Hockey Legends: S-Line - Montreal Maroons Supertrio
Montreal Maroons S-Line var mellan 1927 och 1932 en av NHL:s absolut målfarligaste kedjor. S-Line bestod av Nels ”Old Poison” Stewart som center mellan Hooley Smith och Babe Siebert.
Dagens avsnitt skrevs för drygt ett år sedan med tanke på ett till ett annat projekt som aldrig blev av. Jag har kollat aktualiteten men i övrigt är artikeln inte ändrad, den innehåller därmed betydligt mindre statistik än tidigare och även kommande delar av serien.
Hooley Smith
Först att porträtteras av S-Lines medlemmar är högerforwarden Hooley Smith som antagligen är den minst kände i trion. Reginald “Hooley” Smith föddes den 7 januari 1903 i Toronto och var troligen en av de första spelarna som använde hjälm i NHL.
Han vann både Allan Cup 1923 och OS 1924 när han spelade för amatörlaget Toronto Granites, under OS-turneringen gjorde han 17 mål och 33 poäng på de fem matcher Canada behövde för att vinna guld. Säsongen 1924-25 blev han proffs i Ottawa Senators i NHL och när han gjorde comeback efter en allvarlig huvudskada den följande säsongen så spelade han med en hjälm av samma typ som jockeys använder i galopptävlingar.
Säsongen 1926-27 vann han Stanley Cup med Ottawa men segern lämnade en besk eftersmak, i den sista finalmatchen attackerade Smith Bostonspelaren Harry Oliver som blev allvarligt skadad. Smith blev avstängd en månad med start säsongen 1927-28 och Ottawa som inte hade speciellt bra ekonomi tradade honom till Montreal Maroons innan säsongen startade.
Hans första säsong i Maroons blev inte speciellt lyckad men laget tog sig till Stanley Cup finalen där New York Rangers blev för svåra. Den följande säsongen blev inte bättre, bara 19 poäng för Smith och Maroons missade slutspelet men nu började S-Line visa lite av vad som komma skulle.
Säsongen 1929-30 vinner Maroons den kanadensiska divisionen i NHL och Nels Stewart som var center i S-Line vann Hart Trophy som ligans MVP efter 39 mål och 55 poäng, Hooley Smith i sin tur gjorde sin hittills bästa säsong i NHL med 30 poäng.
Maroons förlorade semifinalen mot Boston Bruins som krossat allt motstånd i serien, i finalen blev däremot Boston överraskande besegrade av Montreal Canadiens som efter en svacka under 1920-talet återigen blev att räkna med. Att Canadiens blev att räkna med igen gjorde att konkurrensen i Montreal om publiken hårdnade och under 1930-talet kommer det bli uppenbart att Montreal inte är stort nog för två lag i NHL.
S-Line får två säsonger till tillsammans men nu börjar ledarrollen skifta från Stewart till Smith som blir ny lagkapten i Maroons när både Siebert och Stewart tradas till Rangers respektive Boston inför säsongen 1932-33. Smith har sina bästa säsonger offensivt i början av 1930-talet med 44 poäng på 43 matcher som bäst, den säsongen var S-Lines sista säsong tillsammans.
Trots förlusten av Siebert och Stewart så fortsätter Maroons att ta en slutspelsplats varje säsong och säsongen 1934-35 så vinner laget och Hooley Smith Stanley Cup för andra gången (Maroons vann 1926 och Smith 1927 med Ottawa). Säsongen 1935-36 vinner Maroons den kanadensiska divisionen men blir utslagna i slutspelet av Detroit Red Wings och Smith gjorde ännu en bra säsong med 38 poäng på 47 matcher.
Nu är Maroons ekonomi körd i botten och efter säsongen så tradas Smith till Boston Bruins där han en kort tid återförenas med Nels Stewart innan denne säljs till NY Americans. Efter en säsong i Boston så hamnar även Smith i NY Americans där han och Stewart båda kommer att avsluta sina karriärer. Smith spelar i Americans till och med säsongen 1940-41 och de tre sista säsongerna så spelade han back.
Smith avled den 24 augusti 1963 efter en hjärtattack, han var då den siste av S-Lines medlemmar som levde, nio år efter sin död blev han 1972 invald i Hockey Hall of Fame där redan Babe Siebert och Nels Stewart var invalda. Smith spelade 715 matcher i NHL för fyra olika klubbar och gjorde 200 mål och 425 poäng, dessutom blev det 11 mål och 19 poäng på 54 slutspelsmatcher. Smith var en av de första spelarna i NHL som kom upp i över 1000 utvisningsminuter, totalt blev det 1013 utvisningsminuter i serien och 109 i slutspelet.
Babe Siebert
Den andre yttern i S-Line var Charles Albert ”Babe” Siebert, Siebert föddes den 14 januari 1904 och han vann också Stanley Cup två gånger för två olika lag. Siebert var inte lika framgångsrik som junior och amatör som Hooley Smith men han vann OHA mästerskapet med Niagara Falls Cataracts under sin sista amatörsäsong 1925.
Han signades under sommaren 1925 av Montreal Maroons och redan under sin första säsong i klubben blev han en av lagets ledande spelare. Hans 16 mål var näst bäst i laget efter Nels Stewart som vann Hart Trophy.
Maroons som coachades av legenden Eddie Gerard blev tvåa i NHL men besegrade Pittsburgh Pirates och Ottawa Senators under slutspelet och blev därmed NHL:s representant i Stanley Cup finalen där laget fick möta Victoria Cougars. Maroons besegrade Victoria med 3-1 i matcher och laget nollade Victoria i samtliga de tre vinsterna. Siebert gjorde 3 poäng under de fyra finalerna och sammanlagt 9 poäng under hela slutspelet vilket var bäst av alla.
Året efter anlände Hooley Smith och S-Line skapades och spelarna fick snabbt sina respektive roller, Stewart var storstjärnan och målskytten, Smith var playmakern medan Siebert var den tuffe som skapade ytor till kedjekamraterna. Hans spelstil gjorde att han med jämna mellanrum blev avstängd. Hans bästa säsong var 1931-32 då han blev åtta i NHL:s poängliga med 39 poäng, efter den säsongen tradades han till NY Rangers för kontanter av Maroons som var skuldsatta.
Han vann sin andra Stanley Cup redan första säsongen i Rangers men själv trivdes han inte alls i New York och han tradades hösten 1933 till Boston där han återförenades med Nels Stewart. Återföreningen blev kortlivad för när Bostons backstjärna Eddie Shore blev avstängd efter överfallet på Ace Bailey så plockade Bostons coach Art Ross honom ned honom som försvarare och Siebert fick fart på sin karriär igen.
När Shore återvände så bildade han och Siebert ett fruktat backpar, men privat var de fiender. Flera sammandrabbningar dem emellan under tidigare säsonger gjorde att de aldrig pratade med varandra. Trots att Siebert blev uttagen i All Star Team 1 1936 så bestämde sig Boston för att trada Siebert, hans fjärde klubb blev Montreal Canadiens där han omedelbart blev utsedd till lagkapten. Han visade direkt att Boston gjort ett misstag, han hade en fantastisk säsong i Canadiens och blev återigen uttagen i All Star Team 1 och dessutom så vann han Hart Trophy som ligans MVP.
Säsongen 1937-38 blir han uttagen i All Star Team 1 för tredje säsongen i rad men nu börjar han plågas av skador och efter den följande säsongen tvingas han sluta som spelare. När han tvingades sluta hade han spelat 592 matcher under 14 säsonger för 4 lag och gjort 140 mål och 296 poäng, han fick dessutom ihop 982 utvisningsminuter. När han slutade som spelare för Canadiens blev han omedelbart utsedd till lagets nye coach.
Den 25 augusti 1939 inträffar tragedin, Siebert drunknar i Lake Huron när han försöker rädda sina döttrars uppblåsta traktordäck. Eftersom hans hustru var rullstolsbunden så var hans dödsfall en enorm tragedi för familjen som förlorade all ekonomisk trygghet. NHL anordnar den tredje All Star matchen genom tiderna just för att samla in pengar till familjen, trots att matchen inte lockade mer än 6,000 åskådare så fick ligan ihop över 15,000 dollar vilket gick till familjen.
Den legendariske hockeyledaren Tommy Gorman (Gorman vann Stanley Cup sju gånger med fyra olika lag som coach eller GM) beskrev Siebert så här: ”he lost fairly and won modestly” vilket inte var speciellt vanligt vid den här tiden, då det nästan var en komplimang att säga att någon var en dålig förlorare. Siebert valdes in i Hockey Hall of Fame 25 år efter sin död 1964.
Nels Stewart
Den tredje länken i S-Line var en spelare som hade NHL-rekordet för helst mål under sin karriär fram till att Maurice ”Rocket” Richard skrev om rekordböckerna. Robert Nels ”Old Poison” Stewart föddes den 29 december 1902 i Montreal, han spelade fem säsonger som amatör för Cleveland Indians i USAHA där han var ligans bäste målskytt under fyra av de fem säsongerna.
1925 signades han av Montreal Maroons som debuterat i NHL den föregående säsongen. Att han gjorde succé är det minsta man kan säga, han blev ligans bäste målskytt och poängplockare med 34 mål och 42 poäng, vilket gav honom Hart Trophy. Maroons blev tvåa i NHL men i slutspelet så gick laget inte att stoppa.
Maroons med fem blivande Hockey Hall of Fame spelare (Stewart, Siebert, Reg Noble, Punch Broadbent och Clint Benedict) och ännu en som coach (Eddie Gerard) i laget vann Stanley Cup efter att man slagit ut Pittsburgh Pirates med 2-0 i matcher, Ottawa Senators med 2-0 i matcher och sedan vunnit finalen med 3-1 i matcher över Victoria Cougars.
Den följande säsongen bildades S-Line och Stewart kommer de följande fem säsongerna vara en av NHL:s största stjärnor och 1930 gör han 39 mål och 55 poäng vilket gör att han vinner Hart Trophy för andra gången. Efter 290 matcher och 253 poäng i Maroons tvingas Montreallaget trada Stewart till Boston Bruins 1932 där han blir kvar i knappt fyra säsonger.
I Boston spelar han även en hel del som försvarare men han fortsätter att producera massor av poäng, han är tvåa i Bostons poängliga under alla de tre hela säsongerna han spelade för laget. Inför säsongen 1935-36 har han tradats till New York Americans där han gör 29 poäng på 48 matcher, under sommaren tradar Boston till sig honom igen men efter 10 matcher för Boston 1936 så tradas han tillbaka till Americans där han kommer att avsluta sin karriär.
Säsongen 1939-40 så märks det att Stewart har tappat sin skridskoåkning och hans poängplockande avtar betänkligt från 35 poäng den föregående säsongen till enbart 13 poäng. Efter säsongen så inser Stewart att han är för långsam och slutar, när han slutade hade han gjort 324 mål i NHL, den siffran står sig som rekord ända tills att Rocket Richard passerar honom 1952 dvs hela 12 säsonger.
Stewart hittades död i sin sommarstuga den 21 augusti 1957 där han hade troligen dött i en hjärtattack. 1962 blev Stewart invald i Hockey Hall of Fame och när Hockey News utsåg de 100 bästa spelarna i NHL genom tiderna 1998 så rankades han på plats 51. Hans smeknamn visar att han hade en ganska giftig spelstil, bland annat så ledde han NHL med 133 utvisningsminuter säsongen 1926-27.
En av Stewarts mer elaka specialknep sägs ha varit att spotta tuggtobak på motståndarens målvakt när han stod framför mål. Han har fortfarande ett NHL rekord som han satte redan den 3 januari 1931 då han gjorde två mål inom loppet av 4 sekunder (rekordet tangerades av Deron Quint i december 1995, Quint var för övrigt fortfarande aktiv i säsongen 2013-14).
En märklig sak med Stewart är att han trots att han vunnit två Hart Trophy aldrig blivit uttagen i något All Star Team, vilket delvis kan förklaras med att Hart Trophy förr i tiden verkligen gick till den spelare som var mest värdefull för sitt lag och inte som i dag till den som journalisterna tycker är bäst i NHL.
