Hockey Legends: Tre av Boston Bruins första poängkungar
Det här avsnittets tre Bostonstjärnor Harry Oliver, Cooney Weiland och Bill Cowley spelade aldrig i samma lag men minst en av dem fanns i Boston Bruins laguppställning från 1926 till 1947 med undantag för säsongen 1934-35.
Alla tre av spelarna i dagens avsnitt vann poängligan i Boston Bruins under minst en säsong var, två av dem Cooney Weiland och Bill Cowley vann dessutom poängligan i NHL var sin säsong.
Harry Oliver
Under sina första säsonger i Boston Bruins var han lagets bäste målgörare och poängplockare tre år i rad. Harold ”Pee-Wee” Oliver föddes den 26 oktober 1898 i Selkirik, Manitoba där han växte upp och började sin hockeykarriär genom att spela för Selkirk Fishermen säsongen 1917-18. Som hans smeknamn antyder så var Oliver en ganska liten (173 cm och 70 kg) hockeyspelare men han var trots det inte rädd för hårda tag.
Efter tre säsonger i Selkirk där Fishermen ena säsongen var i finalen om Allan Cup så flyttade Oliver till Calgary där han blev proffs. Han spelade första säsongen i den oberoende stadsligan Big 4-League som innehöll två lag från Edmonton och två lag från Calgary. Oliver gjorde 14 mål och 20 poäng för Calgary Canadians på 16 matcher säsongen 1920-21. Den följande säsongen gick han till Calgary Tigers som skulle spela i den nystartade ligan WCHL.
Han stannade i Tigers tills att WHL som ligan bytte namn till lades ned 1926, och säsongen 1923-24 var han en av Calgarys bästa spelare när Tigers nådde Stanley Cup finalen där laget förlorade mot Montreal Canadiens. Under de fem säsongerna i Calgary gjorde Oliver 90 mål och 138 poäng på 130 matcher och han gjorde över 20 mål och 30 poäng under tre av säsongerna. Sin bästa säsong gjorde han 1923-24 då han med 22 mål och 34 poäng hjälpte Calgary Tigers att vinna mästerskapet i WCHL.
När WHL som ligan bytte namn till när ett lag från USA blev medlem lades ned 1926 hamnade rättigheterna till Oliver hos Boston Bruins. Oliver kommer att vinna mål och poängligan i Boston under sina tre första säsonger i laget då han spelade tillsammans med Bill Carson och Percy Galbraith i Bruins förstakedja.
I den fjärde Stanley Cup finalen 1927 mellan Boston och Ottawa Senators bryter flera slagsmål ut och Oliver är den som råkar mest illa ut, han knockades av en butt-ending från Hooley Smith som blev avstängd en månad under säsongen 1927-28. Ottawa vann Stanley Cup finalen efter 3-1 i matcher men efter den fjärde bråkiga finalen attackerade flera Bostonspelare domaren Laflamme (troligen uppmanade av Bostons GM Art Ross) och Bostonbacken Billy Coutu blir så småningom avstängd på livstid.
Boston vinner Stanley Cup 1929 under Olivers tredje säsong i klubben och Oliver stod för 2 poäng i slutspelet. Oliver gör sin bästa säsong i Boston 1930-31 då han gör 16 mål och 30 poäng men han är inte längre lagets ledande forward. Oliver stannade i Boston under 8 säsonger och gjorde 109 mål och 168 poäng på 351 matcher.
1934 såldes Oliver av Boston till New York Americans där Oliver spelade sina tre avslutande säsonger i NHL. Han gjorde som mest 25 poäng under en säsong och sammanlagt så gjorde han 18 mål och 44 poäng på de 112 matcher han spelade i New York. Han slutade mitt under säsongen 1936-37 och flyttade tillbaka till Selkirk där han jobbade som elektriker.
Oliver flyttade sedan till Winnipeg där han jobbade på Canadas departement för vikter och mått. 1967 blev han invald i Hockey Hall of Fame och han dog den 16 juni 1985 i sin födelsestad Selkirk dit han återvänt efter sin pensionering. Harry Oliver gjorde 127 mål och 212 poäng på 463 matcher i NHL och 90 mål och 138 poäng på 130 matcher i WCHL/WHL.
Cooney Weiland
Näste spelare satte 1929-30 ett nytt poängrekord i NHL då han förbättrade rekordet med 22 poäng, det nya rekordet på 73 poäng stod sig till det andra världskriget då det slogs av en annan spelare från Boston Bruins. Ralph ”Cooney” Weiland föddes den 5 november 1904 i Seaforth, Ontario, Weiland spelade juinorhockey i sin hemstad innan han flyttade till Owen Sound för att plugga till apotekare.
1924 vann hans lag Owen Sound Greys det kanadensiska juniormästerskapet Memorial Cup och året efter förlorade laget finalen i sin liga och kunde därmed inte försvara sin titel. Weiland blev proffs i Minneapolis Millers under säsongen 1925-26, han stannade i Minneapolis i ytterligare två säsonger innan han fick chansen i NHL. Boston Bruins hade tradat till sig hans rättigheter redan i december 1927 men han fick inte debutera i NHL förrän säsongen efter.
Under sin rookiesäsong i Boston gjorde han 18 poäng (11 mål) på 42 matcher och samma säsong vinner Boston Stanley Cup utan att förlora någon match i slutspelet. Säsongen efter när NHL ändrar reglerna så vräker han in poäng. Weiland gör 43 mål och 73 poäng under säsongen då NHL ändrat reglerna så att passningar framåt blivit tillåtna. Boston går fram som en ångvält i NHL säsongen 1929-30, laget förlorar bara fem matcher under serien men i slutspelet tar det tvärstopp i Stanley Cup finalen där Montreal Canadiens vinner med 2-0 i matcher.
Weiland bildade fram till 1932 tillsammans med Dit Clapper och Dutch Gainor en kedja som fick smeknamnet Dynamite Line. De andra lagen i NHL anpassade sig till de nya reglerna och antalet mål sjönk snabbt, Weiland gjorde bara 38 poäng säsongen efter han satte sitt rekord men det räckte till nionde plats i poängligan. Säsongen 1931-32 fortsätter hans poäng att sjunka och i juli 1932 tradas han till Ottawa Senators.
Han gjorde 27 poäng med Ottawa under den följande säsongen och efter 2 poäng på 9 matcher säsongen 1933-34 tradar Ottawa honom till Detroit Red Wings. Han får fart på poängproduktionen igen och gör 30 poäng på säsongens resterande 39 matcher, Detroit nådde Stanley Cup finalen den säsongen men förlorade till Toronto Maple Leafs. Weiland spelar även nästa säsong i Detroit och han slår till med sin näst bästa säsong när han gör 38 poäng och efter säsongen blir han uttagen i All Star Team 2
I juli 1935 tradar Detroit tillbaka honom till Boston där han kommer att avsluta sin karriär, han spelar inte längre någon huvudroll utan spelar mest tillsammans med Mel "Sudden Death" Hill och Ray Getliffe i den tredje kedjan. Dit Clapper har varit lagkapten i Boston sedan 1932 men säsongen 1938-39 blir Weiland ny lagkapten, troligen spelar lagkaptensbytet ingen roll men Boston vinner Stanley Cup med Weiland som lagkapten.
Efter att han vunnit sin andra Stanley Cup så slutade Weiland som spelare, han fick omedelbart jobbet som coach i Boston eftersom Art Ross ville koncentrera sig på jobbet som GM. Weiland coachade Boston under två säsonger och under sin andra säsong som coach vann Boston Bruins Stanley Cup igen. Weiland blev sedan coach i Bostons farmarlag Hearshey Bears under fyra säsonger innan han coachade AHL-laget New Haven Eagles under några säsonger.
1950 blev han coach för Harvards hockeylag och han stannade i Harvard fram till 1971, Harvard vann 316 av 505 matcher med Weiland som coach. 1971 blev Weiland invald i Hockey Hall of Fame och året efter belönades han med Lester Patrick Trophy, Weiland avled 80 år gammal den 3 juli 1985. Weiland gjorde under sin NHL karriär 173 mål och 333 poäng på 509 matcher.
Bill Cowley
Sist av det här avsnittets Bruinsstjärnor är mannen som 1943-44 gjorde 1,97 poäng per match i NHL, det rekordet stod sig tills att Wayne Gretzky skrev om rekordböckerna fyrtio år senare. Det är bara Gretzky och Mario Lemieux som haft ett bättre poängsnitt under en säsong sedan dess. William Mailes Cowley föddes den 12 juni i Bristol, Quebec men han spelade junior och pojkhockey i olika ligor i Ottawa. Det dröjde tills Cowley fyllt 21 och flyttat till Halifax där han spelade i Halifax Wolverines som olika NHL-lag började intressera sig för honom.
Han signades av Ottawa Senators men han fick aldrig chansen att spela i den kanadensiska huvudstaden, Senators lades ned och laget flyttades till St. Louis där laget fick smeknamnet Eagles. Han debuterade i NHL säsongen 1934-35 och gjorde 12 poäng på 41 matcher för St. Louis. St. Louis överlevde bara en säsong i NHL och inför säsongen 1935-36 så genomfördes en draft om lagets spelare där övriga NHL-lag valde i tur och ordning, Cowley valdes av Boston Bruins.
Cowley utvecklas varje år i Boston från 21 poäng 1935-36 till 39 poäng två år senare, hans poäng den säsongen räcker till en femteplats i poängligan och han blir dessutom uttagen i All Star Team 1 som center. Säsongen efter fortsätter hans poängplockande, trots att han missade 14 matcher pga skada så når han 42 poäng varav 34 assist, han vinner assistligan och blir trea i poängligan. När Boston vinner Stanley Cup för andra gången genom tiderna samma säsong så står Cowley för 14 poäng (11 assist) på 12 slutspelsmatcher.
Den följande säsongen så når han inte riktigt upp till de föregående i poäng, hans 40 poäng räcker till en fjärdeplats i poängligan och hans 27 assist ger honom tredjeplatsen i assistligan. 1940-41 kommer Boston att vinna Stanley Cup igen och Cowley fortsätter att vara en av lagets tongivande spelare, hans 62 poäng varav 45 assist gör att han vinner både poäng- och assistligan. Han blir tyvärr skadad under slutspelet där han endast kan spela två matcher. Efter säsongen blir han uttagen i All Str Team 1 och belönas dessutom med Hart Trophy.
Han är inte helt OK när säsongen 1941-42 startar, han spelar bara 28 matcher och hans 27 poäng räcker inte långt, han visar hyfsad form i slutspelet men kan inte förhindra att Boston blir utslagna i den första omgången. Säsongen 1942-43 är han NHL:s bäste forward igen, han gjorde 45 assist vilket också var bäst i NHL och han blev tvåa i poängligan med 72 poäng. Cowley gör 8 poäng på 9 slutspelsmatcher men Boston blir svepta av Detroit Red Wings i Stanley Cup finalen. Efter säsongens slut vinner han Hart Trophy för andra gången och blir uttagen i All Star Team1 för tredje gången.
Säsongen 1943-44 kommer Cooney Weilands poängrekord att ryka och det blir en Bostonspelare som gör det men inte Cowley som alla trodde. Bill Cowley är under större delen av säsongen på väg att krossa rekordet, det spekuleras till och med i att han kan passera drömgränsen 100 poäng. Efter 13 matcher har Cowley 22 poäng, efter 18 matcher 36 poäng och efter 22 matcher 45 poäng. Den 11 januari blir han skadad och drömmen krossas, Cowley missar 14 matcher och när han gör comeback är chansen att vinna poängligan borta men han klarar nästan 2 poäng per match i snitt.
Cowley blir sjua i poängligan med 71 poäng på 36 matcher, en enda poäng till och han hade klarat 2 poäng per match, nu stannade han på 1,97 poäng per match ett rekord som står sig tills Wayne Gretzky gör 164 poäng på 80 matcher 1980-81. Cowley blir givetvis uttagen i All Star Team 1 efter säsongen men han blir bara tvåa i omröstningen om Hart Trophy, troligen ville en del journalister inte rösta på en spelare som missat så många matcher. Poängligan vanns av Herb Cain en center som tidigare mest fått spela i tredjekedjan antingen i Boston eller Montreal Canadiens, Cain som kan sägas vara en motsvarighet till musikvärldens ”One Hit Wonder” gjorde 36 mål och 82 poäng och hans rekord stod sig tills Gordie Howe gjorde 86 poäng säsongen 1950-51.
Cowley gör en riktigt bra säsong till, 1944-45 når han 65 poäng vilket ger honom fjärdeplatsen i poängligan och hans 40 assist är näst bäst i NHL. Han blir trea i Hart omröstningen och uttagen i All Star Team 2 efter säsongen. Cowley stannar i Boston två säsonger till utan att glänsa, han avslutade sin karriär med att göra 38 poäng säsongen 1946-47.
När Cowley slutade var han den NHL-spelare som gjort flest poäng av alla, hans rekord slogs snart och han glömdes nästan bort. Han var sorgligt underskattad redan när han spelade eftersom Kraut-Line fick mest publicitet. Cowley blev coach efter spelarkarriären men han höll mest till i mindre farmarligor.
Han flyttade tillbaka till Ottawa där han var en grundarna till juniorlaget Ottawa 67's, han startade ett par hotell och restauranger som han sedan överlät till sin son. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1968 och på nyårsafton 1993 avled han i en hjärtattack i sitt hem. När Cowley blev invald 1968 så var han den ende spelaren det året, det kanske var ett tyst erkännande från Hockey Hall of Fame kommittén att han borde blivit invald betydligt tidigare.
När tidningen Hockey News 1998 rankade de 100 största spelarna i NHL genom tiderna så rankades Cowley på plats 53. Bill Cowley gjorde 548 poäng (195 mål och 353 assist på 549 NHL-matcher och han är den ende av de som blivit invalda i Hockey Hall of Fame som startat sin karriär i St. Louis Eagles.
