Hockey Legends: Tre av Ottawa Senators största stjärnor
Georges Boucher, Eddie Gerard och Frank Nighbor som presenteras i dagens avsnitt är de tre sista av Ottawas Senators tjärnot som presenteras i serien men meritmässigt tillhör de de främsta.
De vann Stanley Cup tillsammans tre gånger och den störste av dem vann dessutom Stanley Cup två gånger till. Frank Nighbor vann Stanley Cup fem gånger, fyra gånger i samma lag som Georges Boucher och tre gånger tillsammans med Eddie Gerard.
Eddie Gerard
Först ut är den geniale backen som tvingades sluta alldeles för tidigt på grund av en tumör i halsen som hindrade hans andning. Tumören var godartad men cancern återkom flera gånger och krävde till slut hans liv 1937. Edward George Gerard föddes den 22 augusti 1890 och som så många andra av storheterna från 1900-talets början så höll han på med flera sporter.
Förutom hockey så var hans bästa sport football där han var runningback för Ottawa Rough Riders Football Club mellan 1909 och 1913. Han spelade amatörishockey för Ottawa Seconds, Ottawa Victorias och Ottawa New Edinburghs mellan 1907 och 1913. Han jagades av flera av proffslagen runt 1910, Montreal Canadiens erbjöd honom 1000 för en säsong, Ottawa Senators höjde till ett tvåårigt kontrakt värt 1500 per säsong och Sydney Hockey Club som spelade i MHL erbjöd honom 1600 per säsong men han nobbade alla.
Gerard blev inte proffs förrän NHA-säsongen 1912-13 då han slutade med football för att koncentrera sig på hockeyn. Han valde att skriva på för hemstadens stolthet Ottawa Senators (han fick hela 400 dollar i signing bonus) och under sin rookiesäsong spelade han vänsterforward i en kedja tillsammans med Jack Darragh och Skene Ronan. Han gjorde 6 mål och 13 poäng på 11 matcher den första säsongen.
Den följande säsongen gör han 9 mål och 19 poäng och i Stanley Cup finalen som Ottawa förlorade till Vancouver Millionaires gjorde han 1 mål under de tre matcherna. Han blev efter säsongen också uttagen i ett All Star lag från NHA som åkte på en turné till den kanadensiska västkusten i ett försök att sätta käppar i hjulet på PCHA. Säsongen 1915-16 är hans sista som forward, han gjorde 13 mål och 18 poäng.
1916 blir han utsedd Ottawas spelande coach och under NHA:s sista säsong så leder han Ottawa till tredjeplatsen i NHA samtidigt som han gör 17 mål och 26 poäng under sin första säsong som back. Hans 17 mål räckte till niondeplatsen i NHA:s målliga (officiellt räknade aldrig NHA assist). Under den första NHL-säsongen så fortsatte Gerard att plocka massor av poäng från sin backplats men han var inte längre lagets coach/GM, han gjorde 13 mål och 20 poäng vilket gav en åttondeplats i poängligan.
Säsongen 1918-19 blir ett litet misslyckade både för Gerard och Ottawa men året efter blir Gerard utsedd till Ottawas lagkapten, något han kommer vara fram till att han tvingas sluta. Han gjorde 16 poäng under seriespelet och 3 poäng i slutspelet när Ottawa blev Stanley Cup mästare.
Året efter upprepade Ottawa sin Stanley Cup vinst och Gerard fortsatte att glänsa på sin backplats. Säsongen 1921-22 gör Gerard 18 poäng i serien men Ottawa blir överraskande utslagna i NHL-mästerskapet. När Gerard är på plats i Toronto för att se en av finalerna mot Vancouver Millionaires när Torontos stjärnback Harry Cameron blir skadad på uppvärmningen.
Vancouvers GM Frank Patrick låter sportsligt Gerard ersätta Cameron i matchen som Toronto vinner men han får inte spela i de övriga matcherna i finalen som Toronto vann med 3-2 i matcher (några experter väljer att räkna in Torontos seger bland Gerards Stanley Cup vinster som spelare men de flesta utelämnar 1922 när Gerard prestationer räknas upp).
Säsongen 1922-23 som blir Gerards sista som spelare vinner Ottawa Stanley Cup igen, Gerard hade återigen en bra säsong men i en match mot Montreal Canadiens råkade Gerard illa ut när hans gamle lagkamrat och backpartner Sprague Cleghorn gick bärsärkagång. Cleghorn skadade Cy Denneny, Frank Nighbor och just Gerard, Gerard fick en skada på struphuvudet som man kan säga ledde fram till att Gerard avlider 14 år senare.
Ottawa ville givetvis att Cleghorn skulle stängas av under en längre tid men när det var dags för slutspel så återfanns Cleghorn i Canadiens laguppställning och i den första matchen lagen emellan så råkade Lionel Hitchman ut för Cleghorn som slog av sin klubba mot Hitchmans bakhuvud. Ottawa vann i alla fall över Canadiens och sedan även Stanley Cup finalen mot Edmonton Eskimos. (Sprague Cleghorn kommer under hösten att presenteras i Legends of Montreal Canadiens)
1923 tvingas Gerard sluta när han får en tumör i halsen (som troligen hade samband med skadan på struphuvudet) som hindrar hans andning. Tumören var visserligen godartad men envis, den växte ut igen efter en operation och då fick Gerard lägga av som spelare. Han fick ironiskt nog jobb som assistant coach till Cecil Hart i Montreal Canadiens där Cleghorn fortfarande spelade och när Hart fick sparken blev Gerard lagets coach och GM.
Efter säsongen slut följde Gerard Hart som gått till lokalkonkurrenten Montreal Maroons och året 1925-26 coachade han dem till lagets första Stanley Cup vinst. Gerard slutade i Maroons efter säsongen 1928-29, alla trodde att han skulle söka sig tillbaka till Ottawa men jobbet i Ottawa gick till Tommy Gorman.
Gerard var borta från NHL under en säsong men säsongen 1930-31 blev han New York Americans coach och han stannade där även den följande säsongen. 1932 återvände han till Maroons där han ersatte sin gamle antagonist och backpartner Sprague Cleghorn som coach/GM.
1934 fick han sparken och ersattes av Tommy Gorman men Gerard var inte arbetslös länge, han fick jobb som coach för St. Louis Eagles som var det nya namnet på Ottawa Senators som flyttades pga dålig ekonomi. Han ersatte Georges Boucher som var Ottawa Senators siste coach men efter bara elva vinster på tretton matcher fick han sparken och ersattes av just Boucher.
Han avled den 7 augusti 1937 pga av cancer i luftstrupen eftersom den ursprungliga tumören till sist blev malign. 1945 tillhörde Gerard de spelarna som blev invalda först av alla i Hockey Hall of Fame. Gerard vann Stanley Cup 3 gånger som spelare (4 om man vill räkna in 1922 då han gästspelade 1 match för Toronto St. Pats), han gjorde 45 mål och 76 poäng på 74 matcher i NHA och 50 mål och 97 poäng på 128 matcher i NHL. Under 421 matcher som coach i NHL vann hans lag 174 vinster, han vann dessutom en av två Stanley Cup finaler som coach.
Georges Boucher
Näst på tur är teknikern som briljerade med sin klubbteknik både som forward och back, han var för den delen inte rädd för fysiskt spel vilket hans drygt 800 utvisningsminuter i karriären är ett bevis för. John Georges ”Buck” Boucher föddes den 19 augusti 1896 i Ottawa, han fick med tiden fem bröder och två systrar. Tre av bröderna Billy, Bob och Frank blev också NHL-spelare men Georges var den ende som nådde sin framgångar i hemstaden.
Familjen på mammans sida bestod av fullblods irländare och pappans släkt var till hälften fransk och till hälften irländsk. Fadern Tom Boucher spelade rugby/football och vann det kanadensiska mästerskapet fyra gånger 1894, 1896, 1897 och 1901. Georges blev också proffs i football där han spelade halvback för Ottawa Rough Riders men när han blev hockeyproffs så avslutade han sin footballskarriär.
Georges eller Buck som han kallades spelade amatör/juniorhockey för Ottawa New Edinburghs under två säsonger innan han 1915 blev proffs i Ottawa Senators. Han startade sin karriär som forward men hans styrka var aldrig målskyttet utan han blev tidigt känd för sin klubbteknik där han kunde få pucken att göra precis som han ville. Efter tre säsonger som forward blev han säsongen 1918-19 nedflyttad på backplatsen där han tillsammans med Eddie Gerard och Sprague Cleghorn bildade ett av NHL:s mest fruktade försvar. Under sin tre säsonger som forward gjorde Buck som mest 17 poäng och sammanlagt blev det 20 mål och 42 poäng på 58 matcher som forward.
Han missar delar av säsongen 1918-19 pga skador och når bara 5 poäng på 17 matcher i NHL men under slutspelet gör han två mål för Ottawa som förlorade NHL-mästerskapet till Montreal Canadiens. Året efter gör Buck 9 mål och 17 poäng på 22 matcher och i Stanley Cup finalen mot Seattle Metropolitans gör han 2 mål när Ottawa vinner Stanley Cup. Ottawa upprepar sin Stanley Cup triumf året efter och Buck är framgångsrik som offensiv back med hela 11 mål och 19 poäng på 23 matcher. I slutspelet gör han 5 mål på de sju matcher Ottawa behöver för att försvara sin titel.
Den kommande säsongen debuterar King Clancy i Ottawa och han och Boucher kommer de kommande åren bilda ett fruktat backpar. Buck sätter under säsongen personbästa med 13 mål och 25 poäng på 23 matcher vilket ger honom niondeplatsen i poängligan. Ottawa blir utslagna i NHL-mästerskapet och missar chansen att vinna sin tredje raka Stanley Cup. Året efter tar Ottawa revansch och vinner Stanley Cup igen, Buck gjorde 14 mål och 23 poäng i serien och tog hem sjundeplatsen i poängligan. Buck gjorde sen 4 poäng på 8 slutspelsmatcher när han och Ottawa vann sin tredje Stanley Cup på fyra säsonger.
De kommande två säsongerna går det sämre för Ottawa men Buck fortsätter att ösa in poäng från sin backposition, 23 poäng säsongen 1923-24 och 20 poäng året efter. Hans 23 poäng från säsongen 1923-24 ger honom andraplatsen i poängligan bara en poäng bakom segraren Cy Denneny. Säsongen 1924-25 börjar han spela betydligt tuffare som en följd av det tilltagande våldet i NHL, att han spelade med den lille retstickan King Clancy underlättade ju inte för Buck som samlade ihop 95 utvisningsminuter den säsongen vilket var mest i hela NHL.
Nu är det slut med att briljera offensivt för Buck, hela NHL präglas av defensivt spel som kommer att kulminera säsongen 1928-29 då mer än hälften av matcherna slutar med att minst en av målvakterna höll nollan. Buck får också ta på sig rollen som enforcer i Ottawa, säsongen 1925-26 blev det 12 poäng och 64 utvisningsminuter för Buck. Säsongen blir Buck lagkapten och leder Ottawa till ännu en Stanley Cup vinst, Buck blev femma i utvisningsligan med 155 utvisningsminuter på 40 matcher och i Stanley Cup slutspelet blev det 43 utvisningsminuter på 6 matcher för Buck som vann sin fjärde och sista Stanley Cup det året.
Året efter Stanley Cup vinsten fortsätter Buck att patrullera försvaret i Ottawa och gjorde 12 poäng samtidigt som han satt utvisad 78 minuter. Efter 29 matcher av säsongen 1928-29 tradas Buck till Montreal Maroons mot Joe Lamb, totalt blev det 6 poäng och 70 utvisningsminuter för Buck den säsongen.
Han stannar i Maroons ytterligare två säsonger men nu är han en renodlad defensiv back, under 69 matcher för Maroons under tre säsonger gjorde han bara 10 poäng. Under sommaren 1931 plockar Chicago Black Hawks upp Buck på waivers och i Chicago får han tillbaka lite av gnistan som hade falnat i Montreal, han gjorde 6 poäng på 43 matcher i serien och 1 assist under slutspelet.
Buck spelar 9 matcher med Boston Cubs i en farmarliga den följande säsongen innan han slutar spela. När han slutade hade han gjort 117 mål och 204 poäng på 449 matcher i NHL med det var han faktiskt elva genom tiderna, han hade dessutom samlat på sig 838 utvisningsminuter. Han gjorde 19 mål och 25 poäng under 37 matcher i NHA under sina första två säsonger i Ottawa Senators.
Buck hade fått vara spelande coach dels under sin sista säsong i Montreal Maroons och dels i Chicago men nu blev han coach på allvar. Han tog över Ottawa Senators under säsongen 1933-34 men laget blev ohjälpligt sist och flyttades efter säsongen, laget hamnade i St. Louis och där blev Eddie Gerard coach men Boucher fick ta över efter Gerard när denne fick sparken efter 13 matcher.
Efter det blev han coach i Springfield Indians fram till att laget köptes av Eddie Shore 1939. Efter ett år som coach i en mindre liga i Quebec jobbade han inte som coach under fem säsonger, men sedan anställdes han av Tommy Gorman som startat upp ett amatörlag kallat Ottawa Senators. Buck coachade Ottaw till seger i det kanadensiska amatörmästerskapet Allan Cup 1949. Säsongen efter blev han utsedd till ny coach för Boston Bruins men efter en femteplacering för Bruins fick han sparken 1950.
1960 blev Georges Boucher invald i Hockey Hall of Fame bara ett par veckor före sin bortgång. Han förlorade sin sex år långa kamp mot strupcancer den 17 oktober 1960.
Frank Nighbor
Sist ut i dagens avsnitt är mannen som gått till historien som den förste spelaren som vann Hart Trophy, han blev också först med att få nästa NHL-trofé nämligen Lady Byng Trophy. Julius Francis ”Pembroke Peach” Nighbor föddes den 26 januari 1893 i Pembroke, Ontario och han är antagligen den bäste defensive forwarden under NHL:s första säsonger.
Nighbor spelade juniorhockey hemma i Pembroke för Pembroke Debaters innan han blev proffs 1911, den 3 år äldre Harry Cameron (presenteras senare i serien) från Pembroke vägrade skriva på för Port Arthur Bearcats om inte laget också signade Nighbor. Nighbor fick sitta på bänken mycket till en början men han fick spela 4 matcher mot slutet av säsongen 1911-12. Säsongen efter gick de båda kamraterna från Pembroke till det nya NHA-laget Toronto Blueshirts.
Nighbor gör stor succe, han gjorde hela 25 mål på 18 matcher för Toronto säsongen 1912-13 och han blev med det fyra i målligan. Han stannade bara en säsong i Toronto, han tillhörde nämligen spelarna som fångades in av bröderna Patricks nystartade liga PCHA. Nighbor skrev på för Frank Patricks lag Vancouver Millionaires där han under två säsonger gör 33 mål och 45 poäng på 28 matcher, under hans andra säsong i PCHA blev han fyra i poängligan efter 23 mål och 30 poäng, han blir dessutom uttagen i ligans All Star Team 1 som center. Samma säsong vann Vancouver Stanley Cup genom att besegra Ottawa Senators med 3-0 i matcher och Nighbor gjorde hela 4 mål och 10 poäng under de tre finalerna.
1915 återvände Nighbor till östkusten och valde att gå till just Ottawa Senators som han kommer att spela för under de närmaste fjorton säsongerna. Första säsongen i Ottawa blir lite av en besvikelse, han gör visserligen 19 mål och 28 poäng på 18 matcher men Ottawa missar slutspelet. Året efter delade han vinsten i målligan i NHA med 41 mål på 23 matcher, han har dessutom i efterhand (NHA räknade aldrig assist officiellt) fått 10 assist och gjorde med andra ord 51 poäng på sina 19 spelade matcher. Ottawa förlorade i NHA-mästerskapet och inför den kommande säsongen så läggs NHA ned och ersattes av NHL.
Under första säsongen i NHL har både Ottawa och Nighbor det besvärligt, Ottawa missade slutspelet mycket beroende på att Nighbor bara kunde spela 10 matcher. Nighbor gjorde nästan 2 poäng per match och stannade på 11 mål och 19 poäng som Ottawas center i förstakedjan. Året efter är han skadefri och gör 19 mål och 28 poäng på 18 matcher och den här säsongen når Ottawa slutspelet men förlorar till Montreal Canadiens i NHL-slutspelet.
Säsongen 1919-20 är Ottawa och Nighbor redo att spela huvudrollen både i NHL och i Stanley Cup, Nighbor gör 26 mål och 41 poäng på 23 matcher och när Ottawa vann Stanley Cup genom att besegra Seattle Metropolitans så stod han för 6 mål och 7 poäng på 5 matcher. Ottawa upprepar Stanley Cup vinsten året efter genom att slå Vancouver Millionaires i finalen, Nighbor är lite sämre både i serien och slutspelet men gjorde 19 mål och 29 poäng i serien plus 1 mål och 5 poäng i slutspelet.
Säsongen 1921-22 blir ett mellanår för både Ottawa och Nighbor Ottawa blir utslagna i NHL-slutspelet och missar chansen till tre raka Stanley cup vinster och Nighbor gör sin hittills sämsta säsong i NHL med 8 mål och 18 poäng. Säsongen efter blir Nighbor mer defensiv i sin spelstil men Ottawa är tillbaka i vinnarspåret. Laget vinner sin tredje Stanley cup på fyra säsonger och Nighbor stod för 11 mål och 18 poäng plus 1 mål och 3 poäng under slutspelet.
Inför säsongen 1923-24 donerar dr. Hart en trofé som ska gå till den spelare som är mest värdefull för sitt lag i NHL. Nighbor står för 11 mål och 17 poäng under seriens 20 matcher, siffror som placerar honom på åttonde plats i poängligan men han blir ändå framröstad av juryn som vinnare av Hart Trophy. Ottawa har det lite tyngre den säsongen och nästa då Nighbor blir den förste spelaren som vinner NHL:s andra trofé Lady Byng. Nighbor vann Lady Byng efter en säsong där han gjorde 5 mål och 10 poäng samt hade 18 utvisningsminuter. Nighbor vann Lady Byng det här året och den följande säsongen (40 PIM) trots relativt mycket utvisningsminuter, det är inte förrän Frank Boucher börjar vinna Lady Byng som utvisningsminuterna blir riktigt viktiga.
Förutom 40 utvisningsminuter så hade Nighbor en riktigt bra säsong 1925-26 han gjorde 12 mål och 25 poäng men det är hans sista säsong då han gör mycket poäng. 1926-27 kommer Ottawa att vinna Stanley Cup igen och Nighbor gjorde 12 poäng i serien och 2 poäng i Stanley Cup finalerna. De kommande säsongerna får Ottawa sämre och sämre ekonomi och säljer spelare efter spelare och den 31 januari 1930 tradas Nighbor till Toronto St. Patricks mot pengar och spelaren Danny Cox.
Nighbor hade gjort 18 poäng på 91 matcher för Ottawa sedan Stanley Cup vinsten 1927 innan traden och i Toronto stod han för 2 mål på 22 matcher innan han avslutade sin spelarkarriär. Nighbor blev som så många andra coach efter spelarkarriärens slut, han coachade bland annat Toronto Tecumsehs, Buffalo Bisons och New York Rovers innan han slutade för att koncentrera sig på sitt företag som sysslade med försäkringar.
Frank Nighbor gjorde under sin karriär 139 mål och 237 poäng på 349 matcher i NHL och i NHA stod han för 85 mål och 100 poäng på 61 matcher. Han blev invald i Hockey Hall of Fame 1947 och är även invald i Ottawa Sports Hall of Fame och Canada Sports Hall of Fame. Han insjuknade i cancer och avled i sin födelsestad Pembroke den 13 april 1966. I Kanata som är den del av Ottawa där Ottawa Senators spelar sina hemmamatcher är en gata uppkallad efter honom och när Hockey News 1998 rankade de 100 största spelarna i NHL genom tiderna så placerades Frank Nighbor på just plats 100.
Nighbor är idag framförallt ihågkommen som en av främsta defensiva spelarna före det andra världskriget men en titt på statistiken visar att han kom Topp5 i NHL i mål under 3 säsonger, Topp5 i assist i NHL under 5 säsonger (2 gånger etta) och Topp5 i poäng i NHL under 3 säsonger. Han blev tvåa i poängligan 1919 och säsongen efter blev han trea och Howie Morenz sa så här om Nighbor när Morenz vunnit Hart 1928: ”I won the Hart Trophy but Nighbor is the greatest player i Hockey.”
Frank Selke sa så här om Nighbor i en intervju med Montreal Gazette under 1950-talet: ”With all due respect to the many wonderful players who have come and gone since 1900, there are few who could be rated above Frank Nighbor. Someone once called him the "peerless centre," and I can think of no label which would have been more apt. We always felt he could have played a complete game of hockey in formal attire without even putting a wrinkle in his suit. He was a leading scorer, an expert passer and a playmaker; and no rival forward could come close to him in defensive skill.”
