NHL-bloggen: Mästare byggs vid deadline
Alla mästare sedan 2006 har förstärkt vid trading deadline - NHL-Bloggen har listan.
Blott nio dagar kvar innan NHL drar snöret för spelarövergångar och som alltid kretsar ryktena runt de stora namnen. I år ligger fokus på Jarome Iginla, Mike Ribeiro och Ryan Clowe även om vår egen Douglas Murray också får vara med på ett hörn.
Tack vare två segrar mot divisionsrivalen Winnipeg i helgen är Washington med i slutspelsracet igen och det talar för att nyss nämnde Ribeiro blir kvar i laget säsongen ut. Men för Jarome Iginlas Calgary ser läget allt annat än ljust ut.
Den 35-årige powerforwarden har sitt öde helt i egna händer – hans no-tradeklausul ger honom den rätten – och det spekuleras i att någon av Boston, Chicago, Los Angeles och Pittsburgh är slutdestinationen (även om Penguins numera är osannolikt efter de värvat Brendan Morrow från Dallas).
För oss fans är deadlinen en riktigt höjdpunkt där lagen obönhörligen avslöjar sin ambitioner för resterande del av säsongen… Bygger man för att vinna nu eller samlar man på sig draftval inför sommaren?
NHL-bloggen har gått igenom samtliga deadlines sedan lockouten... ähum.. förra lockouten (2005) för om möjligt finna svaret på hur avgörande klubbarnas agerande de sista skälvande veckorna är.
Värt att notera är att endast en gång har ett finallag valt att inte värva någon spelare alls. Detroit satt still i båten under februari 2009 nöjda med förvärvet av Marian Hossa som anslutit redan under sommaren.
Många gånger har dock värvningarna vid deadline haft en direkt avgörande inverkan på hur slutspelet sedan gestaltat sig. Tänk er 2009-års Pittsburgh utan varken Bill Guerin eller Chris Kunitz, eller en Stanley Cup-parad hos Carolina utan Mark Recchi och Doug Weight.
Andra gånger har värvningarna slagit fel, som för Edmonton 2006 då Milan Lucic förlorades till Boston.
Många av värvningarna bekostas av draftval - tidiga sådana - och vi fans brukar med fasa se potentiella superstjärnor gå förlorade i utbyte mot veteraner som sedan länge passerat sitt bäst före datum.
Draftval är - visar det sig - generellt sett övervärderade.
Det bevisas både i den här artikeln och i den statistik som bland annat sammanställts i The Washington Post där man slår fast att ungefär varannan spelarna vald i den först eller andra rundan får gedigna (minst 200 NHL-matcher) karriärer men att siffran sedan dyker ned till 10 procent i runda tre för att småningom ebba ut en slags obefintlighet ju senare i draften vi kommer...
2012
Kings satsade och vann med Jeff Carter – Devils letade backoffensiv förgäves.
Mästare: Los Angeles Kings I Final: New Jersey Devils
Los Angeles Kings: Uppförsbacken var ordentlig för Kings i slutet av februari. Trots att man gett upp en del ung talang för Philadelphias erfarne Mike Richards under sommaren uteblev lyftet för laget. I kampen om en slutspelsplats tycktes slaget förlorat mot Dallas och Colorado.
General Manager Dean Lombardi gjort ändå ett sista försök att ge sitt Kings det lyft man behövde genom att trejda till sig Jeff Carter från Columbus Blue Jackets. Lyckligast över det var Carter som sedan deportering från Philadelphia under sommaren inte direkt visat spelglädje eller professionalism i någon större utsträckning. Återförenad med Richards väckte hockeykunnande till liv och han avslutade säsongen bättre än han inlett den. Columbus fick lovande backen Jack Johnson i utbyte samt Kings första val i draften 2013.
I slutspelet var han ingen dominant men efter att ha mäktat med ett hattrick i den andra semifinalmatchen mot Phoenix blev formen bättre. Carter bidrog tveklöst till Los Angeles överraskande Stanley Cup-triumf, både målmässigt och med den slutspelsrutin han tidigare under sin karriär samlat på sig. Hans åtta mål och fem assist är dessutom den bästa notering han haft i ett Stanley Cup-slutspel under hela sin karriär.
Carter agerade vågmästare och gav Kings sin första Cup någonsin.
New Jersey Devils: Budgetlaget med superstjärna Ilya Kovalchuck var sitt vanliga stabil slutspel-jag säsongen 2011/2012. En placeing bland de åtta främsta såg ut att vara säkrad under februari månad – trots att orosmoment fanns. Lagets backar var ligans poängsvagaste och bristerna var tydligaste i powerplay. Från sin backposition hade Adam Larsson spelat in fyra assist totalt i spelformen och var med det bäst av alla försvarare i laget.
För att råda bot på det övertalade man Minnesota Wild att släppa Marek Zidlicky – kompensationen bestod av en handfull spelare samt ett val i draftens andra runda.
Slovaken tog snabbt plats i första backpar men gjorde egentligen inget bestående intryck under slutspelet som följde. Istället förlitade sig Devils på - förutom Ilya Kovalchuk , Zach Parise och andra forwards – backen Bryce Salvador som överträffade sig själv med sina 14 poäng under slutspelet. En notering han i sin karriär bara varit över en enda gång - under en hel 82 matcher lång grundserie...
Zidlicky lyfte Devils power-play men Salavador stod för poängen.
Blockbuster: Alla talade om Rick Nash
Columbus Rick Nash hymlande inte med sina önskemål utan var tidigt ute med att han ville lämna Ohio-klubben under säsongen. Han blev kvar – inget lag ville ge upp den talangbank lagets General manager Scott Howson krävde. Istället fick Nash se lagkamraten Jeff Carter lämna klubben som den mest namnkunnige under övergångsfönsters sista dagar.
2011
Bruins jagade Kaberle i månader – Canucks tuffade till sig
Bruins jagade Kaberle i månader – Canucks tuffade till sig
Mästare: Boston Bruins I Final: Vancouver Canucks
Boston Bruins: De båda finallagen var vid februari-månads inledning på god väg mot slutspel och hade egentligen inget större behov av att värva stort.
Boston var dock offensiva och lyckades landa den då eftertraktade backen Tomas Kaberle från Toronto. Bruins gav upp sitt förstaval i draften (Richard Rakell) samt det andra valet i 2012-års draft (Mike Winther) tillsammans med forwarden Joe Colborne (2008-års förstaval – 16:e totalt).
Kuriosa är att andravalet som gick till Toronto verkställdes först när Boston nåde finalspelet. En tidigare sorti – eftersom Kaberle inte fick förlängt kontrakt – hade inneburit att Bruins kommit lindrigare undan.
Att man inte valde att förlänga tjeckens utgående kontrakt berodde förstås på att han inte levde upp till de högt ställda förväntningarna. I de 24 grundseriematcher han spelade i den svarta tröjan noterande han ett mål och åtta assist – en alltför låg produktion av den då mest eftertraktade offensiva backen i ligan.
Slutspelet inledes inte bättre – tre assist de elva första matcherna – och speltiden minskades drastiskt. I finalserien spelade Kaberle aldrig mer än 19 minuter och fick i den avgörande match 7 ynkliga 9 minuters istid.
Trots det skrapande han ihop elva assist under slutspelet – flest av alla försvarare i Bruins.
Värvningen av Kaberle anses ofta misslyckad – men alla mål (och assist) är oerhört viktiga i ett slutspel. Att Kaberle var poängbäst av alla backar i Boston går inte att blunda för så visst bidrog tjecken till Bruins triumf. Att han sedan inte fick förlängt förtroende och dumpades på free agent-marknaden under sommaren visar förstås att Boston var långt ifrån nöjda med honom…
Boston värvade dessutom Rich Peverley (Från Atlanta) och Chris Kelly (Ottawa) – båda med solida framträdanden i det kommande slutspelet. De är båda spelarna är fortfarande tongivande i Boston.
Tre förvärv under februari månad – varav en riktigt stor. Boston trejdade sig till framgång!
Vancouver Canucks: Laget var under grundseriens avslutande hälft en segermaskin av rang. Under februari knöt man sig an retstickan Maxim Lapierre och hockeyarbetaren Chris Higgins. Två värvningar som inte bidrog stor i poängprotokollet men gjorde sitt jobb och tog han om en del av det mindre glamorösa vattenbärandet.
Värvningarna – i synnerhet den av Lapierre – kritiserades dock hårt då det ansågs att laget och bröderna Sedin inte hade något att vinna på att spela en hårdare och smutsigare hockey. Kanske fick belackarna rätt då favoriterna föll på mållinjen mot en mycket hårt spelande Boston.
Två värvningarna som inte var avgörande för Canucks slutspelsodyssé.
Blockbuster: Pittsburgh fick vänta på utdelningen
En renodlad målskytt att eskortera Sidney Crosby stod på önskelistan hos Pittsburgh Penguins. Man hittade James Neal i Dallas och fick med Matt Niskanen på köpet. Störst rubriker fick faktiskt offensive backen Alex Goligoski som gick motsatt väg. Den offensiva backen var kronjuvelen i trejden och Dallas GM Joe Niuwendyk såg övergången som en förstärkning av lage.
Initalt fick han också rätt då den 23-årige Neal inte förmådde hitta målet i den utsträckning man förväntade sig. Ynkliga ett mål grundseriens 20 avslutande omgångar blev facit - och i slutspelt blev reslutatet lika nedslående - ett mål på sju matcher.
Med ett par års perspektiv på trejden finns inte längre någon tvekan om vem som drog det längsta strået i trejden.
2010
Flyers jättefynd tangerade rekord i slutspelets – Blackhawks pressade lönebudgeten
Mästare: Chicago Blackhawks I Final: Philadelphia Flyers
Flyers jättefynd tangerade rekord i slutspelets – Blackhawks pressade lönebudgeten
Mästare: Chicago Blackhawks I Final: Philadelphia Flyers
Chicago Blackhawks: Säsongen 2009/10 var som en saga för Chicago Blackhawks. Inte nog med att laget gick hela vägen och kunde bärga Stanley Cup-bucklan – man lyckades också binda upp supertrion Jonathan Toews, Patrick Kane och Duncan Keith till långa kontrakt. De transaktionerna pressade dock lagets lönebudget över kommande säsongs lönetak och bakband effektivt dem från att vara aktiv vid den trading deadline som följde.
Trots en tajt budget hämtades från Minnesota backarna Nick Leddy och Kim Johnsson i utbyte mot Cam Baker. Varken Leddy eller Johnsson spelade något match i slutspelet – Leddy var för ung och hade ännu inte gjort sin NHL-debut medan Johnsson var skadad.
Nick Boynton anslöt i en anspråkslös affär där Anaheim Ducks så småningom fick ett draftval i någon av de senare rundorna. Boynton skickades direkt till farmarlaget men fick chansen då Brian Campbell skadade sig i mitten av mars. Nu blev det bara tre slutspelsmatcher och totalt 25 minuter på isen för den gode Boynton – Campbell gjorde comeback redan i april.
Tre värvaningar – men Blackhawks hade vunnit ändå!
Philadelphia Flyers: Var till skillnad mot Chicago satt under hård press under säsongen. Tabell-läget var prekärt och slutspelsplatsen bärgades först i den allra sista omgången – då via an omtalat straffseger mot New York Rangers.
Vid februari månads inledning gjorde laget sin enda och på pappret mycket försiktiga förändring då man plocka in Ville Leino från Detroit mot norske backen Kristian Tollefsen och ett val i draftens femte runda.
Leino hade vid trejdens genomförande en plats i Detroits uppställning – enbart beroende på ett flertal skador i Red Wings. Finnen hade spenderat merparten av sin nordamerika-karriär i AHL och skulle nu tvingas tillbaka dit då bland andra Johan Franzén återigen var skadefri. Hade Detroit inte trejdat Leino skulle de förlorat honom på waivers – valet var därför enkelt.
I Philadelphia gjorde Leino sig inte ett namn direkt – det skulle dröja ända till match fem i åttondelsfinalen mot New Jersey innan forwarden fått sin givna plats i startuppställningen.
Liksom i Detroit var det skador som öppnade dörren – och nu lät succén inte vänta på sig. I en kedja med Danny Briere och Scott Hartnell firade finnen stora triumfer och tangerade till slut rookie-rekordet (Dino Ciccarelli) för poäng (21) i slutspel.
Långt ifrån en blockbuster men Philadelphias enda förvärv bidrog starkt till lagets finalplats.
Blockbuster: Devils vinner dragkampen om Kovalchuk
Det stod tidigt klart att Ilya Kovalchuk inte tänkte förlänga sitt utgående kontrat med Atlanta Thrashers. Ryssen var oerhört eftertraktad men valde tidigt New Jereys.
Devils var vid trejden NHLs tredje poängbästa lag men superstjärnan fick trots rikligt med speltid aldrig igång sitt målskytte. Torkan fortsatte i slutspelet och Devils avfärdades relativt enkelt av Philadelphia redan i åttondelsfinal. Kanske hade det faktum att Devils gav upp sin bästa defensiva back Johnny Odoya och forwarden Nicklas Bergfors för att få Kovalchuk till Jersey något med det att göra.
Kovalchuk gjorde två av lagets nio mål men tycktes ta mer energi av laget än vad han tillförde.
2009
Händelsefattigt – men Penguins värvade smart
Mästare: Pittsburgh Penguins I Final: Detroit Red Wings
Händelsefattigt – men Penguins värvade smart
Mästare: Pittsburgh Penguins I Final: Detroit Red Wings
Pittsburgh Penguins: Laget låg i början av februari på en nionde plats och var således inte slutspelslag. Formsvackan var djup och sitt bästa förvärv gjorde man inte på spelarmarknaden – helt avgörande var istället att Dan Bylsma utnämndes till huvudcaoch den 15:e februari.
Tio dagar senare knöt man Chris Kunitz och Eric Tangardi till sig i en affär där backen Ryan Whitney skickades till Anaheim Ducks. Veckan senare landade också veteranen Bill Guerin i Pittsburgh – i utbyte mot ett lågt draftval till New York Islanders.
Kunitz och Guerin skulle visa sig vara precis vad Penguins behövde i slutspelet.
Poängmässigt var självfallet Evgeni Malkin (36 p) och Sidney Crosby (31 p) helt överlägsna – men det hårda jobb och den rutin den anslutande forward-duon bidrog med får inte underskattas.
Detroit Red Wing: Var i vanlig ordning stabiliteten själv under grundserien. Organisationens filosofi – där man byggt via draft – också så långt ifrån en ”Trading deadline Frenzy” man kan komma…
Inte ett enda förvärv alltså.
Blockbuster: —
En ovanligt anonym deadline – Ales Kotalik lämnade Buffalo för Edmonton och Olli Jokinen gick från Phoenix till Calgary. Dessutom värvade New York Rangers Nik Antropov men ingen av övergångarna påverkade slutspelet nämnvärt.
2008
Marian Hossa lyfte Penguins – Detroit förstärkte defensiven och vann
Mästare: Detroit Red Wings I Final: Pittsburgh Penguins
Marian Hossa lyfte Penguins – Detroit förstärkte defensiven och vann
Mästare: Detroit Red Wings I Final: Pittsburgh Penguins
Detroit Red Wings: Ett enda förvärv gjordes. För att få loss backen Brad Stuart från Los Angeles Kings tvingades man ge upp både det andra och fjärde valet i den kommande draften. Ett högt pris för en defensiv back som byt klubb fyra gånger de tre tidigare säsongerna.
Att Detroit var rätt ute är kanske ingen överraskning – Stuart var effektiv under hela slutspelet och begränsade legendaren Chris Chelios till 12 minuter per match. Stuart gick +15- och bidrog starkt till Detroits starka försvarsinsats.
Pittsburgh Penguins: plockade in tre spelare den öppna marknadens sista dygn. Jättebacken Hal Gill (Toronto) och duon Pascal Dupouis – Marian Hossa från Atlanta… Man gav upp sina tre första val i den kommande draften och hoppades förstås på omedelbar utdelning.
Trion spelade bra och Hossa var dessutom snubblande när att snuva Henrik Zetterbeg på segern i poängligan… Trots förvärven orkade inte Penguins matcha Detroits bredd och fick ge sig i den sjätte finalmatchen – hemma i Mellon Arena.
Finalförlusten skulle bli slovakens första av två – den andra kom året senare då i Red Wings-tröja.
Jättevärvningen nära ta Penguins hela vägen men bonusspelaren Dupouis var ett fynd.
Blockbuster: Hossa… kanske Richards.
Marian Hossa till Pittsburgh – inget slår det. Att Dallas Stars lockade över Brad Richards från Tampa Bay är kanske i närheten men är inte riktigt i samma klass.
2007
Alfredsson fick ingen draghjälp – Forsberg floppade i Nashville
Mästare: Anaheim Ducks I Final: Ottawa Senators
Alfredsson fick ingen draghjälp – Forsberg floppade i Nashville
Mästare: Anaheim Ducks I Final: Ottawa Senators
Anaheim Ducks: Unga Ryan Getzlaf och Corey Perry var med i laget redan då. Desssutom hade man Chris Pronger och Scott Niedemayer i högform på blålinjen. Det - tillsammans med J-S Gigueres gigantiska benskydd - var tillräckligt för att bärga den åtråvärda pokalen..
Vid deadline värvade man ändå in Brad May från Colorado – en buse med begränsad talang. May påverkade inte slutspel i någon större omfattning – bortsett från match 4 i åttondelsfinalen mot Minnesota Wild (4-1 seger för Ducks). I den knockade han Kim Johnsson så brutalt att den hjärnskakning svensken drabbades av misstänks ligga bakom den alltför tidigt avslutade karriären.
May stängdes av i tre matcher men fick fortsatt – begränsat – förtroende slutspelet igenom.
Ottawa Senators: Med supertrion Alfredsson – Spezza – Heatley i spetsen, skickade man sitt andraval i draften till Phoenix. Tillbaka fick man rättigheterna till Oleg Saprykin – en spelare som inte gjorde mycket väsen av sig utan fick finna sig att nöta bänk då och då.
Blockbuster: Forsberg jagad
Det här var säsongen då Peter Forsberg dominerande i NHLs sämsta lag – Philadelphia Flyers. Laget fick ny General Manager under säsongen och inledde en omedelbar rekonstruktion.
I en affär med Nashville fick man för en lätt haltande Forsberg – Scottie Upshall, Ryan Parent och val i draftens första och tredje runda… Förstavalet trejdades senare tillbaka till Nahsville för Kimmo Timonen och Scott Hartnell.
Forsbergs sejour i Nahsville blev kort och han lyckades inte ta sitt Preds förbi åttondelsfinalen.
2006
Veteranerna vann i Carolina – Rolson sånär hjälte för Edmonton
Mästare: Carolina Hurricanes I Final: Edmonton Oilers
Veteranerna vann i Carolina – Rolson sånär hjälte för Edmonton
Mästare: Carolina Hurricanes I Final: Edmonton Oilers
Carolina Hurricanes: efter en säsong med 112 inspelade poäng lyckades man även gå hela vägen och knipa Cupen. I slutspelet fick man mycket god hjälp av de två trejder som förde Mark Recchi och Dought Weight till klubben.
Duon som stod för sammanlagt 32 poäng under slutspelt kostade egentligen ingenting. Niklas Nordgren, rättigheterna till Magnuns Kahnberg och ett gäng draftval. Draftval som visade sig bli intet...
Veteranerna lyfte Carolinas unga spelare och var en direkt orsak till Stanley Cup-triumfen.
Edmonton Oilers: Med superpesten Chris Pronger i spetsen tog man sig från den åttonde och sista slutspelsplatsen i väst till en överraskande till final.
En av lagets stjärnor under slutspelet var målvakten Dwight Roloson som i utbyte mot två draftval anlände i februari. Han tog sitt Oilers till en sjunde och avgörande match men där fick också sagan sitt slut..
Edmonton var aktiva och lyckades också snärja åt sig Sergei Samsonov från Boston. Ryssen tillförde en del under slutspelet men lämnade klubben under sommaren och priset för honom blev därför mycket högt. Förutom Marty Resoner och Yan Stastny fick Bruins också Edmontons andraval i draften. Ett val de förvaltade väl och plockade åt sig Milan Lucic...
Så här i efterhand är det givetvis lätt att säga att Oilers gjorde fel – men genomgången har visat oss att draftval ofta är övervärderade och oftast(?) inte skänker oss en ny stjärna.
Blockbuster: Början till slutet för Samsonov
Edmontons förvärv av Samsonon (se ovan) får anses vara den mest iögonfallande trejden. Kanske kan Colorado och Montreals bytesaffär med målvaktern Jose Theodore och David Aebischer kvala in?
En trejd som inte var speciell lyckad för något av lagen då Vezina-vinnaren Theodore bara två år senare lämnade för Washington och Aebischer aldrig återfick rollen som förstemålvakt.
____________________________________
Svenska Fans NHL-blogg går också att följa på Facebook...
____________________________________
Håkan Tranbecktranbeck@nhlbloggen.nu2013-03-24 23:47:18
