Hockey Legends: Kalla dem inte goons
Avsnittets tre spelare eller goons som nog vissa vill kalla dem var samtliga stora stjärnor samtidigt som de samlade på sig utvisningsminuter i mängder. Red Horner, Ching Johnson och Joe Hall vände inte andra kinden till om någon ville bråka.
Om dagens så kallade goons hade träffat på någon av de tre minst sagt hårda killarna som presenteras i det här avsnittet så är jag ganska övertygad om att nutidens tuffingar ganska snabbt insett att skillnaden på att vara tuff under 1900-talets början och 2000-talets början är enorm.
Red Horner
Först ut är en spelare som har ett av de allra mest svårslagna NHL-rekorden, han var NHL:s mest utvisade spelare sju gånger under en tidsperiod på åtta säsonger. George Reginald ”Red” Horner föddes den 28 maj 1909 i Lynden, Ontario, Red som han kallades på grund av hårfärgen spelade juniorhockey i flera lag i Torontoområdet. Han extraknäckte dessutom som varubud i en speceriaffär som ofta besöktes av Frank Selke Sr som skulle bli legendarisk som GM för Montreal Canadiens.
Under hösten 1928 spelade Red för två olika lag, dels ett ”korplag” där han spelade eftersom han även jobbade som kontorsslav och juniorlaget Toronto Marlboros som coachades av just Selke. Toronto Maple Leafs GM Conn Smythe var en flitig gäst på Marlboros matcher och efter en match sökte han upp Red i omklädningsrummet och sa: ”Kid, enough with this amateur stuff; come play with us.”. Red som inte var myndig sa han måste tala med sina föräldrar men redan under veckan blev han medlem av Toronto Maple Leafs och tjänade 2,500 dollar för resten av NHL-säsongen.
Red hade inte varit speciellt tuff och ful som junior men när han debuterade i NHL så tog han det som sin uppgift att skydda de ganska småväxta spelarna i Maple Leafs. Under första säsongen blev det inga poäng för Red som provsatt i utvisningsbåset under 30 minuter på de 22 matcherna han spelade efter att han bröt handleden i sin andra match i NHL. Han gjorde sin första poäng (ett mål) för Maple Leafs i slutspelet där Toronto åkte ut i den första omgången.
Under Reds andra säsong så började han ta för sig lite mer, han gjorde 2 mål och 9 poäng samt satt utvisad 96 minuter under de 33 matcherna han spelade. Den efterföljande säsongen gjorde han 12 poäng plus 71 PIM. I november 1931 invigs Maple Leafs Gardens och Maple Leafs vinner Stanley Cup för första gången senare samma säsong. Horner sitter utvisad 97 minuter och gör 16 poäng under säsongen, dessutom är han en av tre backar (King Clancy var en annan) som får spela målvakt under en match när Lorne Chabot blivit utvisad. Alla tre ersättarna släppte in var sitt mål och Toronto förlorade matchen med 2-6 till Boston Bruins.
Säsongen efter Stanley Cupvinsten blir Red för första gången NHL:s mest utvisade spelare, han får ihop 144 minuter på 48 matcher men när det gäller poäng så sjunker siffran till 11 poäng. Året efter vinner han utvisningsligan igen nu med 146 PIM men han dundrar dessutom in hela 11 mål vilket var fler än någon annan back klarade av.
1934-35 vinner han utvisningsligan för tredje året i rad nu efter 125 utvisningsminuter och säsongen 1935-36 sätter han nytt rekord med 167 minuter vilket var 2 minuter mer än det gamla rekordet satt av Eddie Shore. Samma säsong är Horner i hög grad inblandad i incidenten där Eddie Shore nästan dödade Ace Bailey. Horner trippar Shore som dundrar in i sargen, en omtöcknad Shore tar ut sin frustration på närmaste Maple Leafs spelare. Han tacklade Torontoforwarden Ace Bailey bakifrån och den försvarslöse Bailey slog bakhuvudet i isen och fick omedelbart kramper. Efteråt knockade den ursinnige Horner Shore med ett enda knytnävsslag. Bailey överlevde efter att i flera dagar svävat mellan liv och död.
Red nöjer sig med 82 utvisningsminuter säsongen 1937-38 vilket bara räcker till en andraplats 8 minuter bakom NY Rangers Art Coulter, han har däremot sin bästa säsong poängmässigt med 4 mål och 20 assist. Hans 20 assist är flest för en back under säsongen och han blev dessutom blir utsedd till Maple Leafs nye lagkapten efter att Hap Day tradats till NY Americans innan säsongen startade.
De följande två säsongerna vinner Red utvisningsligan varje år efter att han suttit utvisad 85 respektive 87 minuter. Han är lagets bäste back och leder laget till Stanley Cup finalen båda säsongerna. Den 17 mars 1940 spelade Red Horner sin sista NHL-match för Toronto Maple Leafs och den 13 april spelade han sin sista match i Stanley Cup slutspelet när NY Rangers vann den sjätte finalen mot Maple Leafs med 3-2 efter förlängning.
Efter att Horner slutat 1940 blev han säljare åt Canadian Coal Corporation och efter ett par år tog han över företaget och ledde det fram till 1972 då han sålde för att pensionera sig. Han jobbade även som linjeman i NHL under ett par säsonger innan han 1965 blev invald i Hockey Hall of Fame. Det faktum att han blev invald i HHoF orsakade en hel del rabalder eftersom han för många bara var mannen som vunnit utvisningsligan i NHL så många gånger.
Förutom vinsten i Stanley Cup 1932 så nådde Horner och Maple Leafs Stanley Cup finalen fem gånger till under 1930-talet. 1933, 1395, 1936, 1939 och 1940. Red Horner spelade 490 matcher i NHL och gjorde 42 mål och 152 poäng plus att han satt utvisad 1254 minuter.
När han slutade var han den mest utvisade spelaren i NHL-historien och det dröjde till slutet av 1950-talet innan Ted Lindsay övertog rekordet. Hans 167 utvisningsminuter från säsongen 1935-36 stod sig i över 20 år. Han ”vann” utvisningsligan i NHL sammanlagt sju gånger inom åtta säsonger (5 i rad) och Dave ”Hammer” Schultz från Broad Street Bullies på 1970-talet är närmast med totalt 4 titlar (3 i rad), Gus Mortson har också vunnit utvisningsligan i NHL 4 gånger men aldrig två år i rad.
När sista matchen i Maple Leaf Garden spelades 1999 var givetvis Horner en av hedersgästerna, han spelade samma roll även när Air Canada Center invigdes samma år. Han avled ganska precis en månad före sin 96:e födelsedag den 27 april 2005 och då dog den siste medlemmen av Toronto Maple Leafs Stanley Cup vinnade lag från 1932-33.
Conn Smythe om Red Horner: "Because of his courage and color he was one of the best drawing cards in the league. Truly, he helped establish NHL as a popular attraction."
Ching Johnson
Den andre av backarna (ja alla tre spelade back) som presenteras i den här artikeln slog sig inte in i NHL förrän månaden innan han fyllde 28 år. Ivan Wilfred ”Ching” Johnson föddes den 7 december 1898 i Winnipeg, Manitoba och han började inte spela ishockey förrän han återvänt från Europa där han tjänstgjort under det första världskriget.
Innan han tog värvning så spelade Ivan football och lacrosse men 1919 när han återvänt till Winnipeg så började han spela ishockey med Winnipeg Monarchs i WSHL. Han spelade två säsonger i Monarchs innan han flyttade till Minnesota, där han tog en plats i Eveleth Rangers. 1923 lämnade han Eveleth och gick till Minneapolis där han spelade tre säsonger för Minneapolis Millers och Minneapolis Rockets.
Den 2 september 1926 signades han för de kommande tre åren av New York Rangers GM Conn Smythe och den 16 november debuterade han i NHL. Han fick spela ihop med sin backpartner från Minneapolis Taffy Abel och de två blev en skrämmande överraskning för många av NHL:s forwards. Johnson som var 180 cm lång och vägde 95 kg var mindre än sin partner Abel som vägde 102 kg och var 185 cm lång. Johnson som snabbt fick smeknamnet ”Ivan the Terrible” bröt nyckelbenet under rookiesäsongen och missade en tredjedel av säsongen.
Säsongen 1927-28 slog han igenom på allvar, han gjorde 10 mål och 16 poäng på 42 matcher och hans 146 utvisningsminuter gav honom andraplatsen i utvisningsligan. Rangers vann Stanley Cup redan under sin andra säsong i ligan mycket tack vare en fruktansvärt bra defensiv där Johnson och Abel glänste. Efter säsongen blev Johnson framröstad av fansen till Rangers mest värdefulle spelare.
Johnson bröt fotleden i en bortamatch mot Montreal Maroons i december 1928 och bara ett par dagar efter skadan tvingades brandmän rädda honom när sjukhuset han var inlagd på började brinna. Han gjorde inte comeback förrän till Stanley Cup slutspelet där han hjälpte Rangers att nå Stanley Cup finalen igen, den här gången blev dock Boston Bruins för svåra. Inför säsongen 1929-30 vägrade Johnson att komma till träningslägret, han tyckte att Rangers erbjöd honom ett alldeles för dålig kontrakt men till slut kommer han och ledningen överens om ett nytt kontrakt. Han missar stora delar av även den här säsongen nu med en bruten käke, han gjorde comeback i slutspelet med ett specialskydd.
Johnson som är oerhört populär bland fansen får ett nytt smeknamn, eftersom han såg asiatisk ut så började Rangers fans ropa ”Ching, Ching, Chinaman” under matcherna. Han hade dessutom jobbat som kock som var ett yrke som vid den här tiden dominerades av kineser. Efter ett par säsonger så återstod bara Ching som han kallades hädanefter. Säsongen 1930-31 spelar Johnson hela säsongen och han blir uttagen till All Star Team 2 efter säsongen. Året efter då han spelar tillsammans med Earl Seibert blir han uttagen i All Star Team 1 samtidigt som han blev tvåa i omröstningen till Hart Trophy slagen av Howie Morenz med en endaste röst.
När Rangers vinner Stanley Cup igen 1933 blir han för andra året i rad uttagen i All Star Team 1 och både den här och den föregående säsongen så tillhörde han ligans mest utvisade spelare med över 100 utvisningsminuter per säsong. Säsongen 1933-34 blir han uttagen i All Star Team 2 och han blir även uttagen i All Star laget i NHL:s första All Star match, den match skulle samla in pengar till Ace Bailey som skadades svårt efter en tackling från Eddie Shore.
Efter säsongen så bråkar Johnson och Rangers om ett nytt kontrakt igen men de kommer återigen överens innan säsongsstarten. Johnson har skadebekymmer igen och missar drygt en fjärdedel av säsongen men han gör som vanligt comeback lagom till slutspelet. Den följande säsongen är han frisk men Rangers har en dålig säsong och missar slutspelet. Inför säsongen 1936-37 blir Johnson signad som spelande assisterande coach av Rangers, han spelade 35 matcher utan att göra några poäng men Rangers nådde ännu en Stanley Cup final.
1937 lyckas Johnson övertala Rangers att bryta kontraktet och Rangers som tror att han är slut som spelare går med på det. Johnson signas omedelbart av lokalkonkurrenten NY Americans där han gör sin sista säsong i NHL. 1938 återvänder han till Minneapolis Millers där han tillbringar i två säsonger som spelande coach, han blir omedelbart ligans populäraste spelare.
1940 slutar han spela och blir coach på heltid, han extraknäcker också som linjeman i EHL. Det är under en match där som han sätter in en perfekt höfttackling när han är linjeman, efter matchen säger han: "Instinct, I guess. The old habit was too deep within me. I forgot where I was and what I was doing."
Efter några år som coach i mindre ligor slår sig Johnson ned i Washington, DC och 1958 blir han invald i Hockey Hall of Fame. Han avlider 79 år gammal den 16 juni 1979 efter att ha kämpat mot cancer ett par år. Efter sin död han han blivit invald i Manitoba Hockey Hall of Fame och Manitoba Sports Hall of Fame and Museum.
Under sin karriär spelade Ching Johnson 436 matcher i NHL och gjorde 38 mål och 86 poäng och han samlade ihop 808 utvisningsminuter. Han hade över 100 utvisningsminuter tre gånger under sin karriär och har gått till historien som en av NHL:s bästa tacklare genom tiderna.
Joe Hall
Den siste spelaren i den här artikeln föddes i England och dog alldeles för tidigt i spanska sjukan fem dagar efter att Stanley cup finalen 1919 avbrutits. Joseph Henry ”Bad Joe” Hall föddes den 3 maj 1881 i Milwich, Staffordshire, Storbritannien. Familjen flyttades till Canada när Joe var två år och slogs sig ned i Manitoba.
Hall började spela i Brandon där han växte upp och 1902 gjorde han 11 mål för Brandon Hockey Club i MNWHA-Int. Efter två säsonger i Brandon Elks och en säsong med Winnipeg Rowing Club blir Hall professionell 1905 då han skriver på för Portage Lakes Professionals. Winnipeg med honom i laget hade utmanat Ottawa Silver Seven 1904 men Ottawa försvarade Stanley Cup pokalen genom att vinna med 2-1 i matcher. Det faktum att Winnipeg vann en match mot de fruktade Silver Seven gjorde att lagets spelare spreds för vinden.
Det är i proffsligan IPHL som Joe Hall får sitt smeknamn ”Bad Joe” men om det är någon tror att han bara var en buse så är de helt ute och cyklar. Hall var en stjärna, han gjorde 33 mål på 20 matcher som forward i Portage Lakes säsongen 1905-06 och blev uttagen i All Star Team 1, smeknamnet fick pga sitt heta temperament och de 98 utvisningsminuter han plockade på sig.
Portage Lakes utmaning 1906 om Stanley Cup underkändes pga av att spelarna var proffs och Hall lämnade besviken laget för att åter bli amatör i Canada där han fick minst lika bra betalt fast under bordet. Han avslutade säsongen i Quebec Bulldogs som spelade i ECAHA. Den följande säsongen återvände han till Brandon och i januari lånar Kenora Thistles honom och Art Ross för utmaningen av Montreal Wanderers om Stanley Cup pokalen.
Kenora besegrar Wanderers med 4-2 och 8-6 men Hall fick inte spela, han var avbytare i bägge matcherna. Det faktum att han satt på bänken hade antagligen en lugnande effekt på Montreallagets spelare som visste att de fått möta Hall om de skadat någon Kenoraspelare. Hall återvänder till Brandon där han gjorde 14 mål på nio matcher innan han blir avstängd av ligan efter en våldsam incident. Det faktum att Hall bara hade 32 utvisningsminuter den säsongen tyder på att han inte var en ojust spelare men han hade ett hett temperament och var en enforcer som gick in och avslutade bråk genom att helt enkelt klubba ned motståndaren.
De kommande säsongerna kommer Hall att byta klubbar som andra spelare bytte underkläder, mellan 1907 och 1909 representerar han fem klubbar i fem olika ligor. När NHA bildas 1909 så söker sig Hall till Montreal Shamrocks som han spelat sporadiskt för under de föregående säsongerna. Hall som nu spelar back gör 8 mål och sitter utvisad i 47 minuter på 10 matcher.
Året efter går han till Quebec Bulldogs där han stannar under sju säsonger tills NHA läggs ned 1917. Han vinner Stanley Cup två år i rad med Quebec 1912 och 1913 och han gör som mest 15 mål för Quebec säsongen 1911-12. Hall gör 52 mål och 69 poäng på 137 matcher i NHA samtidigt som han samlar på sig 489 utvisningsminuter. Han gör dessutom 5 mål under Quebecs fyra matcher om Stanley Cup pokalen. 1914 blir Hall framröstad av fansen som Bulldogs populäraste spelare trots konkurrensen från målkungen Joe Malone.
När NHL bildades 1917 fick Quebec Bulldogs problem med ekonomin och lagets spelare bjöds ut till de övriga NHL-lagen. Montreal Canadiens lyckades plocka till sig kanske de två största profilerna i Quebec, den notoriske målskytten Joe Malone och just Joe Hall.
Under sin första säsong i NHL gör Hall 8 mål och 15 poäng samtidigt som han var utvisad 100 minuter på 21 matcher och under den ödesdigra säsongen 1918-19 gör han 7 mål och 9 poäng samtidigt som han får ihop 89 utvisningsminuter på 16 matcher. Bägge säsongerna är han NHL:s mest utvisade spelare (det råder osäkerhet om hur många utvisningsminuter Hall fick 1918-19 en del källor har 89 minuter andra säger 135 men bägge talen räcker till en överlägsen vinst av utvisningsligan den säsongen).
Hall får mer och mer utvisningsminuter ju fler säsonger han spelar, experterna är oense om orsaken. En del menar att han helt enkelt inte hinner med längre och därför får betydligt fler utvisningar för tripping och andra mindre förseelser, andra menar att han precis som vissa spelare i dagens ishockey helt enkelt får mer utvisningar för att han fått ett rykte som gör att domarna följer honom med blicken.
Canadiens tar sig till Stanley Cup finalen 1919 och finalerna spelas i Seattle som representerar PCHA i finalen. De båda ligorna har olika regler och det bestäms att varannan match ska spelas efter PCHA:s regler och varannan efter NHL:s regelbok. Seattle vann första matchen med 8-4, Canadiens den andra med 6-2. Tredje matchen vanns av Seattle med 6-1 och den fjärde matchen slutade 0-0 efter två övertidsperioder där flera spelare svimmade. Montreal kom till spel med 9 spelare och Seattle hade bara 8 spelare i laget.
Spanska sjukan grasserade under tiden i Seattle och de uttröttade spelarna var lätta offer för sjukdomen. Eftersom reglerna sa att ett lag måste vinna tre matcher för att vinna Stanley Cup så startade den femte matchen trots att läkare rekommenderade folk att stanna hemma. Seattle går ifrån till 3-0 innan Montreal kommer igen och kvitterar när det återstår 4 minuter av matchen och även den här matchen går till förlängning.
Seattlespelarna är helt slut och när Cully Wilson inte orkar ta sig till avbytarbåset så gör Montreal 4-3 och serien är oavgjord 2-2 i matcher. Nu förstår myndigheterna att flera av spelarna är smittade och Joe Hall, Newsy Lalonde och Jack McDonald plus Canadiens ägare George Kennedy las in på sjukhuset samma kväll. Flera av Seattlespelarna hamnade också på sjukhuset och Roy Rickey var så illa däran att han låg för döden under ett dygn innan han tillfrisknade.
Joe Hall tillfrisknade aldrig, han utvecklade lunginflammation och dog den 5 april. Myndigheterna förbjuder mer spel i serien och Montreal Canadiens erbjuder Seattle Metropolitans walk over i den sjätte matchen, Seattles ägare tackar bestämt nej och Stanley Cup finalen 1919 avbryts utan någon segrare.
Hall gjorde 15 mål och 24 poäng på 38 matcher för Canadiens i NHL och samlade ihop 189 utvisningsminuter. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1961 och på Hockey Hall of Fame finns en hel del som har med Joe Hall att göra, bland annat hans kontrakt med Canadiens från 1918 plus en bägare som alla i Kenora Thistles fick efter Stanley Cup utmaningen 1907.
Flera av Joe Halls lagkamrater och även motståndare har sagt att hans rykte och smeknamn var orättvist, ryktet berodde till stor del på en incident 1909 då Hall slog ned en domare.
För er som vill läsa lite mer om just Stanley Cup finalerna 1919 som leder till att Hall avlider kan klicka på länken till en artikel vars rubrik är: how-the-forward-pass-killed-joe-hall-and-changed-hockey-forever/
