt bra skridskoåkare och vann juniormästerskapet i hastighetsåkning 1892. 1894 när han fyllt 16 började Dickie spela organiserad ishockey i Montreal Crystals samtidigt som Mike Grant som var en annan tidig hockeylegend.
Säsongen 1899-1900 gick han till Montreal AAA och där blev han back istället för rover som han spelade tidigare. Dickie var en av de minsta spelarna genom tiderna, han var bara 163 cm och vägde knappt 55 kg. Dickie var inte ensam om att vara liten i ”Triple A”, laget fick smeknamnet ”Little Men of Iron”. Montreal AAA vann Stanley Cup 1902 och försvarade pokalen 1903 med Dickie som lagkapten.
I december 1903 så lämnade Dickie och flera andra spelare Triple A och bildade Montreal Wanderers, förutom Dickie så räknas Jack Marshall och Jimmy Gardner som bägge också lämnade Triple A som Wanderers grundare. Wanderers började spela i FAHL och Dickie spelade två säsonger till med laget innan han slutade 1906 pga att han inte ville bli proffs mot föräldrarnas vilja. Han blev istället utsedd till Wanderers GM och coach från och med säsongen 1906-07. Han var Wanderers GM fram till 1916 och ledde laget till fyra Stanley Cup triumfer men han coachade inte laget mer än ett par säsonger.
1910 när Wanderers nekades en plats i CHA så ledde Dickie Boon, Jimmy Gardner och Ambrose O’Brien en grupp som bildade NHA som var föregångare till dagens NHL. När Boon lämnade Wanderers vid bildandet av NHL 1917 så ägnade han sig åt sin gruvrörelse och började med både golf och curling.
1924 blev han kontaktad angående att det nya engelskspråkiga NHL-laget i Montreal skulle få köpa rättigheterna till namnet Wanderers. Förhandlingarna med Boon ledde inte till något och när laget debuterade i NHL så hade laget inget smeknamn men under säsongen började fansen kalla laget Maroons efter färgen på lagets tröjor. Han blev 1952 invald i Hockey Hall of Fame, han avled i sitt hem i Outremont, Quebec den 3 maj 1961 efter en längre tids sjukdom.
Dickie Boon var liten till växten och anses vara den som var först med att bryta genom att svepa med klubban längs isen dvs det som på andra sidan Atlanten kallas ”poke check”. Under sina 6 elitsäsonger så spelade han 42 matcher och gjorde 12 mål från sin backplats, han spelade 7 matcher i Stanley Cup utan att göra några poäng.
Dubbie Bowie
Russell George Alexander ”Dubbie” Bowie föddes den 24 augusti 1880 i Montreal, Quebec. Bowie var en tvättäkta amatör som slutade i protest mot att allt fler ligor blev professionella. Bowie spelade rover och center för flera olika amatörlag i Montreal som tonåring, när han blev fullt sexton gick han till Montreal Victorias där han räknas som lagets störste spelare genom tiderna.
Montreal Victorias vann Stanley Cup året innan Bowie kom till klubben men Bowie kommer att spela huvudrollen när Victorias vinner sin sista Stanley Cup 1899. Bowie rankas närmast efter Frank McGee av de tidigaste hockeystjärnorna och gjorde som mest 10 mål under en match och gjorde i snitt över tre mål per match. Bowie spelade 10 säsonger av elitishockey och gjorde 234 mål på de 80 matcher han spelade.
1899 vinner han Stanley Cup som 18-åring och är under 1900-talets början den största stjärnan i Montreal Victorias och Bowie dominerar i CAHL, 1903 utmanar Victorias Ottawa Silver Seven om Stanley Cup pokalen men förlorar de båda matcherna med sammanlagt 1-9 i mål. 1905 byter Victorias till ECAHA och Bowie gör nu över 30 mål per säsong under de tre säsonger Victorias spelar i ligan.
1907 dras Bowie in i en skandal när det ryktas om att han fått lön från Montreal Wanderers som försökte värva honom, bland annat så försökte Wanderers muta honom genom att ge honom ett piano. När NHA bildades 1909 slutade Bowie spela elitishockey i protest mot professionalismen och avslutade sin karriär med Victorias som under två säsonger spelade i en mindre amatörliga.
Efter att han slutat spela så blev han domare i flera av de amatörligor som fanns i och omkring Montreal, han dömde till och med flera matcher i NHA. Han var bäste målskytt i den liga som Victorias spelade i fem gånger 1901, 1903, 1904, 1905 och 1906. Han valdes in i Hockey Hall of Fame 1945 (enligt HHoF se Bain) och dog 78 år gammal den 8 april 1959. Han var en de främsta företrädarna för amatörismen och sa bland annat: "I am an amateur, was an amateur, and will die an amateur."
Bruce Stuart
Charles Bruce Stuart föddes den 30 november 1881 i Ottawa, Ontario och tillsammans med sin bror Hod så var han en av de första stjärnorna från Ottawa som inte stannade i hemstaden. Straxt före sekelskiftet spelade bröderna i Ottawa HC som ännu inte fått smeknamnet Silver Seven. År 1900 flyttade bröderna till Quebec där de spelade en säsong för Quebec Bulldogs, Hod stannade kvar i Quebec men Bruce flyttade hem till Ottawa igen 1901 och började bli berömd, han gjorde 9 mål på 8 matcher den säsongen.
1902 blev Bruce proffs i Pittsburgh Victorias som spelade i WPHL och där gjorde han 16 mål och 22 poäng på 10 matcher. Därefter spelade han fyra säsonger för Portage Lakes HC där han vräkte in mål, första säsongen gjorde han 44 mål i serien och 28 i slutspelet, totalt blev det 143 mål på 67 matcher i Portage Lake.
1907 dog hans bror Hod tragiskt efter en dykolycka där han bröt nacken, Bruce hade då lämnat Portage Lake och gått till Montreal Wanderers. Bruce spelade bara ett fåtal seriematcher på grund av broders bortgång men våren 1908 vann Wanderers Stanley Cup efter att Bruce gjort 8 mål på 3 Stanley Cup matcher. 1909 återvänder han till hemstaden där han vinner sin andra Stanley Cup och inför säsongen 1909-10 blir han utsedd till lagkapten i Ottawa Senators.
När NHA startar säsongen 1909-10 och inför ett lönetak försöker Bruce och några andra spelare starta en egen liga men när det misslyckas så återvänder han till Ottawa där han han vinner Stanley Cup för tredje året i rad. Han gjorde 10 mål under de 4 Stanley Cup matcher Ottawa spelade den säsongen och 18 i seriespelet.
Säsongen 1910-11 avslutar han sin karriär med ännu en Stanley Cup triumf som är hans fjärde och han vann alla inom en fyra års period. 1961 blir han invald i Hockey Hall of Fame och bara några dagar efter det så avlider han den 28 oktober 1961. Hans bror Hod var en av de spelare som blev invalda direkt när Hockey Hall of Fame bildades 1945.
