Hockey Legends: Tre av Vezinas tuffaste konkurrenter
Hugh Lehman, Hap Holmes och Clint Benedict var alla målvaktsstjärnor under 1910- och 1920-talet och de utmanade verkligen Georges Vezina om vem som var bäst.
I det här avsnittet porträtteras tre målvakter Hugh Lehman, Hap Holmes och Clint Benedict som kanske var minst lika bra som Montreal Canadiens målvaktslegend Georges Vezina som hedrades med målvaktstrofén uppkallad efter honom. Holmes har också fått ett målvaktspris uppkallat efter sig.
Hugh Lehman
Först ut av de tre är en målvakt som spelade i västkustligorna PCHA, WCHL och WHL under hela deras livslängd 1911-26 innan han avslutade sin karriär med 2 säsonger i Chicago Black Hawks i NHL. Frederick Hugh ”Old Eagle Eyes” Lehman föddes den 27 oktober 1885 i Pembroke, Ontario och han blev proffs redan 1906.
Lehman startade sin karriär i hemstaden Pembroke där han spelade för Pembroke Lumber Kings i OVHL under tre säsonger 1903-1906. Inför säsongen 1906-07 blev han proffs i Canadian Soo som spelade i IHL, han vann 13 av 24 matcher och hade 5,12 i GAA. Inför den följande säsongen tvingas han byta lag tre gånger redan innan säsongen startade, först så flyttades Canadian Soo till USA där laget bytte namn till Michigan Soo, en månad senare lades klubben ned och han skrev på för Brantford och bara någon vecka senare lämnade han Brantford och gick tillbaka till Pembroke där han bara spelade fyra matcher under säsongen.
1908 skrev han på för Berlin Professionals som spelade i OPHL (Ontario Professional Hockey League), han stannar i Berlin under tre säsonger och nu börjar det talas om Lehman. Han var en duktig skridskoåkare och han började nu åka ut från målet för att möta pucken och passa den till en medspelare, det var något som han var först med (målvakterna var ofta usla skridskoåkare och i en del ligor behövde de inte ens ha skridskor på fötterna). Han fick några efterföljare men sedan försvann det från spelet tills att Jacques Plante slog igenom i NHL under 1950-talet.
Lehman blev också en av de första målvakterna genom tiderna som gjorde mål, i en match med Berlin åkte han upp med pucken och sköt ett skott som den överraskade motståndarmålvakten släppte in (det fanns ännu inget förbud för en målvakt att åka över mittlinjen och dessutom så saknades det fortfarande mittlinje). Under säsongen 1909-10 utmanar Berlin Montreal Wanderers om Staney Cup pokalen men förlorade, tidigare samma år hade Lehman förstärkt Galt Professionals när det laget utmanade Ottawa Senators om Stanley Cup pokalen men inte heller Galt lyckades vinna.
När bröderna Frank och Lester Patrick 1911 startar en proffsliga på västkusten PCHA så lockar de Lehman till att skriva på för New Westminister Royals. Lehman stannar i New Westminister under tre säsonger och första säsongen vann laget ligans mästerskap och Lehman blev uttagen i All Star Team 1 något som han kommer att bli hela tio gånger till under PCHA:s livstid.
När New Westminister läggs ned inför säsongen 1914-15 så söker sig Lehman till Vancouver Millionaires där han verkligen gör sig ett namn. Vancouver med Lehman i målet vinner PCHA och får möta Ottawa Senators i Stanley Cup finalen, Vancouver blir första lag från PCHA som vinner Stanley Cup och tack vare Lehman så vann Vancouver finalen med 3-0 i matcher. Millionaires lag från 1915 är som en förteckning över spelare som är invalda i Hockey Hall of Fame, förutom Lehman så tillhörde följande spelare Vancouvers vinnande lag: Si Griffis, Frank Nighbor, Mickey MacKay, Barney Stanley, Frank Patrick och Cyclone Taylor.
Millionaires med Lehman i målet kommer att nå Stanley Cup finalen tre gånger till innan PCHA läggs ned. Vancouver förlorar finalerna 1918, 1921 och 1922. Lehman är under hela tiden en av ligans bästa målvakter, eller rättare sagt han är ligans bästa målvakt. Han har konkurrens av Hap Holmes under några säsonger men han räknas nästan alltid som den bäste av de två.
Spelet blir under 1910- och 1920-talet mer och mer defensivt och det syns tydligt på målvakternas GAA. Lehman har under sin första säsong i PCHA 5,07 i GAA men han har låga 2,33 under den näst sista säsongen i PCHA och det är hans bästa säsong statistiskt sett i PCHA med 16 vinster.
1922 byter Millionaires namn till Vancouver Maroons men det förändrar inget annat, Lehman är lysande i målet med 2,33 respektive 2,60 i GAA under säsongerna 1922-23 och 1923-24. Båda säsongerna vinner Vancouver PCHA men åker ut i slutspelet innan Stanley Cup finalen, båda gångerna mot de blivande Stanley Cup mästarna Ottawa Senators respektive Montreal Canadiens.
PCHA läggs ned 1924 och Vancouver söker sig till WCHL där laget spelar säsongen 1924-25, Lehman spelar endast 11 matcher under säsongen och vinner 7 av dem. När ett lag i WCHL flyttar till USA så byter ligan namn till WHL inför säsongen 1925-26, Lehman spelade 30 matcher och vann 10 för Vancouver som gör en dålig säsong. När WHL gick i graven 1926 så hamnade Lehman i det nya NHL-laget Chicago Black Hawks där han under säsongen vann 19 av de 44 matcher han stod, han höll nollan 5 gånger och hade låga 2,49 i GAA.
Efter fyra matcher av säsongen 1927-28 fick Lehman se ett papper där Chicagos excentriske ägare Major McLaughlin skrivit ned några taktiska idéer. Lehman kallade idéerna ”the craziest bunch of junk i've ever seen”, han kallades upp till McLaughlins kontor och trodde givetvis att han skulle få sparken. Han fick mycket riktig sparken som målvakt men fick istället jobbet som coach (McLaughlin hade 13 coacher under Chicagos första 10 säsonger i NHL), Lehman coachade laget säsongen ut innan han fick sparken (Chicago vann bara 3 av de 21 matcherna med Lehman som coach).
Efter att han slutat spela så började Lehman jobba inom byggsektorn och han blev så småningom chef för ett företag som sysslade med asfaltering av vägar. Han blev 1958 invald i Hockey Hall of Fame och avled den 12 april 1961 i Toronto. Lehman spelade åtta ”Stanley Cup finaler” (totalt 27 matcher) men vann Stanley Cup endast en gång. Lehman blev uttagen i All Star Team 1 i PCHA hela 11 gånger under de 13 säsonger ligan fanns.
Hugh Lehman är den spelare som spelat flest matcher i PCHA (262 matcher), han är målvakten med flest hållna nollor (16) och flest vinster (142), Hans GAA från PCHA åren 1911-24 är näst bäst (3,47). Lehman spelade 48 matcher i NHL, vann 20 matcher och höll nollan i 6 av dem och hans GAA var 2,68. Lehman spelade 27 Stanley Cup matcher, han vann 10 av dem och hade 3,36 i GAA.
Hap Holmes
Näst ut är målvakten som var bäst när det verkligen gällde, han rankades nästan alltid som #2 efter Hugh Lehman i västkustligorna men till skillnad mot Lehman som bara vann Stanley Cup en gång så vann den här målvakten Stanley Cup fyra gånger med fyra olika lag i fyra olika ligor. Den bedriften är han och Jack Marshall är ensamma om, Marshall vann Stanley Cup sex gånger med fyra olika lag under 1900-talets början då ligorna bytte namn från en säsong till nästa.
Harry George ”Hap” Holmes föddes den 21 februari 1892 i Aurora, Ontario och han spelade amatörhockey för Parkdale Canoe Club i OHA mellan 1908 och 1911. Han blev proffs 1911 då han skrev på för Toronto Blueshirts som spelade i NHA och det är under säsongerna som proffs i Toronto som han börjar spela i keps. Kepsen var för att skydda huvudet från allt som publiken kunde tänkas kasta på målvakterna under de ganska våldsamma matcherna.
Holmes håller nollan en gång under sin första säsong i Toronto men laget missar slutspelet. Under hans andra säsong i laget vinner han sin första Stanley Cup (Det var även första gången ett lag från Toronto vann), det är framförallt i slutspelet som Holmes glänser med 2,00 i GAA och en shutout på fem slutspelsmatcher. Året efter så missar Blueshirts slutspelet igen och Holmes GAA var ganska mediokra 4,18.
1915 flyttar Holmes till västkusten och börjar spela för Seattle Metropolitans i PCHA trots att han fortfarande hade kontrakt med Toronto. Första säsongen med Seattle missar laget slutspelet trots att Holmes troligen gör sin hittills bästa säsong med 3,67 i GAA. Säsongen efter vinner Seattle Stanley Cup som första amerikanska lag och Holmes glänser återigen i slutspelet med 2,75 i GAA, i serien var hans GAA 3,28. I november 1917 skriver Holmes kontrakt med Montreal Wanderers men Wanderers som har ekonomiska problem lånar i december samma år ut Holmes till Seattle som i sin tur lånar ut honom till Toronto HC i den nystartade ligan NHL.
Toronto HC som under säsongen får smeknamnet Arenas är i princip samma lag som den föregående säsongen spelat i NHA som Blueshirts men NHA lades ned för att ägarna till övriga lag ville bli av med Blueshirts ägare Eddie Livingstone. Spelarna som hade kontrakt med Blueshirts och Livingstone lånades sedan av det nybildade Torontolaget i NHL. Under NHL:s första säsong så vinner Arenas och Holmes Stanley Cup, Holmes statistik ser inte så lysande ut men den första NHL-säsongen var målskyttarnas säsong.
Efter två matcher med Arenas den följande säsongen så kallas han den 27 december 1918 tillbaka till Seattle där han efter 20 matcher har 2,25 i GAA. Seattle tar sig till Stanley Cup finalen ännu en gång där man får möta Montreal Canadiens från NHL. Finalerna blir en duell mellan målvakterna Holmes i Seattle och Vezina i Montreal där den femte matchen slutade 0-0 efter 20 minuters förlängning, efter den sjätte matchen som Montreal vann efter förlängning så avbryts finalen pga Spanska sjukan som bland annat krävde Montrealspelaren Joe Halls liv.
Säsongen efter fortsätter Holmes att glänsa, hans 4 hållna nollor och 2,46 i GAA gör att Seattle vinner PCHA igen och når ännu en Stanley Cup final som man förlorar till Ottawa Senators. Holmes stannar i Seattle ytterligare fyra säsonger men lagets storhetstid är över och även Holmes verkar ha tappat glöden när det blir slutspel för Seattle. Under sitt sista slutspel med Seattle är Holmes suverän igen men det hjälper inte när laget inte klarar av att göra mål framåt.
1924 läggs Seattle ned och Holmes skriver på för Victoria Cougars i WCHL och han glänser i sin nya klubb, han vinner 16 av 28 matcher med 3 nollor och 2,25 i GAA. I slutspelet fortsätter han att storspela och han och Victoria vinner alla matcherna på vägen till Stanley Cup finalen där laget förlorar en match men besegrar Montreal Canadiens med 3-1 i matcher. Holmes släppte bara in 13 mål på åtta matcher dvs 1,625 i GAA.
Säsongen 1925-26 blir den sista för WHL som ligan bytt namn till, Victoria går som tåget och Holmes visar att han är bäst, han håller nollan fyra gånger och har 1,68 i GAA efter de 30 matcherna i serien. I slutspelet är han ändå bättre men Victoria får ge sig mot Montreal Maroons med 1-3 i matcher. Det var sjunde och sista gången som Holmes spelade om Stanley Cup pokalen.
Precis som nästan alla i Victoria Cougars så hamnade Holmes efter WHL:s nedläggning i det nystartade NHL-laget Detroit Cougars. Holmes spelar två säsonger i Detroit som misslyckas att nå slutspelet bägge säsongerna trots att Holmes fortsätter att spela lysande. Holmes spelade 85 matcher för Detroit innan han slutade 1928 och han höll nollan hela 17 gånger under de målsnåla säsongerna innan NHL börjar tillåta framåtpassningar.
Efter att han slutat så blev Holmes coach för flera olika lag i mindre ligor, det är framförallt i Cleveland som han har stora framgångar innan han tvingas sluta pga sjukdom. Han flyttar till Florida där han har en fruktodling fram till att han avlider bara 49 år gammal den 27 juni 1941 i Fort Lauderdale.
1972 blir han invald i Hockey Hall of Fame och han har hedrats av AHL som varje år delar ut Hap Holmes Memorial Award till ligans bäste målvakt. Holmes räknas tillsammans med Georges Vezina och Clint Benedict som de första stjärnmålvakterna, de flesta rankar de andra före men det beror nog mest på att det var NHL som överlevde av proffsligorna från 1910- och 1920-talet. Holmes spelade 103 matcher i NHL och höll nollan 17 gånger och hade 2,43 i GAA, han spelade 55 matcher i NHA där han hade 3,88 i GAA. Holmes statistik från PCHA är 192 spelade matcher 101 segrar, 14 hållna nollor och 2,97 i GAA, han spelade också 58 matcher i WCHL/WHL där han höll nollan 7 gånger och hade 2,00 i GAA. Han vann Stanley Cup fyra gånger, Vezina vann bara två och Benedict vann tre, om Holmes inte var bäst av de tre så var han i alla fall mest framgångsrik i slutspelet.
Clint Benedict
Sist ut är målvakten som var först med att spela med mask i NHL, redan den 20 februari 1930 spelade han med en lädermask för att skydda sin brutna näsa. Han använde masken som liknade de som catchern i baseball hade vid den tiden under fem matcher.
Clinton Stevenson ”Praying Benny” Benedict föddes den 26 september 1892 i Ottawa, Ontario, precis som så många andra vid den här tiden var Benedict även en mycket duktig lacrossespelare, i lacrosse var han inte målvakt utan utespelare. Sitt smeknamn fick han på grund av sina vana att låtsas tappa balansen och lägga sig på knä när han gjorde en räddning (något som var förbjudet för målvakten fram till 1917-18 då NHL bildades).
Han spelade redan som 17-åring seniorhockey för olika amatörlag i Ottawa, efter säsongen 1911-12 då han spelade för Ottawa New Edinburghs blev han proffs i Ottawa Senators. Under sin första säsong i Ottawa delade han målvaktsjobbet med Ottawalegenden Percy LeSueur som stod huvuddelen av matcherna (LeSueur kommer också att porträtteras i serien), Benedict stod i 10 matcher och vann 7 av dem. Säsongen efter är han fortfarande andremålvakt bakom LeSueur, hans statistik är lite sämre med bara 5 vinster.
Säsongen 1914-15 är rollerna omvända Benedict är nu förstemålvakt, han står i 20 matcher och vinner 14 av dem och han hjälper Ottawa att ta sig till Stanley Cup finalen som de förlorar mot Vancouver Millionaires som förnedrar laget från huvudstaden genom att vinna matcherna med 6-2, 8-3 och 12-3. Efter säsongen lämnar LeSueur Ottawa och Benedict står den här säsongen 24 matcher i Ottawa, hans GAA hamnar för första gången under 3,00 med 2,99 och han vinner 13 matcher. Under NHA:s sista säsonge 1916-17 spelar Benedict 18 matcher och vinner 14 av dem, hans GAA sjunker till 2,72 men Ottawa förlorar i NHA-slutspelet och missar Stanley Cup finalen.
I NHL som startas den följande säsongen görs det mycket mer mål och målvakternas statistik skjuter i höjden, första säsongen för Benedict i NHL har han 5,12 i GAA i ett ganska dåligt Ottawa Senators. Från och med NHL:s andra säsong är det Benedict och Ottawa som dominerar, Benedict sänker sitt GAA till 2,76 och vinner 12 av 18 matcher men i slutspelet tar det snabbt slut mot Montreal Canadiens i NHL-slutspelet.
Säsongen 1919-20 fortsätter Benedict att imponera, han vinner 19 av 24 matcher med ett GAA på 2,66 och han håller nollan 5 gånger under seriespelet. Ottawa går den här säsongen inte att stoppa, laget vinner Stanley Cup finalen över Seattle Metropolitans med 3-2 i matcher och Benedict höll nollan i en match och fick 2,20 i GAA.
Året efter går det trögare i serien men laget går till slutspel och där blir Ottawa lika svårslagna som den föregående säsongen, Beneddict vann bara 14 av 24 matcher och hans GAA hamnade över 3,00 igen. Ottawa slog ut Toronto St. Pats i NHL-slutspelet med 2-0 i matcher utan att Benedict släppte in ett enda mål och i Stanley Cup finalen vinner Ottawa med 3-2 i matcher över Vancouver Millionaires. Benedict släppte in 12 mål vilket gav ett GAA på 2,40 under finalserien som mest gått till historien pga det jätteslagsmål som utbröt i den tredje perioden av den femte matchen, det behövdes polis för att få slut på bråket där två från Ottawa och en från Vancouver fick matchstraff.
Säsongen 1922-23 blir som den föregående med 14 vinster på 24 matcher för Benedict, hans GAA på 3,34 är hans näst högsta i NHL. I slutspelet åker Ottawa ut mot Toronto i NHL-slutspelet och missar därmed chansen att vinna Stanley Cup fyra år i rad eftersom de kommer att vinna igen 1923. Benedict vinner 14 matcher den här säsongen också men hans GAA är låga 2,18 och det beror på att spelet i NHL blir riktigt defensivt, det kulminerar 1928-29 som brukar kallas ”The year of the shutouts” eftersom drygt hälften av matcherna slutar med att minst en av målvakterna håller nollan. I slutspelet besegrar Ottawa för Montreal Canadiens i NHL-slutspelet, sedan slår laget ut Vancouver Maroons med 3-1 i matcher och i Stanley Cup finalen besegras Edmonton Eskimos med 2-0 i matcher. Benedict släppte under de åtta matcherna bara in 10 mål.
Den följande säsongen blir skandalartad för Benedict som börjat få alkoholproblem, han spelar till och med några matcher berusad. Ottawa lyckas hålla det hemligt tills efter säsongen då man håller inne en del av lönen för Benedict som svara med att stämma klubben och då får givetvis pressen reda på allt. Det är lätt att tro att Benedicts statistik från den säsongen borde vara usel men han vann 15 av 22 matcher, höll nollan tre gånger och hans GAA var 1,99, i slutspelet var hans GAA 2,5 när Ottawa blev utslagna direkt i NHL-slutspelet.
Den 20 oktober 1924 tradades Benedict och veteranen Punch Broadbent till Montreal Maroons mot kontanter eftersom Ottawas ekonomi inte var den bästa. Benedict trivdes bra i Montreal och första säsongen håller han ett dåligt Maroons någorlunda konkurrenskraftigt. Han fick 2,12 i GAA när han vann 9 av 30 matcher och efter säsongen blev han trea i omröstningen om Hart Trophy.
Säsongen 1925-26 är Maroons ett helt annat lag med nykomlingar som Nels Stewart som kommer vinna både Hart Trophy och poängligan. Maroons blev två i NHL som nu innehöll rekordmånga 8 lag, Benedict vann 20 av 36 matcher med 1,91 i GAA och han höll nollan 6 gånger. I slutspelet besegrade Maroons först serietrean Pittsburgh Pirates med 6-4 i målskillnad, i finalen i NHL vann Maroons över Ottawa med 2-1 i målskillnad och i Stanley Cup finalen mot Victoria Cougars så vann Maroons med 3-1 i matcher och Benedict höll nollan i alla tre vinsterna.
Säsongen efter blir Maroons detroniserade som Montreals bästa lag av Canadiens och under Benedicts återstående karriär så blir Maroons sämre och sämre. Benedicts själv gör vad han kan, säsongen 1926-27 vinner han 20 av 43 matcher, håller nollan 13 gånger med 1,42 i GAA, säsongen 1927-28 vinner han 24 matcher av 44, håller nollan 6 gånger med 1,70 i GAA. Den följande säsongen blir hans sista fullständiga i NHL, han vinner 14 av 37 matcher, håller nollan 11 gånger och har 1,49 i GAA.
Säsongen 1929-30 missar han mängder med matcher när han får ett skott i ansiktet den 7 januari 1930, han bryter näsan och missar sex veckor av säsongen. Han gör comeback den 20 februari med en mask som skydd för den brutna näsan, Benedict spelade sin sista NHL match med masken mot Ottawa den 4 mars 1930 och det blev dessutom hans sista match i NHL. I juni placerades han på waiver och inget lag plockade upp honom och säsongen 1930-31 spelade han för Maroons farmarlag Windsor Bulldogs i IHL. Året efter blev han coach och GM för Saint John Beavers i MSHL, han stannade där i två säsonger utan några framgångar.
Benedict spelade 81 matcher i NHA, vann 53 och höll nollan 3 gånger med ett GAA på 3,06, han spelade 362 matcher i NHL, vann 190 och höll nollan 57 gånger med 2,32 i GAA. Bendict hade flest vinster i NHL under 6 säsonger i rad, han höll nollan flest gånger i NHL under 7 säsonger i rad (delad etta vid flera tillfällen) och han hade bäst GAA i NHL under sex säsonger sammanlagt. Han är den målvakt i NHL som har hållit nollan flest gånger i Stanley Cup finaler med sina 8 shutouts.
Clint Benedicts mest imponerande statistik kommer från säsongen 1919-20 med Ottawa Senators, han hade då 2,66 i GAA medan den näst bäste målvakten hade 4,79 i GAA en skillnad på otroliga 2,13 insläppta mål per match. Det är synd att inte ett av NHL:s målvaktspris är uppkallat efter Clint Benedict men eftersom både Ottawa Senators och Montreal Maroons försvann så ville antagligen NHL gärna glömma deras spelare också.
Det dröjde till 1965 tills Benedict blev invald i Hockey Hall of Fame, det berodde säkert delvis på det som hände säsongen 1923-24. Clint Benedict avled 84 år gammal den 12 november 1976, när Hockey News 1998 rankade de 100 största spelarna genom tiderna i NHL så hamnade Benedict på plats 77 före spelare som Steve Yzerman och Tony Esposito men två placeringar sämre än Georges Vezina. När tidningen gör om rankingen 2010 så rankas Benedict på plats 16 av målvakterna fortfarande två placeringar efter Vezina och fortfarande före Tony Esposito på plats 17, Ed Belfour på plats 18 och Billy Smith som blev #19.
