Hockey Legends: The Kid Line - Toronto Maple Leafs fruktade kejda från 1930-talet
När kedjan bildades 1929 bestod den av en 18-åring, en som snart skulle fylla 20 och en 23-åring med 8 NHL matcher bakom sig, två fruktade målskyttar med en gentleman däremellan. Kedjan som bestod av Charlie Conacher, Joe Primeau och Busher Jackson har för alltid skrivit in sig i hockeyhistorien.
Det här avsnittet är lite speciellt, inte pga av kedjan utan för att en av medlemmarna i kedjan levde ett liv som antagligen var ett helvete för honom men framförallt för hans familj eftersom han misshandlade både vuxna och barn. Det hade inte varit rätt att skriva om honom utan att nämna hans mörka sida även om han var en gudabenådad skridskoåkare och målskytt.
Joe Primeau
Först ut är centern och åldermannen i kedjan som slutade spela redan vid 30 års ålder. Han blev sedan blivit historisk genom att som coach vinna Memorial Cup, Allan Cup och Stanley Cup, en bedrift som han fortfarande är ensam om. Alfred Joseph Francis ”Gentleman Joe” Primeau föddes den 29 januari 1906 i Lindsay, Ontario, han växte upp i Victoria, British Columbia dit familjen flyttade.
Han flyttade till Toronto som 18-åring för att plugga på St. Michaels men också för att spela ishockey. Som junior så upptäcktes han av Conn Smythe som då jobbade för NY Rangers men när Smythe fick sparken från Rangers så försvann också intresset för Primeau, Smythe var däremot fortfarande intresserad och han knöt Primeau till Toronto Maple Leafs. Primeu blev proffs 1927 i Maple Leafs farmarlag Toronto Ravinas där han under den första säsongen gjorde 39 poäng, han fick även känna på spel i NHL under två matcher.
Säsongen 1928-29 bytte farmarlaget namn till Panthers och Primeau fick efter 22 poäng på 35 matcher för farmarlaget spela sex matcher i NHL och gjorde då sin första NHL-poäng genom en assist. Säsongen 1929-30 blev han ordinarie i Maple Leafs där han fick leda andrakedjan men när centern i förstakedjan Eric Pettiger blev sjuk och vänsterforwarden Baldy Cotton skadade sig så fick Primeau ta över den första kedjan. Där spelade redan underbarnet Charlie Conacher och den lovande Busher Jackson blev vänsterforward, efter trions första match tillsammans så förstod alla att Maple Leafs hade en ny förstakedja.
Trion döptes snabbt till Kid-Line eftersom de var så unga och alla tre blev stora stjärnor både på och utanför isen. Den första säsongen tillsammans så gjorde trion visserligen bara 73 poäng men NHL hade bara sett början. Primeau var den som stod för passningarna och det defensiva tänkandet medan de båda andra stod för målen. 1930-31 var trion en av NHL:s största sevärdheter och nu gjorde trion 115 poäng ihop och Conacher gjorde för första gången över 30 mål medan Primeau stod för 32 assist. Primeau hade flest assist av samtliga spelare i NHL och hans 41 poäng räckte till sjätteplatsen i poängligan platsen bakom bland annat Conacher.
Säsongen 1931-32 är Primeaus bästa, han sätter nytt NHL rekord för assist med 37, han blir tvåa i poängligan med 50 poäng (Jackson vann på 53 poäng och Conacher blev fyra med 48 poäng). Toronto Maple Leafs vinner sin första Stanley Cup och Primeau har flest assist även i slutspelet, efter säsongen belönas Primeau även med Lady Byng Trophy. Under en femårsperiod blir han etta 1 gång, tvåa 2 gånger och trea 2 gånger i Lady Byng omröstningen (Frank Boucher som presenteras i det nästa avsnittet vinner samtliga gånger Primeau inte vinner).
Säsongen 1932-33 kommer en svacka det är framförallt Conacher och Primeau som har svårt att upprepa den föregående säsongens spel, Primeau når bara 21 assist under säsongen vilket är sjunde bäst i NHL. 1933-34 är Conacher och Primeau tillbaka i form men nu så är det Jackson som har problem framförallt utanför isen, poängmässigt så placerar sig trion på platserna 1, 2 och 7 med Primeau på andraplats efter 32 assist och 46 poäng. Primeau har flest assist i NHL för tredje gången och efter säsongen blir han uttagen i All Star Team 2.
Nu närmar sig slutet på Kid-Line snabbt, det är framförallt Primeau som har tappat glöden. Han har startat ett eget företag som han sköter samtidigt som han spelar och det går ut över prestationerna på isen. Säsongen 1934-35 gör han 30 poäng (10+20) och säsongen 1935-36 som blir hans sista i NHL gör han bara 17 poäng varav 13 var assist.
Efter säsongen slutar han för att koncentrera sig på sitt företag men han kan inte lämna hockeyn helt, han börjar coacha i mindre ligor. Under det andra världskriget blir han coach för det kanadensiska flygvapnets lag som innehöll spelare som Ken Reardon och Neil Colville.
Efter kriget blir han coach för St. Michaels Majors och leder laget till två vinster i Memorial Cup, bland spelarna återfinns bland annat Red Kelly, Gus Mortson och Jimmy Thompson. Det är framförallt Red Kelly som drar nytta av Primeaus som coach, Primeau låter Kelly spela back istället för center och det som back Kelly slår igenom i Detroit Red Wings och NHL.
1947 tar Primeau över Toronto Marlboros seniorlag och 1949-50 vinner Marlboros med Primeau bakom bänken det kanadensiska amatörmästerskapet Allan Cup. Året efter blir han Toronto Maple Leafs coach och redan den första säsongen med Primeau som coach vinner laget Stanley Cup. Primeau får sparken från Maple Leafs 1953 efter att laget misslyckats med att ta sig till slutspelet.
Han beslutar sig nu för att helt koncentrera sig på sitt företag och gör så fram till sin pensionering. Primeau spelade 309 matcher i NHL och gjorde 66 mål, 177 assist och 243 poäng. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1963 och han avled i Toronto den 14 maj 1989. 1998 placerades han på plats 92 när Hockey News rankade de 100 största spelarna i NHL genom tiderna.
Charlie Conacher
Näst på tur är en spelare som vann poängligan två gånger och gjorde mest mål i NHL hela fem gånger, hans smeknamn var ”The Big Bomber”. Charles William ”The Big Bomber” Conacher föddes den 20 december 1909 i Toronto, Ontario, två av hans bröder blev också stjärnor i NHL och alla tre är invalda i Hockey Hall of Fame. Det borde ha varit en till i syskonskaran som tog sig till NHL men Charlies tvillingbror Bert som ansågs mer lovande än Charlie blev av med synen på ena ögat under en gathockeymatch. Familjen var mycket fattig och hans äldre bror Lionel (se del 3) fick sluta skolan för att börja arbeta redan efter den åttonde klassen.
Charlie var inte speciellt bra de första åren som hockeyspelare i olika pojklag i Toronto, det var framförallt skridskoåkningen som var ett problem. Eftersom han var så dålig på att åka skridsko fick han ofta spela målvakt, han ville göra mål inte vakta ett så han jobbade hårt med att förbättra sin skridskoteknik.
1927 hade han blivit så pass bra att han tog en plats i Toronto Marlboros och han skapade snabbt sig ett namn som fruktad målskytt, han gjorde 11 mål på 9 matcher i serien och under Memorial Cup slutspelet så gjorde han 15 mål och 18 poäng på 11 matcher. I Marlboros spelade Charlie i samma kedja som Harvey ”Busher” Jackson som skulle bli hans kedjekamrat i NHL också.
Säsongen 1928-29 är han glödhet när Marlboros vinner Memorial Cup, han gjorde 18 mål och 21 poäng i serien och 28 mål och 36 poäng under Marlboros 15 Memorial Cup matcher. Inför säsongen 1929-30 signas han av Toronto Maple Leafs och startar säsongen med Eric Pettiger och Baldy Cotton i Maple Leafs förstakedja.
När skador och sjukdomar gör att Joe Primeau och Busher Jackson gör honom sällskap i förstakedjan är succén ett faktum. Charlie gör under sin rookiesäsong 20 mål och 29 poäng och under den följande säsongen gör han 31 mål och 43 poäng. Hans 31 mål är bäst i NHL säsongen 1930-31 och hans 43 poäng ger honom tredjeplatsen i poängligan.
Säsongen 1931-32 gör han mest mål i NHL igen, den här gången gör han 34 mål och han blir fyra i poängligan med 48 poäng. I slutspelet gör han 6 mål och 8 poäng när Toronto Maple Leafs vinner Stanley Cup, efter säsongen blir han dessutom uttagen i All Star Team 2.
Den följande säsongen är en av hans sämre under karriären, han gör bara 14 mål och 33 poäng men blir trots den sämre säsongen uttagen i All Star Team 2. Hans spelstil börjar nu slita hårt på hans kropp och han kommer vara småskadad under resten av sin karriär. Han var en tidigt powerforward som använde alla sina 88 kg och 185 cm för att skapa sig lägen. Han hade också ett för den här tiden oerhört hårt skott, han gjorde flera mål på skott som han sköt utanför blålinjen.
Säsongen 1933-34 är han trots en sliten kropp ostoppbar, han vinner både poängligan och målligan trots att han missade sex matcher. Han gjorde 32 mål och 52 poäng och var överlägsen både när det gällde mål och poäng, efter säsongen blev han givetvis uttagen i All Star Team 1.
Conacher och Toronto dominerar säsongen 1934-35 också men Montreal Maroons målvakt Alex Connell ser till att Toronto förlorar sin andra Stanley Cup final sedan vinsten 1932. Conacher vinner både mål och poängligan igen nu efter nytt personbästa 36 mål och 57 poäng och han blir återigen uttagen i All Star Team 1.
Säsongen 1935-36 blir Conachers sista riktigt bra, han vinner målligan efter 23 mål och han blir fyra i poängligan med 38 poäng. Toronto tar sig till ännu en Stanley Cup final men även den här gången förlorar laget, Conacher blir efter säsongen uttagen till all Star Team 1 för tredje och sista gången.
Säsongerna 1936-7 och 1937-38 blir förstörda av skador, bland annat så spräckte han mjälten och slog en axel ur led. Säsongen 1937-38 var han lagkapten för Toronto som förlorade ytterligare en Stanley Cup final, under de båda avslutande säsongerna i Toronto så gjorde Conacher 10 mål och 24 poäng på 34 matcher.
Toronto sålde Conacher till Detroit Red Wings inför säsongen 1938-39 och i Detroit gick lite bättre, han fick ihop 8 mål och 23 poäng på 40 matcher. 1939 skrev han på för NY Americans där han avslutade sin karriär som lagets lagkapten under två säsonger, han gjorde 10 mål och 28 poäng den första säsongen och 7 mål och 23 poäng den andra säsongen.
Charlie slutade efter säsongen 1940-41 och blev omedelbart juniorcoach, 1944 ledde han Oshawa Generals till Memorial Cup titeln och efter 28 matcher av säsongen 1948-49 får han ta över Chicago Black Hawks i NHL när Johnny Gottselig får sparken. Han lyckas inte göra Chicago med bland annat hans lillebror Roy i laget till en vinnare och efter tre säsonger får han sparken utan att Chicago nått slutspelet någon säsong.
Charlie blir invald i Hockey Hall of Fame 1961 och den 30 december 1967 avlider han i strupcancer, en fond skapas i hans namn för att bekämpa cancer. Fonden instiftade samma år Charlie Conacher Humanitarian Award som delades ut mellan 1968 och 1984 då Toronto Maple Leafs ägare ville hedra King Clancy med en trofé.
1975 blir han invald i Canada's Sports Hall of Fame och Hockey News rankade honom på plats 36 när tidningen 1998 rankade NHL:s 100 största spelare genom tiderna. När tidningen gör om upplägget 2010 rankas Conacher som den sjunde bäste högerforwarden i NHL genom tiderna efter spelare som Gordie Howe, Maurice Richard, Guy Lafleur, Jaromir Jagr, Mike Bossy och Brett Hull.
Conacher gjorde 225 mål och 398 poäng på 459 matcher i NHL, i Stanley Cup gjorde han 17 mål och 35 poäng på 49 matcher. Han anses vara en av Toronto Maple Leafs absolut största spelare genom tiderna, förra året rankades han som #3 av Sportsnet.ca i en nedräkning inför Winter Classic. Han gjorde flest mål i NHL under fem säsonger en bedrift som bara Maurice ”Rocket” Richard, Gordie Howe, Bobby Hull, Phil Esposito och Wayne Gretzky lyckats upprepa.
Busher Jackson
Siste man i kedjan var den som blev invald sist i Hockey Hall of Fame av trion och när han blev invald så protesterade hans gamle GM Conn Smythe genom att avgå från kommittén som bestämde vilka som skulle bli invalda. Om man enbart går efter hans skicklighet som spelare platsar han utan tvekan i HHOF men om man däremot ser till hans liv utanför rinken så finns det en hel del som gör att många tvekar om han verkligen hör hemma där(mer om det längre fram).
Ralph Harvey ”Busher” Jackson föddes den 17 januari 1911 i Toronto, Ontario, han växte upp i en mycket fattig del av Toronto men han upptäcktes 1927 av Frank Selke som värvade honom till juniorlaget Toronto Marlboros. Jackson gjorde fyra mål den första säsongen med Marlboros men året efter gick han och laget inte att stoppa. Jackson gjorde 10 mål under serien och 22 mål och 34 poäng på 16 slutspelsmatcher när Marlboros vann Memorial Cup.
Redan säsongen därpå fick han debutera i NHL endast 18 år gammal, i sin första match för Maple Leafs satte han in en hård tackling på sin idol Howie Morenz som sneglade på honom och sa ”You'll do”. Om man ska beskriva Jackson så finns det egentligen bara ett ord Powerforward, begreppet hade inte uppfunnits än men om Jackson spelat idag så hade han varit en drömspelare för till exempel ”The Big Bad Bruins”.
Det är när Jackson missar några matcher pga skada som han får smeknamnet Busher, när han svarat materialförvaltarens som ville ha hjälp med att bära några klubbor att han var hockeyspelare och inte springpojk så kallade materialen honom för en ”fresh Busher” ( Busher=spelare från en farmarliga). Han kommer att kallas Busher under resten av sin karriär som tar fart när han efter skadan placeras som vänsterforward i samma kedja som Joe Primeau och Charlie Conacher.
Han gjorde 12 mål och 18 poäng på de 32 matcher han spelade under rookiesäsongen och under sin andra säsong gör han 18 mål och 31 poäng. Det är under sin tredje säsong som han slår igenom på allvar, han vinner poängligan efter 53 poäng och han är trea både när det gäller mål och assist. Han gör 5 mål och 7 poäng när Toronto Maple Leafs vinner sin första Stanley Cup. Han blir efter säsongen uttagen i All Star Team1 och han kommer att bli uttagen i all Star Team1 tre gånger till i karriären och i All Star Team 2 en gång.
Jackson lever nu livet utanför rinken och hans livstil som är lite rock'n'roll handlar om kvinnor, alkohol och bilar. Han bränner pengar minst lika snabbt som han tjänar dem och han kommer snabbt i konflikt med Maple Leafs ägare och GM Conn Smythe. Toronto når Stanley Cup finalen även säsongen 1932-33 men den här gången förlorar laget, Jackson gjorde en bra säsong med en andraplats i både mål- och poängligan med 27 mål och 44 poäng, i slutspelet stod han för 4 poäng.
Säsongen 1933-34 börjar det gå lite tyngre för Jackson som ändå blir sjua i poängligan och sexa när det gäller mål efter 20 mål och 38 poäng. Nästa säsong är både Maple Leafs och Jackson bättre, Jackson gör 5 poäng i slutspelet där Maple Leafs når ännu en final och i serien gjorde han 22 mål och 44 poäng vilket gav en tredjeplats när det gällde mål och en femteplats i poängligan.
1935-36 går Maple Leafs till sin fjärde Stanley Cup final på fem säsonger men förlorar igen, Jackson gör 5 poäng även det här slutspelet men för Kid-Line är det sista säsongen. I serien stod Jackson bara för 11 mål och 22 poäng för nu börjar hans livsstil även påverka hans uppträdande på isen.
Joe Primeau slutade inför säsongen 1937-38 och Jackson verkar ta sig i kragen och lugnar ned sig något, han producerar poäng igen när han gör 21 mål och 40 poäng vilket ger honom femteplatsen i poängligan och fjärdeplatsen när det gäller mål. De följande två säsongerna så minskar hans effektivitet på isen och problematiken utanför isen är tillbaka och förvärras. Han gör 34 respektive 27 poäng i serien men när Toronto når Stanley Cup finalen bägge säsongerna så är Jackson mindre lyckad och Toronto förlorar båda gångerna.
I maj 1939 skickar Conn Smythe till slut iväg Jackson från Maple Leafs, Jackson tradas till New York Americans tillsammans med Jimmy Fowler, Murray Armstrong, Doc Romnes och Buzz Boll mot Americans ryskfödde stjärna Sweeney Schriner. Jackson stortrivs i The Big Apple men det går ut över hans spel, han gör 20 poäng under sin första säsong i Americans och under den andra så gör han 26 poäng. Hans boss i New York var minst lika tuff som Conn Smythe och Jackson strejkar under första halvan av säsongen 1941-42. Americans GM Red Dutton ger till slut upp och skickar iväg Jackson till Boston Bruins där Jackson återförenas med sin lillebror Art.
Han skärper till sig en aning i Boston, under de 26 matcher som återstod av säsongen gör den nu rejält alkoholiserade Jackson 12 poäng. Den följande säsongen skolas han om till back och mot alla odds så gör han sin bästa säsong på sex år med 19 mål och 34 poäng. Boston tar sig till Stanley Cupfinalen men är chanslösa mot Detroit Red Wings som vinner med 4-0 i matcher, Jackson hade ett hyfsat slutspel med 3 poäng på 9 matcher.
Jackson avslutar sin karriär efter säsongen 1943-44 då han gjorde 11 mål och 32 poäng. När han slutade hade han gjort 241 mål och 475 poäng på 636 matcher i NHL. Hans problem utanför isen eskalerar nu rejält och trots att NHL och hans gamle boss Conn Smythe försöker hjälpa honom med jobb och pengar så fortsätter spiralen nedåt.
Hans andra fru flyr för livet tillsammans med sin son till en annan stad och därifrån skriver hon till NHL och ber om hjälp samtidigt som hon ber att de inte ska avslöja var hon och barnet bor. Conn Smythe hjälper henne med pengar till kläder och mat och sätter undan pengar till pojkens utbildning, samtidigt som han och NHL:s president Clarence S. Campbell betalar av Jacksons samtliga skulder.
Det dröjer dock inte länge förrän Jackson är skuldsatt upp över öronen igen, Smythe betalar en faster till Jackson som ställer upp med en plats där Jackson kan tillbringa nätterna. Jackson får också en del småjobb på Maple Leafs Gardens där han mot slutet ses berusad försöka sälja trasiga hockeyklubbor till fans. Hans sätt att leva gör att han är nära döden vid ett flertal tillfällen, bland annat så ramlar han 1958 ned för en trappa och bryter nacken, han överlever men han kan inte längre röra den ena handen när han skrivs ut från sjukhuset 18 månader senare.
Nu börjar media och en del ishockeyprofiler lobba för att Jackson ska väljas in i Hockey Hall of Fame, flera av profilerna har ingen aning om hur Jackson behandlat sin familj och de raljerar över hans drickande. En Torontotidning nominerar varje år Jackson till Hockey Hall of Fame och varje år så lägger Smythe som var ordförande i kommittén som valde ut de som kom in sitt veto. Han skickar varje år också ut en kopia av kriterierna för att bli invald och där han har strukit under orden ”integrity and character”.
När Jackson avlider den 26 juni 1966 så växter medias kampanj till en storm och 1971 blir han slutligen invald i Hockey Hall of Fame, Conn Smythe som blivit nedröstad avgår från kommittén i protest. 1975 blir Jackson dessutom invald i Canada's Sports Hall of Fame och 1998 rankar Hockey News honom på plats 55 av de 100 största spelarna i NHL genom tiderna.
Jacksons plats i HHoF har på senare tid blivit omdiskuterad igen och det finns två sidor: Den ena sidan menar att HHoF är ett museum som ska hedra spelare som varit framträdande på isen och inte bry sig så mycket om annat och då är Jackson självskriven. Den andra sidan tänker så här HHoF heter på franska ”Le Temple de la Renommee” och i ett tempel bör man tänka på allt och då borde nog inte Jackson tillhöra de som hedras.
Båda sidor har på sätt och vis rätt men om HHoF är ett hockeymuseum och inget annat så borde inte de spelare som blivit politiker, samlat in stora mängder pengar till välgörenhet eller liknade inte omnämnas för just det. Det finns till exempel ingen anledning för HHoF att hylla Syl Apps Sr. för att han blev sexa i stavhopp under Berlin-OS 1936. Ska man skriva om de som lyckats innan eller efter NHL-karriären så borde man även skriva om de (det är inte bara Jackson) som haft svårt att anpassa sig efter karriären.
Om man å andra sidan menar att HHoF är ett tempel där bara de absolut främsta bör hedras så finns det det många fler fula fiskar som skulle kastas ut från HHoF. Det finns ägare i Builderskategorin som hade kontakter med maffian, spelare som blivit avstängda för att ha spelat på matcher i NHL, en NHL-president som fick sluta efter en mutskandal osv.
Själv tycker jag att om Hockey Hall of Fame börjar skriva ut sanningen om de invalda som inte var några änglar och samtidigt skippar att helgonförklara andra spelare så är det ett steg åt rätt håll. Jag tror till exempel inte att HHoF idag skulle våga göra en monter om Busher Jackson för det vore att be om bekymmer men om man slutar vara skenheliga så går det kanske i framtiden att se hela Kid-Line hedrade samtidigt som en text berättar om Jackson och hur han behandlade sina fruar och barn.
Här är en artikel skriven av Ellen Etchingham om Jackson och Hockey Hall of Fame: http://blogs.thescore.com/nhl/2012/07/09/history-lessons-harvey-jackson-and-le-temple-de-la-renommee/
