Jag lyfter på hatten
Att summera årets final i ett svep är sannerligen inte lätt. Sällan har jag sett sådana gastkramande tillställningar som i match 1, 2, 4 och 6.
Dock är jag benägen att utnämna 2013 års Stanley Cup-final till den bästa sedan 1994, då NY Rangers som bekant slog Vancouver Canucks över sju matcher. Det har varit samma elektriska stämning och olidliga spänning som under de bataljerna, som spelades för snart 20 år sedan.
Att Patrick Kane tog hem Conn Smythe ser jag som en parentes i sammanhanget. Jag skulle kunna rösta på ett halvt dussin spelare till, t ex Toews, Seabrook, Oduya, Chara, Rask och Bergeron.
Det intressanta med årets serie var hur stor skillnad de var på de två spelsystemen, men hur liten skillnad det var i övertag - åt något håll. Sällan har sex matcher varit så spelmässigt jämna, om vi kanske bortser från delar av Bruins 2-0-seger i match tre. Det har bytts chanser, det har varit småfult och grinigt, samtliga lagens kedjor har satt press på motståndarnas backar, och oftare faktiskt tredje- och fjärdekedjorna. Av det kan t ex ett lag som Penguins lära sig att det handlar enkom om märket på bröstet, inte om namnet på ryggen.
Både Rask i Bruins och Crawford i Hawks levererade ett fantastiskt målvaktsspel, och höll sina respektive lag kvar i många av matcherna.
Crawford var bättre än så prominenta burväktare som Jimmy Howard i Wings, Jonathan Quick i Kings och nu Tukka Rask. Där har vi en till Conn Smythe-kandidat.
Slutligen måste jag prisa Johnny Oduya. Även om Nicklas Hjalmarsson fått mycket beröm i media (med rätta) och Keith/Seabrook håller en hög lägstanivå var Oduya Blackhawks bästa back i finalserien. Utan tvekan. Hans kvicka förstapass, hans kyla med pucken och hans resoluta backspel lyfte Hawks defensiv OCH offensiv när andra backar inte kom upp i samma jämna klass. Då var det heller inte mer än rätt att ha assisterade till Bollands matchavgörande 3-2 i slutminuten.
Stort grattis till en äkta svensk "journey man"!
