Hockey Legends: Mr. Goalie Glenn Hall

”Our first priority was staying alive. Our second was stopping the puck.” Citatet kommer från målvakten Glenn hall som hatade att träna och som spydde före varje match han spelade. Trots det så har han ett NHL rekord som är omöjligt att slå, han stod nämligen 502 raka matcher för Detroit Red Wings och Chicago Black Hawks mellan den 6 oktober 1955 och den 8 november 1962 (och han gjorde det utan mask).

Det fanns tre verkliga toppmålvakter under Original Six eran, förståsigpåarna kan inte riktigt komma överens om vem av Glenn Hall, Jacques Plante och Terry Sawchuk som var bäst. Alla tre var innovatörer som förändrade målvaktsspelet som inte hade sett ut som det gör idag utan dem. Målvakten som dagens avsnitt handlar om skapade butterflystilen och fick under sin tid i NHL smeknamnet Mr. Goalie.

Glenn Henry Hall föddes den 3 oktober 1931 i Humboldt, Saskatchewan där hans far jobbade på järnvägen och precis som de flesta kanadensare vid den här tiden (de som bodde i Quebec undantaget) så växte han upp som Toronto Maple Leafs fan. Hall spelade pojk- och juniorhockey för Humboldt Indians och Windsor Spitfires innan han 1949 signades av Detroit Red Wings.

Han kom att tillbringa fyra säsonger i farmarlagen Indianapolis Capitals och Edmonton Flyers, säsongen 1952-53 fick han spela sex matcher i NHL när Terry Sawchuk var skadad, han vann fyra av dem och höll nollan i en av matcherna. Under säsongen 1954-55 som blev hans sista i farmarligorna så fick han hoppa in som ersättare till Sawchuk i två matcher och han släppte bara in ett mål per match.

Efter att Detroit vunnit Stanley Cup 1955 så bestämde sig Detroits GM Jack Adams för att satsa på Hall och han tradade Sawchuk till Boston i den första traden av flera usla trader som kom att innebära att Red Wings inte skulle vinna Stanley Cup igen förrän 1997.

Hall gjorde omedelbart succé, han höll nollan i tolv matcher och hade 2,10 i GAA under de 70 matcherna, han vann visserligen bara 30 av dem eftersom Montreal Canadiens nu hade tagit över som ligans bästa lag. I slutspelet så vann han hälften av de tio matcherna men eftersom det krävdes 8 segrar för att vinna Stanley Cup så förstår ni att Detroit fick stryk i finalen med 1-4 i matcher, hans GAA i slutspelet var 2,78. Han vann blev efter säsongen utsedd till ligans bäste rookie och vann Calder Trophy.

Året efter fortsätter han att glänsa i serien, 38 vinster, 4 hållna nollor och 2,21 i GAA, i slutspelet går det däremot inte alls lika bra varken för Hall eller Detroit som förlorar i den första omgången mot Montreal och Halls GAA var 3,00. Efter säsongen blir han för första gången uttagen i All Star Team 1, året innan hade han blivit uttagen i All Star Team 2.

Adams ger Hall skulden för misslyckandet i slutspelet och skickar iväg honom tillsammans med Ted Lindsay till Chicago Black Hawks , samtidigt som han tradar till sig Sawchuk igen från Boston. Chicago som tillsammans med Boston var NHL:s sämsta lag blir nu avstjälpningsplats för flera av de spelarna som var aktiva i bildandet av den första fackföreningen i NHL (eller intresseorganisation som Lindsay och Doug Harvey kallade det).

Förstärkningarna plus att laget dessutom hade flera blivande storstjärnor som Stan Mikita, Pierre Pilote och Bobby Hull i laget gör att Chicago under 1960-talet och 1970-talets början kommer vara en allvarlig utmanare om Stanley Cup pokalen. Chicago missar visserligen slutspelet under Halls första säsong i laget men det var knappast hans fel, Hall vann 24 matcher och höll nollan i 7 av dem med ett GAA på 2,86 och han blev för andra året i rad uttagen i All Star Team 1.

Året efter går Chicago till slutspel för andra gången på tolv säsonger (för första gången sedan 1953) och de kommer inte missa slutspelet under resten av säsongerna Hall spelar för laget. Hall hade en för honom ganska dålig säsong med 28 vinster och 2,97 i GAA och i slutspelet gick det inte bättre, han släppte in 21 mål på sex matcher och fick alltså 3,50 i GAA när Chicago försvann i den första omgången.

Säsongen 1959-60 gör Hall en betydligt bättre säsong, han håller nollan i sex matcher och hans GA sjunker till 2,57 och efter säsongen blir han uttagen i All Star Team 1 för tredje gången. I slutspelet förlorar han och Chicago med 0-4 i matcher till Montreal som går obesegrade genom slutspelet på väg till sin femte Stanley Cup vinst i rad, Hall släppte in 14 mål och fick 3,37 i GAA.

Den följande säsongen är det dags för revansch, Chicago gör sin bästa säsong genom tiderna och når 75 poäng. Det räcker visserligen bara till en tredjeplats i NHL men när slutspelet börjar så slår laget först ut Montreal Canadiens med 4-2 i matcher innan Detroit Red Wings besegras i finalen med 4-2 i matcher. Hall var lysande i serien där han vann 29 matcher med 2,51 i GAA och 6 hållna nollor och i slutspelet var han omutlig med 2,02 i GAA och 2 hållna nollor, de båda nollorna kom i match fem och sex i semifinalen mot Montreal . Efter säsongen blev han uttagen i All Star Team 2 och om Conn Smythe Trophy funnits redan då hade han antagligen vunnit den trofén också.

Året efter når Chicago Stanley Cup finalen igen men där blir Toronto Maple Leafs för starka, Hall blir efter säsongen uttagen i All Star Team 2 igen efter 31 vinster, 9 hållna nollor och 2,63 i GAA. I slutspelet var han bra men Torontos målvakt Johnny Bower var glödhet och Toronto vann finalen med 4-2 i matcher.

Säsongen efter vinner Hall Vezina Trophy för första gången efter en säsong där hans svit på 502 raka startade matcher som startade den 6 oktober 1955 tog slut när han skadade ryggen den 8 november 1962. Han vann 30 av 66 matcher och höll nollan 5 gånger med ett GAA på 2,47, vilket också gav honom målvaktsplatsen i All Star Team 1 (det var inte alltid målvakten som vann Vezina som blev uttagen i All Star Team 1 eftersom Vezina vid den här tiden gick till den målvakt som släppt in minst mål under säsongen). I slutspelet åker Chicago ut med dunder och brak i den första omgången där Hall fick släppa in hela 25 mål (GAA 4,17).

Det är under slutet av 50-talet och början av 60-talet som historierna om hur Hall inför varje match spydde börjar cirkulera, en av hans lagkamrater säger bland annat att Halls hink förtjänar en plats i Hockey Hall of Fame. Under den tiden börjar han också ta sig för vana att alltid komma för sent till träningslägret inför säsongen eftersom han måste måla om ladan på gården, det är något som upprepas varje säsong pga av att han hatade att träna och träningslägret var en ren plåga för honom med flera pass om dagen.

De kommande fyra säsongerna så tillhör Chicago utmanarna till Stanley Cup men laget når bara en final. Hall blir under de fyra säsongerna uttagen i All Star Team 1 två gånger 1964 och 1966 och en gång i All Star Team 2. Han vinner Vezina Trophy tillsammans med Denis DeJordy 1967 och det är den säsongen som han hamnar i All Star Team 2 trots att han spelade mindre än hälften av säsongens matcher.

Av någon märklig anledning så väljer Chicago att inte skydda Glenn Hall inför expansionsdraften 1967 och Hall väljs som tredje spelare i draften av St. Louis Blues (Terry Sawchuk var #1 och Bernie Parent #2). Draften gick till så att de sex nya lagen i de två första omgångarna bara fick välja målvakter och sedan följde 18 omgångar där de fick välja utespelare.

Halls spel gör att St. Louis blir trea i den västra divisionen där alla expansionslagen spelade, han vann 19 av 49 matcher med 2,48 i GAA och 5 hållna nollor. I slutspelet storspelar Hall och St. Louis tar sig ända till Stanley Cup finalen där Montreal Canadiens blir för svåra. Montreal vinner visserligen med 4-0 i matcher men alla matcherna vanns med bara ett mål och två av matcherna gick till övertid. Hall vann Conn Smythe Trophy som slutspelets MVP efter 1 shutout och 2,43 i GAA.

De kommande två säsongerna bildar han tillsammans med Jacques Plante NHL:s mest meriterade målvaktspar genom tiderna. Duon gör ingen missnöjd säsongen 1968-69 vinner de Vezina Trophy tillsammans och Hall blir uttagen i All Star Team 1 för sjunde gången (ett rekord som står sig än i dag). Hall vann 19 av 41 matcher och höll nollan 8 gånger med 2, 17 i GAA men i slutspelet så blir han skadad och får se på när Plante leder St. Louis till ännu en Stanley Cup final där lagen än en gång förlorar med 4-0 i matcher mot Montreal. Under den säsongen låter sig Hall övertalas av Plante och under resten av sin karriär spelar han med mask.

Under den kommande säsongen är det Plante som är förstemålvakt, hall står endast 18 matcher i serien, han höll nollan 1 gång och fick 2,91 i GAA. I slutspelet når St. Louis Stanley Cup finalen för tredje gången i red, det här slutspelet är det Plante som blir skadad och Hall får det tvivelaktiga nöjet att möta firma Orr & Esposito från Boston i Stanley Cup finalen. Det är Hall som är målvakt när Bobby Orr gör det avgörande målet och gör ett glädjehopp som blivit ett av hockeyhistoriens mest berömda fotografier.

Plante lämnar St. Louis 1970 och Hall bildar målvaktspar med Ernie Wakely, Hall står 32 matcher och vinner 13 av dem, han håller nollan en gång och får 2,42 i GAA, i slutspelet åker St. Louis ut redan i den första omgången mot Philadelphia Flyers och Hall var målvakt i tre av matcherna.

Sommaren 1971 slutade Hall och återvände till Alberta där han hade sin farm, han jobbade dessutom som ”goaltending consultant” åt St. Louis Blues och Edmonton Oilers innan han gick till Calgary Flames där han 1989 vann Stanley Cup igen nu som goaltending coach. När han slutade hade han spelat 906 (varav 502 i rad) matcher i NHL, vunnit 407 av dem och hållit nollan 84 gånger (fjärde bäst i NHL genom tiderna). Hans GAA för de 906 matcherna stannade vid 2,49 medan han i slutspelet hamnade på 2,78 på 115 matcher. Han vann 49 matcher och höll nollan 6 gånger under Stanley Cup slutspelet.

1975 blev han invald i Hockey Hall of Fame och 2005 hedrades han av sin födelsestad Humboldt som reste ett monument i Glenn Hall Park som ligger på Glenn Hall Drive #5. 1998 placerades han på plats 16 när tidningen Hockey News rankade de 100 största spelarna i NHL genom tiderna och när tidningen 2010 gjorde om rankingen så hamnade han på plats 6 bland målvakterna.

Glenn Hall anses vara den som utvecklade butterflystilen, han var alltså den förste som gick ned på knä samtidigt som han vred ut benen i ett V för att tänka så stor yta som möjligt längs isen. Stilen som nästan alla av dagens målvakter använder gjorde att han kunde förflytta sig mycket snabbare och blev väldigt sällan helt överspelad.

Han var målvakt vid ett antal historiska händelser i NHL, det var bland annat han som släppte in Maurice ”Rocket” Richards 500:e mål i NHL och det var han som är målvakt när Bobby Orr avgör Stanley Cup finalen 1970.

I samband med All Star matchen i Toronto 2000 så bad National Post of Canada flera gamla legender att plocka ut sitt All Star Team genom tiderna i NHL och.Bobby Orr, Bobby Hull, Ken Dryden och Gump Worsley valde alla fyra Glenn Hall som målvakt.

Statistik
 

0 kommentarer

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2014-09-16 10:00:00