Hockey Legends: Ted Kennedy

C'mon Teeder!!! Maple Leafs fanset John Arnott brukade ropa just ”C'mon Teeder” när han tyckte att Toronto inte spelade bra, ropet riktade sig till lagets lagkapten Ted Kennedy som vann Stanley Cup fem gånger på sju säsonger med Toronto Maple Leafs.

Stridropet ”C'mon Teeder” har nog aldrig hörts i Air Canada Center men i gamla Maple Leaf Gardens så användes det flitigt under Ted Kennedys karriär men även efter han slutat kunde det hända att någon förtvivlad fan av det äldre gardet vrålade ”C'mon Teeder” i ett försök att väcka laget.

Theodore Samuel ”Teeder” Kennedy föddes den 12 december 1925 i Humberstone Ontario, om ni letar efter Humberstone på en karta över Canada så kommer ni inte att hitta staden eftersom den bytte namn till Port Colborne under 1930-talet. Kennedy föddes elva dagar efter att hans far avlidit i en jaktolycka och hans mamma som blev ensam med fyra barn tvingades börja jobba på en ishall för att försörja familjen. Den ishallen blev som ett andra hem för minstingen i familjen som spelade pojk- och juniorhockey för Port Colborne Lions.

En av Kennedys lagkamrater i Port Colborne var Don Gallinger och han kommer också att bli hockeyspelare i NHL men han har gått till ishockeyhistorien pga att han blev avstängd på livstid för vadslagning 1948 då han spelade för Boston Bruins. Kennedy hamnar snabbt på Montreal Canadiens skyddade lista men av någon anledning så verkar Habs inte speciellt intresserade av Kennedy som var lagkapten och storstjärna i Port Colborne.

1942 gjorde den 16-årige högerforwarden Kennedy sju mål i den första finalmatchen i OMHA, i den andra så nöjde han sig med sex och plötsligt blev Montreal mer intresserade och ville under hösten att han skulle komma till Montreal för att plugga och spela hockey under deras vakande öga. Kennedy flyttade till Montreal men efter tre veckor flyttade han hem igen eftersom hans hemlängtan blev för stor.

Han spelade då som 17-åring för amatörlaget Port Colborne Sailors som coachades av den gamle Montreal Maroons legenden Nels Stewart. Kennedy utvecklades enorm under Stewart och gjorde hela 23 mål och 52 poäng i ligan där han var klart yngst och spelade mot vuxna som kanske var dubbelt så gamla som honom. I februari 1943 får han ett kontraktserbjudande från Canadiens som han tackar nej till, kort därefter så tradar Toronto Maple Leafs ställföreträdande GM Frank Selke på inrådan av Stewart till sig Kennedy i utbyte mot backen Frank Eddolls.

Ironiskt nog är traden som förde den blivande storstjärnan och spelaren som mer än någon personifierar Toronto Maple Leafs till Toronto också anledningen till att Frank Selke så småningom kommer att lämna Toronto och bli GM för Montreal Canadiens. Anledningen var att Torontos ägare och GM Conn Smythe som då befann sig i Europa där han deltog i det andra världskriget inte fick godkänna traden och Eddolls var en spelare som Smythe såg som en blivande storstjärna som han dessutom tradat tills sig från just Montreal tre år tidigare (Eddolls blev ingen storstjärna men han spelade 317 matcher i NHL för flera olika lag och han avled redan 1961 bara 40 år gammal). (Det kommer mycket mer om den här traden och massor av historier om Smythe och Selke i ett framtida avsnitt om just de båda stora ledarna.)

Kennedy debuterade för Toronto redan under den pågående säsongen då han fick spela två matcher med Maple Leafs och gjorde sin första poäng i NHL. Året efter slår han igenom på allvar när han gör 49 poäng under säsongen som han startade som högerforward. I december fick han chansen som center efter att Mel ”Sudden Death” Hill blivit skadad och efter den första matchen var det klart att han skulle spela center resten av karriären. Som 18 åring blir Kennedy Torontos näst bäste målskytt och fyra i den interna poängligan men eftersom han spelade två matcher den föregående säsongen kunde han inte vinna Calder Trophy som årets rookie. I slutspelet blev Toronto utslagna i den första omgången av Montreal Canadiens som även vann Stanley Cup.

Året efter kommer Toronto att få revansch men under seriespelet så verkar Montreal helt ostoppbara, Habs vann ligan med 13 poäng och hade 28 poäng mer än Toronto på tredjeplatsen. Kennedy vann Torontos poängliga med sina 54 poäng vilket gav honom femteplatsen i poängligan bakom bland annat hela Montreals förstakedja. Montreal och Toronto möttes i den första omgången av slutspelet och det fanns antagligen inte någon som inte var ett Torontofan som trodde att Toronto skulle kunna besegra Montreal.

Kennedy avgör den första finalmatchen och Toronto lyckas mot alla odds besegra Montreal med 4-2 i matcher. I finalen så vinner Toronto sedan över Detroit Red Wings med 4-3 i matcher. Kennedy var slutspelets bäste målgörare med 7 mål på 11 matcher och hans 9 poäng gav honom andraplatsen i slutspelets poängliga. Torontos vinst över Montreal i den första omgången tillhör fortfarande de största sensationerna i Stanley Cup historien tillsammans med Montreals seger över Boston 1930 och Pittsburghs förlust mot NY Islanders 1993.

Säsongen 1945-46 blir ett misslyckande för Maple Leafs som får både lagkaptenen Syl Apps och Kennedy skadade, Maple Leafs blev det första laget som missade slutspelet säsongen efter man vunnit Stanley Cup. Kennedy kunde bara spela 21 matcher och han var inte sig själv när han gjorde comeback sent på säsongen, han fick bara ihop blygsamma 5 poäng under säsongen. Den 19 september 1946 höll Toronto en ceremoni för den gamle storstjärnan Charlie Conacher som var Kennedys store idol under barndomen, under ceremoni får Kennedy ta emot Conachers tröjnummer och han spelade resten av karriären med #9 på ryggen.

Conn Smythe genomför en fullständig ”rebuild” av Maple Lears inför säsongen 1946-47 där gamla stjärnor som Sweeney Schriner, Lorne Carr och Babe Pratt försvinner. In kommer istället massor av talanger som Jimmy Thomson, Gus Mortson, Don Metz och Howie Meeker och när det är dags för den första matchen innehåller laget hela sex rookies (av 15 spelare). De flesta anser att Toronto kommer att behöva två säsonger innan de är redo att utmana om Stanley Cup pokalen igen men laget ville annorlunda. Kennedy placeras mellan nykomlingarna Howie Meeker och Vic Lynn (KLM Line) och kedjan blir en omedelbar succé. Kennedy vinner poängligan i Toronto med 60 poäng och blir med det femma i NHL och Howie Meeker vinner Calder Trophy som årets rookie.

Toronto överraskade alla och blev tvåa bakom Montreal i serien och slog ut Detroit Red Wings i den första omgången innan det var dags för en ny final mot antagonisterna från Montreal. Canadiens vann den första matchen i utklassningsstil men Toronto kom igen och vann fyra av de kommande fem matcherna och vann därmed sin andra Stanley Cup på tre säsonger. Kennedy var strålande i slutspelet och avgjorde bland annat den sjätte finalmatchen, totalt så gjorde han 9 poäng på de 11 slutspelsmatcherna.

Inför säsongen 1947-48 genomför Conn Smythe NHL:s kanske största spelaraffär hittills när han tradade till sig superstjärnan Max Bentley från Chicago Black Hawks. Trots Bentley status så får han nöja sig med att spela i den tredje kedjan eftersom Syl Apps och Ted Kennedy ledde de båda andra kedjorna. Efter säsongen som leder till en ny Stanley Cup vinst för Toronto säger lagets coach Hap Day att han hade tidernas bästa lag.

Under 1980-talet ställer Torontojournalisten och fullblodsidioten Dick Beddoes till med enorm uppståndelse när han skriver att Wayne Gretzky fått nöja sig med att spela i fjärdekedjan för Toronto under säsongen 1947-48 (ett helt absurt uttalande som dessutom avslöjade Beddoes brist på kunskap eftersom NHL-lagen vid den tiden bara bestod av 1 målvakt, 5 backar och 9 forwards det fanns med andra ord ingen fjärdekejda).

Toronto vinner serien under säsongen och Kennedy blir trea i den interna poängligan bakom just Apps och Bentley, han gjorde 46 poäng i serien men i slutspelet så är det han som visar vägen. Kennedy gjorde 8 mål och 14 poäng på de 9 matcher Toronto behövde för att vinna sin andra raka Stanley Cup och tredje på fyra år. Lagkaptenen Syl Apps slutar lite överraskande efter vinsten och Kennedy blir utsedd till ny lagkapten.

Säsongen 48-49 startar inget vidare för Toronto som saknade sin gamle ledare, dessutom så blev Kennedy skadad och missade en knapp månad under hösten. I slutet av januari har Toronto bara en poäng till godo till jumbolaget New York Rangers men en slutforcering för upp Toronto på den fjärde och sista slutspelsplatsen. Toronto slår sedan ut Boston med 4-1 i den första omgången innan de sveper Detroit Red Wings i finalen för sin tredje raka Stanley Cup. Kennedy var som vanligt lysande i slutspelet med 2 mål och 8 poäng på 9 matcher under serien stod han för 18 mål och 39 poäng.

Inför den kommande säsongen var Conn Smythe självsäker och sa att Toronto gick för sin fjärde raka titel men ju längre säsongen led så blev tvivlarna fler och fler eftersom Detroit med Gordie Howe i spetsen såg oslagbara ut. Detroit vann serien med Toronto på tredjeplats medan Kennedy blev tvåa i Torontos poängliga med 20 mål och 44 poäng. Efter säsongen blir Kennedy tvåa i omröstningen till Hart Trophy och uttagen i All Star Team 2 för första gången i sin karriär.

I den första matchen i den första omgången av slutspelet mellan Toronto och Detroit är det väldigt nära att Gordie Howes karriär och för den delen hans liv slutar i en duell med Ted Kennedy. Med ställningen 4-0 till Toronto så driver Kennedy upp pucken längs sargen, han ser Gordie Howe närma sig i full fart och lyckas undvika Howes tackling i sista sekunden. Howe far in i sargen med huvudet före och blir allvarligt skadad. Han får en hjärnskakning, byter flera ben i ansiktet, skadar det högra ögat och svävar mellan liv och död under den första operationen efter skadan.

Detroits coach Tommy Ivan och GM Jack Adams får efter matchen igång Detroitpressen genom att påstå att Kennedy avsiktligt gett Howe en "buttending" i huvudet innan Howe åkte in i sargen. Alla neutrala och officiella källor lägger däremot ingen skuld på Kennedy men händelsen tänder givetvis Detroit och den kommande matchen blir en blodig och våldsam historia som Detroit vinner. Efter matchen hotar NHL:s president de båda lagen med böter och avstängningar och om det inte hjälpte så hotade han att diska bägge lagen och förklara segraren i den andra semifinalen för Stanley Cup vinnare.

Detroit som spelade för Gordie Howe som återhämtade sig nästan helt (han fick dras med ticks i sitt öga) lyckades besegra Toronto med 4-3 i matcher och i Stanley Cup finalen var NY Rangers chanslösa mot Detroit. Den så kallade Gordie Howe incidenten kommer ofta upp när våldet inom ishockey diskuteras och det är nästan alltid Detroitmedia (eller experter/fans som håller på Red Wings) som envisas med att dra upp olyckan och kalla det för överfall.

Kennedy vinner Stanley Cup för femte gången 1950-51 och som vanligt glänser han i slutspelet med 9 poäng på 11 matcher men finalen mot Montreal är historisk av två andra anledningar. Alla de fem finalmatcherna krävde nämligen övertid och i den femte matchen gör backen Bill Barilko det avgörande målet som för alltid skrivit in honom i historieböckerna. Barilko försvinner sedan under sommaren när han åker på en fisketur men en kompis, hans kropp och flygplanet de färdades i återfanns inte förrän 1962 då Toronto återigen vann Stanley Cup. Efter Torontos vinst så är det många experter och även spelare som spekulerar i att om inte Howe blivit skadad i den första matchen av slutspelet 1950 så hade Toronto vunnit fem raka Stanley Cup mellan 1947 och 1951.

I serien hade Kennedy gjort sin statistiskt sett bästa säsong med 18 mål och 61 poäng vilket gav honom fjärdeplatsen i poängligan, hans 42 assist var dessutom bäst i ligan den säsongen. Han blir efter säsong uttagen i All Star Team 2 för andra gången och blir femma i omröstningen till Hart Trophy. Säsongen efter är det roliga slut för Maple Leafs som åker ut i första omgången utan att vinna en enda match mot Detroit som sedan även vann finalen. Kennedy som under säsongen gjort 19 mål och 52 poäng går för en gångs skull poänglös från slutspelet, hans 52 poäng räckte till niondeplatsen i poängligan.

Säsongen 1952-53 drabbas Kennedy av en svår axelskada som gör att han missar två månader av säsongen. Trots att han missade 27 matcher blir han tvåa i Torontos interna poängliga med 14 mål och 37 poäng men Toronto missade slutspelet för första gången sedan 1946. Året efter är han frisk igen men han gör bara ett mål mer än under den föregående säsongen, det beror delvis på att han inte längre spelar i förstakedjan eller i PP. Trots den relativt låga poängen så blir han efter säsongen uttagen i All Star Team 2.

Under säsongen 1953-54 hade Kennedy blivit plågsamt medveten om att han skridskoåkning som aldrig varit speciellt bra inte duger längre. Han bestämmer sig för att sluta efter den kommande säsongen och gör då sin bästa säsong på länge med 10 mål och 52 poäng, hans 42 assist är tredje bäst i NHL. Efter säsongen 1954-55 som för Kennedys del slutade med att Toronto åkte ut i första omgången av slutspelet belönas han med Hart Trophy (mest som ett tack för lång och trogen tjänst).

Hade det funnits fler individuella troféer i NHL på den här tiden hade han säkert aldrig vunnit Hart det året men han hade å andra sidan säkert vunnit massor av andra priser bland annat ett antal Conn Smythe Trophy. När Toronto efter en urusel start på säsongen 1956-57 ber honom göra comeback så går han motvilligt med på det, han gjorde 22 poäng på 30 matcher men kunde inte hjälpa Toronto nå en slutspelsplats.

Under säsongen 1956-57 när Ted Lindsay försöker skapa en fackförening för spelarna så är Ted Kennedy den ende som inte vill vara med anledningen var att han tänkte sluta för gott efter säsongen, eftersom han inte säger något till Conn Smythe så blir Smythe rasande. Många gamla spelare och journalister är övertygade om att det är Kennedy aldrig blir erbjuden ett jobb i Maple Leafs organisation på grund av det. Kennedy spelade 30 matcher under säsongen och gjorde 22 poäng när Maple Leafs missade slutspelet för andra gången på fyra säsonger.

När Kennedy slutade hade han spelat 696 matcher i NHL (samtliga för Maple Leafs) och gjort 231 mål och 560 poäng, han gjorde dessutom 29 mål och 60 poäng på 78 matcher i Stanley Cup slutspelet.

Han blir den följande säsongen coach för juniorlaget Peterborough Petes i OHA och efter en framgångsrik säsong med Peterborough så blir han enligt en annan myt erbjuden jobbet som headcoach i Maple Leafs men han tackade nej pga av hur han blivit behandlad under sin sista säsong i laget. Det finns med andra två olika historier om varför han aldrig jobbade för Maple Leafs efter han slutat spela men huvudanledningen i båda är hur han behandlades under sin sista säsong om han sedan vägrade jobba för Smythe eller aldrig fick något erbjudande vet nog ingen riktigt säkert.

Han lämnade i alla fall Peterborough efter en säsong (han efterträddes av Scotty Bowman) för att återvända till Port Colborne där han började föda upp galopphästar. 1966 blev han invald i Hockey Hall of Fame och 1977 blev han chef för Ontario Racing Comission och som sådan var han bland annat med om att diska en häst som ägdes av hans gamle chef Conn Smythe, hästen hade varit först över mållinjen i ett lopp där prissumman var 100,000 dollar. Han slutade på Ontario Racing Comission 1985 och 1987 började han och Torontos gamle stjärnback Jim McKenny åka runt i skolar och föreläsa om alkohol och droger (Kennedy var absolutist medan McKenney fick sin karriär förstörd pga alkoholism).

1993 hedrades han och Syl Apps av Toronto Maple Leafs och han fick se sitt nummer hissas upp i Maple Leaf Gardens (numret pensionerades inte, Toronto har bara pensionerat två nummer förutom #99). 1995 flyttade han tillbaka till sin födelsestad Port Colborne och där avlider han 83 år gammal den 14 augusti 2009.

När Hockey News 1998 rankade NHL:s 100 största spelare så kom Kennedy på plats 57 och han anses av många äldre experter vara den bäste tekaren genom tiderna i NHL. Han rankas som en av Toronto Maple Leafs absolut största spelare genom tiderna, i boken ”The Maple Leafs Top 100” placerades han på plats 2 med bara Dave Keon före sig. Han är fortfarande den Toronto Maple Leafs spelare som gjort flest poäng i Stanley Cup finaler med sina 23 poäng, han är fyra genom tiderna i gjorda mål i Stanley Cup slutspelet och sexa när det gäller poäng i Stanley Cup slutspelet i Toronto Maple Leafs.

När Toronto vann Stanley Cup 1948 blev han den yngste lagkaptenen i NHL-historien som fick ta emot Stanley Cup pokalen, rekordet stod sig i 61 år innan Pittsburgh Penguins lagkapten Sidney Crosby slog det 2009 (Wayne Gretzky hade tangerat rekordet). Kennedy är den yngste spelaren genom tiderna som avgjort en Stanley Cup final, han var bara 21 år och 4 månader när han avgjorde den sjätte Stanley Cup finalen 1947.

Han var den förste i NHL-historien om att vinna Stanley Cup 5 gånger och han hade inte fyllt 26 när han vann den sista av dem. När Hockey News 2001 samlade ihop experter för att bestämma vilka som skulle vunnit Conn Smythe Trophy mellan 1917 och 1964 (MVP i NHL:s Stanley Cup slutspel innan trofén skapades) så blev Kennedy den ende som blev utvald tre gånger, 1945, 1947 och 1948.

När man 2005 bytte ut metallbanden med de segrande lagen på Stanley Cup pokalen för att få plats med de framtida segrarna så försvann Ted Kennedys namn från pokalen. Hans namn går fortfarande att hitta på de borttagna metallbanden som förvaras i valvet på Hockey Hall of Fame.

När Toronto Maple Leafs nu under sommaren meddelade att de tänker fira sitt 100 årsjubileum (2017) med hylla 10 eller 11 legendariska spelare med en staty (en avbytarbänk där legendarerna sitter eller står (det ska antagligen finnas tomma platser på bänken också så att fans kan sätta sig och bli fotograferade), så var Ted Kennedy föga förvånande den förste spelaren som namngavs (svenskar undantagna eftersom många svenska journalister trodde stenhårt på att det skulle bli antingen Salming eller Sundin). Sedan dess har det även blivit klart att Johnny Bower och Darryl Sittler är de övriga två spelarna som hedras det här året (TML kommer att presentera 2 eller 3 spelare om året fram till jubileet.

Statistik
 

1 kommentarer

Dan Augustssondaug4663@gmail.com@DaugHabs2014-09-30 13:10:00