Slagsmål
Slagsmål och fighter har länge varit en naturlig del av hockeyn i Nordamerika. Tragiska öden och medicinsk fakta börjar dock ändra inställninge till fenomenet.
Mitt namn är Henrik Starkman och jag kommer bidra med texter kring juniorhockeyn i Nordamerika, främst Canadian Hockey League (CHL) som består av Ontario Hockey League (OHL), Western Hockey League (WHL) och Quebec Major Junior Hockey League (QMJHL). Något nedslag i NCAA systemet som organiserar college- och universitetslagen i USA kommer eventuellt att komma. Fokus kommer inte vara på resultat och matchanalyser utan mer överblick med nedslag i intressanta historier. Hoppas ni ska gilla det.
I Nordamerikansk hockey har slagsmål länge varit ett naturligt inslag. Enforcers och goons har funnits med för att försvara lagens stjärnor, hämnas oförrätter eller skapa momentum åt det egna laget. I takt med att avancerad statistik börjat att påtalas av fans för att nu även vara en mer eller mindre naturlig del av NHL lagens underlag vid spelarbedömningar har enforcers blivit mer och mer sällsynta. Kunskapen om kopplingen mellan hockeyslagsmål och CTE (kronisk traumatisk encefalopati, chronic traumatic encephalopathy, sammanfattande benämning på en kombination av symtom på hjärnskada orsakad av upprepat våld, av varierande svårighetsgrad, mot huvudet) och tragiska dödsfall på f.d. enforcers gör att medvetenheten om problemen ökar. Även om NHL ännu inte fullt ut vill erkänna det.
Hur ser det då ut inom juniorhockeyn? Om vi inte vill att vuxna välbetalda spelare slåss vill vi väl inte heller att juniorer gör det? Så hur var det säsongen 2015-16? Under ordinarie grundserie säsongen 2015-16 var det i snitt 0,28 fighter per match i NHL. Det har varit en stadig nedgång sedan 2008-09
då det var 0,6 fighter per match. I CHL var det snitt 0,51 fighter per OHL-match, 0,50 per match i
QMJHL och i WHL var det 0,49 fighter per match. Nästan alltså dubbelt så många som i NHL per match. Detta i juniorhockey, för spelare mellan 16-20 år. Det finns även skrämmande exempel på hur det kan gå för spelare som aldrig blev NHL-proffs.
Robert Frid draftades i tionde rundan i OHL-draften 1992 av London Knights. Han var storväxt och
hade alltid spelat fysiskt och kunde göra slitgörat och ”fula” mål. Han hade dock aldrig varit i slagsmål. Scouten i London jämförde honom med Knights f.d. enforcer Louie DeBrusk som nyligen lämnat laget
för spel i NHL. Frid skulle ersätta honom, han var nu en fighter. Frid kommer inte ihåg så mycket av
sin OHL-karriär, hundratals fighter i juniorligan och lägre professionella ligor samt runt 75 hjärnskakningar sätter sina spår. Många gånger slogs han medvetslös. På träningar och under
försäsongen urartade det ofta och lagkamrater slogs med varandra i sin strävan att ta en plats i laget.
Under sin rookiesäsong fick han sina första hjärnskakningar. Detta skedde på 90-talet och många
försvarar det med att man inte visste lika mycket om konsekvenserna av våld mot huvudet då. Man
kan tycka att någon vuxen kunde ha reagerat när en 17-18 åring uppvisar tydliga symptom på
hjärnskakning såsom kräkningar, yrsel m.m. Om inte tränare eller personal i laget gjorde det, så i alla
fall kvinnan där Frid bodde inkvarterad under sin tid med Knights, som varje vecka fick tvätta blodiga
örngott innan hon gick till sitt arbete som sjuksköterska på det lokala sjukhuset. Robert Frid blev
ingen NHL-spelare, han avslutade sin karriär vid 29 års ålder efter spel i lägre professionella ligor då
han tappade känseln i ben och armar och såg stjärnor även vid liten fysisk kontakt. Han tjänade som
mest $900 per vecka. Han lever nu på sjukförsäkring och tror inte själv att han kommer leva länge till.
Han är 41 år och har en dotter.
Inom Canadian Hockey League har man dock börjat lyfta frågan och där går OHL i täten, där en
spelare som är med i tio fighter på en säsong stängs av i två matcher, QMJHL strävar mot liknande
bestämmelser medan WHL är de som är minst förändringsbenägna. Antalet fighter minskar även
stadigt, när Frid spelade var det 2,0 fighter per match och nu alltså 0,5. OHL- kommissionären David
Branch menar att OHL är den liga som kommit längst i arbetet att förebygga hjärnskakningar och
menar att man idag uppmärksammar skadorna på ett helt annat sätt än tidigare. Sedan tio år är även
tacklingar mot huvudet förbjudna i ligan. Han ifrågasätter även om slagsmål är en del av sporten.
Röster höjs även från föräldrar till spelare som ifrågasätter om det är ok att en 20- åring slåss mot en
16- åring. Ofta är det viss skillnad i fysisk utveckling mellan en 16- och 20-åring.
Förhoppningsvis kan detta leda till att Roberts Frids och andra spelares fruktansvärda skador som
orsakar men för livet inte behöver drabba framtida f.d. juniorspelare.
