Ye olde time Hockey: Expansionen 1967-71
Den här delen handlar om säsongerna 1967-68 fram till 1969-70, då NHL hade gått från sex till tolv lag och säsongen 1970-71 då ligan utökades med ytterligare två lag när Buffalo Sabres och Vancouver Canucks blev NHL-lag nummer tretton och fjorton.
Montreal återtar tronen
När säsongen 1967-68 startade hade NHL blivit dubbelt så stort och ligan var nu uppdelad i två divisioner och alla expansionslagen höll till i den västra divisionen. Att nykomlingarna fick en egen division var för att de redan från början skulle få en chans att konkurrera om Stanley Cup, men divisionsindelningen innebar också att de nya lagen fick betydligt längre resor an de övriga. Lagen spelade 74 matcher i serien en ökning från de 70 som ”Original Six” lagen spelade de avslutande säsongerna innan expansionen. Istället för 210 matcher så skulle det den här säsongen spelas 444 matcher i grundserien. Varje lag mötte lagen från den egna divisionen 10 gånger och lagen från den andra divisionen 4 gånger (tidigare hade Original Six lagen mötts hela 14 gånger under en säsong).
Enligt tipsen inför säsongen så tippades Chicago vinna den östra ännu en gång medan California Seals fick flest röster i väst men även Philadelphia och Minnesota fick en del röster. Jacques Plante hade fått jobbet som Seals målvaktscoach men under försäsongen så blev han mer intresserad av att göra comeback istället och den 21 september spelade han en träningsmatch med Seals och direkt efter det lämnade han laget för att återvända till Quebec och familjen. Han gjorde sedan comeback i St. Louis Blues den följande säsongen. I Detroit så hade Sid Abel slutat som coach men han fortsatte som GM, i båset stod istället Baz Bastien och ägaren Bruce Norris fick inskrivet i Gordie Howe's kontrakt att Detroit kunde tvinga Howe att ta semester i Florida om de ville, anledning var att han inte skulle bli utsliten av alla resor och matcher (Howe skulle fortsätta spela till 1980 med en paus från 1971 till 1973).
Chicago som tippades vinna den östra divisionen åkte på en ordentlig nit när de inför säsongen tradade Phil Esposito, Ken Hodge och Fred Stanfield till Boston Bruins mot Gilles Marotte, Pit Martin och Jack Norris. Bostons GM Milt Schmidt hade genomfört Bostons antagligen bästa trade genom tiderna och Chicagos GM Tommy Ivan troligen gjort en av Chicagos sämsta genom tiderna. Den 11 oktober 1967 inledde St. Louis Blues NHL's nya era när de tog emot Minnesota North Stars, matchen slutade 2-2 efter storspel av Seth Martin (legendarisk målvakt i Canadas olika VM-lag) som fick ersätta den skadade Glenn Hall i St. Louis mål. En vecka senare avslutades historiens mest imponerande Iron Man svit när Andy Hebenton missade sin första match efter 1,062 raka matcher som tagit honom från Victoria Cougars i WHL (8 mars 1952) till Portland Buckaroos i WHL via New York Rangers och Boston Bruins i NHL och Victoria Maple Leafs i WHL. Hebenton avslutade inte sin karriär förrän 1975 och spelade 630 NHL matcher, 1056 PCHL/WHL matcher under 26 säsonger. Anledningen till att han missade två matcher säsongen 1967-68 var att han var tvungen att gå på sin fars begravning, sviten bestod av 216 matcher i WHL, 630 matcher i NHL och 216 matcher i WHL. Efter 14 dagars spel i NHL var LA Kings som av expertisen tippades bli sist i den västra divisionen enda obesegrade lag i NHL.
Den 28 november gör St. Louis GM Lynn Patrick ett klipp när han tradar veteranen Ron Stewart och Ron Atwell till NY Rangers i utbyte mot Red Berenson och Barclay Plager, två spelare som är starkt förknippade med St. Louis tidiga framgångar. Han hade bara ett par dagar tidigare beslutat sig för att bara vara GM och gav då huvudansvaret för coachningen av laget till Scotty Bowman. I Philadelphia Flyers gör Larry Zeidel NHL-comeback efter att han varit borta från NHL sedan 1954, han hade tillbringat tiden däremellan i farmarligorna där han satt utvisningsrekord vart han än drog fram. St. Louis lyckas locka en annan veteran till comeback, Dickie Moore tvåfaldig Art Ross vinnare och sexfaldig Stanley Cup vinnare sällar sig till veteranerna i St. Louis Blues. Frank Mahovlich läggs in på sjukhus med nervösa besvär och det står alltmer klart att han måste bort från Toronto Maple Leafs och coachen Punch Imlach. I december håller Minnesotas målvakt Cesare Maniago nollan i tre raka matcher, det är den längsta sviten på över tolv år i NHL. I farmarligorna som fyllts på med spelare som inte var riktigt så skickliga men desto tuffare går det hett till, Bob Bailey blir avstängd för resten av säsongen efter att han överfallit en domare och John Brophy blir avstängd en månad efter att han knockat en domare, Brophy slutar och blir istället coach i samma farmarlag.
Den 30 december invigs Forum i Los Angeles och för att skilja den från Forum i Montreal får den smeknamnet ”The Fabulous Forum”, arenan kommer att vara LA Kings hemmarink ända tills flytten till Staples Center 1999, just nu planeras för en omfattande renovering av Forum som nu mest används för konserter. Innan jul ligger Montreal på sista plats i öst och röster höjs för att coachen Toe Blake ska sparkas, vad många inte hade koll på var att Montreal inte hade spelat så många matcher mot lagen i väst som de övriga lagen i den östra divisionen. I januari passerar Jean Beliveau Maurice ”Rocket” Richard som Montreal Canadiens bäste poängplockare genom tiderna när han gör sin 966:e poäng och Montreal klättrar under våren snabbt upp till toppen i den östra divisionen.
I Minnesota drabbas både laget och NHL av en tragedi när Bill Masterton tacklas av två Oaklandspelare och faller handlöst till isen med huvudet först. Masterton får omedelbart kramper och avlider två dagar senare på sjukhus, det är första gången en NHL spelare avlider pga en skada från en match (Howie Morenz avled visserligen av en blodpropp efter ett benbrott men det var efter att han legat flera veckor på sjukhus). I Toronto visar Mike ”Shaky” Walton upp sig på allvar, han gör 19 mål hemma i Maple Leaf Garden på halva säsongen och utses till en av matchens stjärnor i sju matcher i rad. Även NHL's president Clarence S. Campbell har en del att göra först så bötfäller han Montreals legendariske coach Toe Blake efter att denne jagat domaren Bill Friday av isen efter en match i Boston och därefter är det den gamle Montrealstjärnan numera coachen i California Seals Bert Olmstead som får böta efter att han jagat ett Bostonfan på läktaren i Boston Garden. Efter incidenten med Masterton så förespråkar Torontos ägare Stafford Smythe att hjälmar ska bli obligatoriska men det kommer att dröja tills att Craig MacTavish slutade 1997 innan den siste hjälmlöse spelaren lämnade NHL.
Den 11 februari 1968 stängs Madison Square Garden efter 60 år (det här gäller alltså den arenan som låg på åttonde avenyn och inte dagens, dagens är förresten den fjärde arenan med samma namn och i dagarna är det oklart om arenan kommer att få stå kvar eller om Rangers måste bygga den femte arenan med samma namn på en annan plats i New York) och rivs sedan 1969. Jim Anderson får debutera i LA Kings som 37-årig rookie och blir därmed den äldste i historien, han hinner spela sju matcher och göra ett mål innan han skickas till farmarlaget igen. Bert Olmstead slutar som coach i California Seals och koncentrerar sig på jobbet som GM och i Boston tvingas den lovande atjärnbacken Bobby Orr till sin första knäoperation. Gordie Howe passerar 30 mål under en säsong för tolfte gången men Detroit Red Wings är på väg mot avgrunden och i ett försök att få ordning på spelet så tradar man till sig Frank Mahovlich från Toronto tillsammans med Pete Stemkowski, Garry Unger och NHL-rättigheterna till backen Carl Brewer som den här säsongen spelade i Finland. Toronto fick Norm Ullman, Floyd Smith och Paul Henderson men varken Toronto eller Detroit tar sig till slutspelet den här säsongen. Unger påbörjar den 24 februari 1968 sin svit på 914 raka NHL matcher som kommer att stå sig tills Doug Jarvis tar över som NHL's Iron Man.
Jean Beliveau blir den 3 mars andre man genom tiderna som passerar 1000 poäng i NHL, i den västra divisionen var det Pittsburgh och försäsongens favoriter California Seals eller Oakland Seals som de bytt namn till som missade slutspelet. Bägge lagen hade gjort flera missbedömningar under expansionsdraften och det kostade dem under den första säsongen. I en omröstning bland NHL's guvernörer så röstade man ned ett förslag om att spelarnas namn skulle visas på ryggen av tröjorna. Montreal vann den östra divisionen före Rangers, Boston och Chicago medan i väst så tog Philadelphia hem förstaplatsen före LA Kings, St. Louis och Minnesota, noterbart är att bara Detroit av ”Original Six” lagen hade färre poäng än Philadelphia som var bäst av expansionslagen.
I väst så lyckades St. Louis kunde mycket tack vare veteranerna Glenn Hall, Dickie Moore och Doug Harvey som gjort comeback i april, slå ut Philadelphia med 4-3 i matcher. I den andra semifinalen i väst så krävdes det också sju matcher innan Minnesota slog ut Los Angeles efter att ha legat under med 3-2 i matcher. I öst så hade Montreal inga problem med att slå ut Boston i fyra raka matcher medan Chicago behövde sex matcher för att besegra NY Rangers, Rangers ledde den serien med 2-0 i matcher innan Chicago kom igång. I väst fortsatte det att vara tätt och jämt när St. Louis tog sig till Stanley Cup finalen genom att slå Minnesota med 4-3 i matcher efter fyra övertidsmatcher och ett underläge med 0-3 i den sjunde och avgörande matchen. I öst gick det nästan lika lätt för Montreal som det gjorde i den första omgången, Chicago vann endast en match och förlorade med 4-1 i matcher. I finalen höll St. Louis emot bra men hade som väntat inte någon ärlig chans mot Montreal som vann med 4-0 i matcher men två av matcher gick till OT och St. Louis målvakt Glenn Hall belönades helt riktigt med Conn Smythe Trophy efter att han storspelat under hela slutspelet. Det här var trettonde gången som Montreal vann Stanley Cup och man gick därmed upp jämsides med Toronto Maple Leafs som det lag som vunnit Stanley Cup flest gånger.
De individuella priserna gick till Stan Mikita Chicago Black Hawks som dels vann Hart Trophy för andra säsongen i rad, dels Lady Byng som han också vann för andra säsongen i rad och dels Art Ross Trophy som han tog hem för fjärde och sista gången efter att han gjort 87 poäng (40 mål och 47 assist). Bobby Orr Boston Bruins vann sin första av åtta raka Norris Trophy trots att han missade 28 matcher med en knäskada. Vezina Trophy delades av Montreal Canadiens målvaktspar Rogie Vachon och Gump Worsley medan Derek Sanderson Boston Bruins vann Calder som årets rookie. Bill Masterton Memorial Trophy delades ut för första gången och gick till Montreal Canadiens forward Claude Provost. Lester Patrick Trophy delades ut till tre personer: Thomas F. Lockhart, Walter A. Brown och General John R. Kilpatrick.
Efter säsongens slut meddelade Canadiens legendariske coach Toe Blake att han slutade efter 8 titlar på 13 säsonger i båset. Om man ser lite närmare på hans karriär så begriper men ganska snabbt att siffran 13 definitivt inte var ett olycksnummer för Blake snarare tvärtom, han spelade 13 säsonger i NHL som spelare och vann både Art Ross och Hart Trophy plus tre Stanley Cup titlar, han var coach i NHL under 13 säsonger i Montreal Canadiens och 1968 vann Montreal sin 13:e Stanley Cup efter 13 matcher i slutspelet. Gump Worsley sa så här om sin coach: ”You could fill the job but you can't replace Toe, not with 15 guys. It's a tough act to follow. Yeah, like trying to sing after Sinatra. Only that's a one-nighter. You'd have to follow Blake all year.”.
I amatördraften valdes målvakten Michel Plasse först av Montreal Canadiens, de bästa spelarna som valdes den här säsongen är nog Brad Sellwood, John Marks och Curt Bennett. Bland de rekord som slog under säsongen finns: Terry Sawchuk som höll nollan för 101:a gången när LA besegrade Philadelphia med 2-0 den 28 januari 1968, det var nittonde säsongen i rad som han höll nollan under minst en match i NHL. Rod Gilbert NY Rangers blivande klubblegend satte också ett svårslaget rekord som står sig än när han sköt 16 skott på mål och gjorde 4 mål när Rangers slog Montreal med 6-1 den 24 februari 1968. Den 9 april blev Wayne Connelly Minnesota North Stars den förste spelaren i NHL-historien som gör mål på straff i Stanley Cup-slutspelet. 1968 blir Bill Cowley invald som ende spelare i Hockey Hall of Fame medan James Dunn och Jim Hendy blir invalda som Builders. Hendy ses som den som såg till att NHL och ishockey precis som de andra proffsligorna blev ett Eldorado för de som gillar statistik av alla de slag genom att ge ut en årlig statistiksammanfattning kallad ”The Hockey Guide” redan 1933, först 1951 övertog NHL ansvaret för att sköta statistiken.
Montreals andra dynasti avslutas med ännu en Stanley Cup vinst
Inför säsongen 1968-69 ökas antalet matcher till 76 per lag och fyra lag har en ny coach när säsongen börjar. Den här säsongen ändras fördelning av matcher till att varje lag möter lagen från den egna divisionen 8 gånger och lagen från den andra divisionen 6 gånger. Claude Ruel blir ligans yngste coach vid 29 års ålder när han tar över i Montreals bås efter legendaren Toe Blake, Den gamle stjärnbacken Bill Gadsby tar över efter Sid Abel i Detroit Red Wings. Montreals gamle storstjärna Bernie Geoffrion blir ny coach i NY Rangers och Fred Glover blir ny coach i Oakland Seals, i november får John Muckler ta över i Minnesota när Wren Blair koncentrerar sig på jobbet som GM. Geoffrion kollapsar med magsår i Rangers omklädningsrum den 17 januari och ersätts av den gamle målvakten Emile ”The Cat” Francis och samma månad får Muckler sparken efter att Minnesota inte vunnit på 14 matcher, Blair återvänder till båset för resten av säsongen.
Lite sent kommer NHL's Board of Guvernors på att det behövs en pokal till seriesegrarna i den västra divisionen (Prince of Wales Trophy fanns redan och hade året innan delats ut till Chicago Black Hawks som förutom att man vann den östra divisionen också var bäst i hela NHL), den nya pokalen döps till Clarence S. Campbell Bowl och delas i efterhand ut till Philadelphia Flyers som vann den västra divisionen 1967-68. NHL bestämmer också att All Star matchen hädanefter ska spelas mellan lag från den östra och den västra divisionen. På spelarmarknaden händer en hel del innan säsongen startar, Jacques Plante gör comeback för St. Louis Blues och gör en omedelbar succé, Torontos lagkapten George Armstrong bestämmer sig för att sluta i oktober men ångrar sig och gör comeback i december. Bobby Hull vägrar att skriva på ett nytt kontrakt med Chicago och meddelar att han kommer att sluta med ishockey, den 13 oktober skriver han på ett nytt 3-års kontrakt värt 100,000 per år (nytt rekord).
Säsongen innehåller inga blockbusters men Terry Sawchuk återvänder till Detroit för tredje gången i en trade där Jim Peters hamnar i Los Angeles och den gamle Norrisvinnaren Pierre Pilote tradas till Toronto av Chicago i utbyte mot Jim Pappin i en trade som vinns av Chicago. Gordie Howe blir först att nå 700 mål i NHL den 4 december, Jean Beliveau hade tidigare under säsongen passerat 500 mål som den tredje spelaren i historien. Den 2 januari 1968 blir Red Berenson i St Louis Blues den förste spelaren sedan 1944 som gör 6 mål i en match och när Chicago besegrar Detroit med 9-5 den 30 mars så tangerar Chicagos back Pat Stapleton NHL-rekordet för flest assist av en back med 6 assist. I väst utkämpas en hård kamp mellan Danny Grant i Minnesota och Oaklands Norm Ferguson om vem som ska bli årets rookie, bägge tangerar Nels Stewarts gamla rookierekord från 1926 när de gör 34 mål var under säsongen.
Det är överhuvudtaget en säsong fylld av rekord, tre spelare passerar 100 poäng under säsongen något som ingen hade lyckats med tidigare, Phil Esposito gör 126, Bobby Hull 107 och Gordie Howe 103 poäng. Bostons kedja med Esposito mellan Ken Hodge och Ron Murphy gör 263 poäng medan Detroits förstakedja med Howe, Frank Mahovlich och Alex Delvecchio stannade på 254, fler rekord av olika slag kommer längre ned. Totalt slogs eller tangerades 40 olika NHL rekord under den rekordlånga säsongen som bestod av 456 matcher. I Toronto börjar tiden rinna ut för lagets kontroversielle coach och GM Punch Imlach, efter en stark spurt i serien lyckas han ta laget till slutspelet genom en fjärdeplats men när laget förödmjukat åker ut efter fyra raka förluster mot Boston så får han sparken, Torontos fans reagerar på två olika sätt, en del är förvånade och upprörda medan andra firar som om laget hade vunnit Stanley Cup. Jim Gregory blir ny GM och John McLellan utses till lagets nye coach inför den kommande säsongen. I öst slogs Montreal och Boston om herraväldet under hela säsongen men Montreal drar det längsta strået och tar hem den östra divisionen, tredjeplatsen lägger Rangers beslag på efter att både Detroit och Chicago som kom sist haft överraskande svaga säsonger. I väst är Oakland illa ute på grund av att man inte lockar någon publik trots att man den här säsongen tar hem andraplatsen i väst efter St. Louis som dominerade väst från början till slut. Philadelphia blir trea och Los Angeles blir fyra i divisionen, där Minnesota överraskande blir sist efter Pittsburgh som inleder sitt spel i NHL med att missa slutspelet två säsonger i rad.
I öst så slogs flera rekord när Boston krossade Toronto i den första omgången med resultaten 10-0, 7-0, 4-3 och 3-2. Rekorden sattes dels av Phil Esposito som med 4 mål och 6 assist satte ett nytt rekord för poäng i en slutspelsomgång men framförallt så var det olika utvisningsrekord som slogs. Forbes Kennedy i Toronto blev avstängd i fyra matcher efter att han lyckats bli utvisad hela 8 gånger, sammanlagt 38 minuter under den första matchen, totalt satte han fyra olika utvisningsrekord i den matchen dessutom så var matchens 38 utvisningar (20 för Toronto och 18 för Boston) också ett nytt rekord för slutspelet. När Montreal slog ut Rangers i fyra raka matcher gick det betydligt lugnare till. I väst gick det lika snabbt att gå vidare för St. Louis som för Boston och Montreal, St. Louis slog Philadelphia med 4-0 i matcher och förödmjukade dem med sin tuffa spelstil (Efter förödmjukelsen bestämmer sig Ed Snider, Keith Allen och Bud Poile för att hädanefter ska inget lag kunna säga att de är tuffare än Philadelphia någon som på sikt leder till 1970-talets ”The Broad Street Bullies”). Mellan Oakland och Los Angeles är det desto jämnare, LA tog sig till semifinalen genom att vända ett underläge med 2-3 i matcher till seger med 4-3. Los Angeles är sedan precis lika hjälplösa mot St. Louis som Philadelphia var, St. Louis som vinner i fyra raka efter storspel av Jacques Plante i målet. I den andra semifinalen blev det desto hårdare, det krävdes sju matcher innan Montreal slog ut Boston. Montreal vann första och andra matchen efter OT innan Boston kom igen och vann tre raka matcher, Montreal vann sedan den sjätte matchen innan man även vann den sjunde och avgörande matchen efter förlängning. Matchen mellan Boston och Montreal var givetvis den moraliska finalen för St. Louis var helt chanslösa mot Montreal i Stanley Cup finalen, Montreal vann i fyra raka matcher och släppte endast in tre mål mot St. Louis.
Conn Smythe Trophy gick till Montrealbacken Serge Savard men det var den enda individuella trofén någon från mästarlaget vann. Bostons Phil Esposito vann Hart Trophy och Art Ross efter 126 poäng (49+77), Bobby Orr vann sin andra raka Norris efter att han satt nytt poängrekord för backar med 64 poäng. Vezina delades av St. Louis målvaktspar Jacques Plante och Glenn Hall som troligen är det mest namnkunniga målvaktspar som NHL någonsin skådat. Calder gick till Danny Grant Minnesota vars 65 poäng var nytt rookierekord, Lady Byng gick till Detroits veteran Alex Delvecchio medan Masterton gick till Oaklands Ted Hampton. Lester Patrick gick till Bobby Hull och Edward J. Jeremiah. När Claude Provost vann Stanley Cup den här säsongen så slog han ett NHL rekord som hölls av den gamle Bostonspelaren Cooney Weiland, Weiland vann Stanley Cup 1929 som rookie och vann sedan Stanley Cup under sin sista säsong 1939, Provost vann också Stanley både under sin rookiesäsong och sin sista säsong men Provost hade både fler säsonger och Stanley Cup vinster mellan 1956 och 1969.
Det här var sista året som Montreal kunde välja två spelare från provinsen Quebec innan draften startade och för första gången så använde man sig av den rätten när man valde Rejean Houle som #1 och sedan Marc Tardif som #2. Bland övriga spelare som valdes det här året återfinns André ”Moose” Dupont, Jim Rutherford, Ivan Boldirev, Bobby Clarke, Ron Stackhouse, Gilles Gilbert, Michel Briere, Yvon Labre, Butch Goring, Dave ”Hammer” Schultz och Don Saleski, Philadelphiafans känner igen 4 viktiga kuggar till 70-talets Stanley Cup vinnare med den blivande lagkaptenen Bobby Clarke i spetsen. Finland blir första land förutom Canada och USA som får en spelare draftad när Tommy Salmelainen väljs av St. Louis Blues med det 66:e valet sammanlagt.
Nu till några av de rekord som slogs som jag inte nämnt tidigare: Torontos back Jim Dorey satte ett antagligen oslagbart rekord när han under sin första match i NHL samlade ihop 48 utvisningsminuter fördelade på 4 minor, 2 major, 2 misconduct och ett matchstraff. När Boston vann den första slutspelsmatchen mot Toronto med 10-0 så gjorde man sex av målen i PP vilket givetvis också var ett nytt rekord. Boston krossade målrekordet i NHL genom att göra 303 mål under säsongen. Orr satte förutom poängrekord även NHL rekord för mål av en back med 21, Esposito satte nytt assistrekord med 77. I Chicago satte Bobby Hull nytt NHL-rekord med 58 mål och Pat Stapleton satte nytt assistrekord för backar med 50 assist.
Efter finalerna mellan Montreal och St. Louis så förutspådde Minnesotas GM Wren Blair att Montreal var en ny dynasti som skulle bli svår att rubba de närmaste åren. Han skulle komma att få både rätt och fel, Montreal skulle komma att missa slutspelet den kommande säsongen men under femton säsonger från 1965 fram till 1979 vinner Montreal Stanley Cup tio gånger, om man räknar från expansionen till 1979 så är det 8 vinster på 12 säsonger. NHL anser att Montreal den här säsongen avslutade sin andra dynasti (som bestod av fyra titlar på fem säsonger mellan 1965 och 1969) och den femte sammanlagt i NHL (jag räknar den som den sjätte eftersom NHL ännu inte officiellt erkänt Ottawa Senators 4 Stanley Cup vinster 1919 till 1927 som en dynasti). Om man vill så kan man slå ihop den här dynastin för Montreal med den som kommer i slutet av 1970-talet och då får man en stordynasti med 10 titlar på 15 säsonger. Den här säsongen väljs följande spelare in i Hockey Hall of Fame: Sid Abel, Bryan Hextall Sr., Red Kelly och Roy Worters medan Al Leader och Bruce Norris blir invalda som Builder.
Boston vinner Stanley Cup för första gången sedan 1941
Inför 1969-70 så organiserar sig NHL's domare och linjemän och hotar med strejk och bojkott innan säsongen börjar, NHL och domarna kommer överens om ett sjupunktsprogram och säsongen kan starta som planerat. Under försäsongsmatcherna inträffar ett av NHL's mest skrämmande och blodiga slagsmål genom tiderna när Bostons Ted Green och St. Louis Wayne Maki använder sina klubbor som samurajsvärd. Fighten avslutades med att Maki slog sin klubba med full kraft mot Greens huvud och Green föll våldsamt blödande till isen. Han fick genomgå en flera timmar lång hjärnoperation för att överleva och man opererade bland annat in en stålplatta i skallen. NHL stängde av Maki i 30 dagar och Green som var den som startade bråket med en spearing stängdes av i 13 matcher från och med när han kunde spela igen. Bägge spelarna åtalades och fick tillbringa rätt många timmar de närmaste åren i olika rättssalar. En annan otäck sak som sker under en träningsmatch är att Chicagos Ken Wharram drabbas av en hjärtattack, Wharram överlever men tvingas avsluta sin hockeykarriär.
Chicago plockar till sig Montreals tredjemålvakt Tony Esposito i sommarens intraleague draft och det är nog det bästa laget gjort sedan man vann Stanley Cup 1961. Norm Ullman blir Torontos dyraste spelare genom tider när han får 57,000 om året men när Tim Horton skriver på ett par veckor senare så höjs rekordet till 83,000 om året. Torontos målvakt Johnny Bower (fyllde 45 år under hösten) startar säsongen som ligans äldste spelare men slutar under säsongen för att bli scout. Terry Sawchuk lämnar Detroit för tredje och sista gången när NY Rangers plockar över honom, han kommer under säsongen hålla nollan för 103:e gången i sin karriär. I Rangers debuterar en 22-åring född i Finland av svenska föräldrar, Juha Widing flyttade till Canada med sin familj 1964 och hade en mycket framgångsrik juniorkarriär för Brandon Wheat Kings där han säsongen 1966-67 vräkte in 70 mål och 144 poäng på endast 43 matcher. Efter två bra säsonger i Rangers farmarlag Omaha Knights så var det alltså dags för NHL debut men efter 44 matcher för Rangers och 14 poäng (7+7) tradades han till LA Kings där han slog igenom på allvar den följande säsongen. Widing blev NHL's första svenska stjärna för han var en stjärna, under de fem kommande säsongerna i LA hade han aldrig mindre än 55 poäng under en säsong. Som mest gjorde han 70 poäng under en säsong och han lade beslag på de följande placeringarna i NHL's poängliga mellan 1971 och 1975: 23, 42, 37, 45 och 63. Efter landslagsdebuten för Sveriga i och med Canada Cup 1976 så avslutade han sin karriär i Edmonton Oilers i WHA med 42 poäng på 71 matcher säsongen 1977-78, han avled sedan alldeles för tidigt 1984 endast 37 år gammal. Totalt blev det 370 poäng (144 mål +226 assist) på 575 matcher för Widing i NHL.
Massor av NHL-lag byter ut sina coacher eller GM inför säsongen, förutom Toronto som nämndes tidigare så blev LA Kings av med sin coach Red Kelly som slutade och istället gick till Pittsburgh Penguins som sparkat sin coach Red Sullivan. Hal Laycoe blev ny coach i LA men efter 24 matcher fick han flytta på sig och ersattes av farmarlagets coach John Wilson. Keith Allen som coachat Philadelphia under två säsonger blir assistent till lagets GM Bud Poile och Vic Stasiuk blir ny coach, när Poile sen får sparken i december blir Allen ny GM. I Detroit får Bill Gadsby överraskande sparken efter två matcher och ersätts av GM Sid Abel som återvänder till båset igen. I december meddelar NHL att man den kommande säsongen kommer att expandera med ytterligare två lag, Buffalo Sabres och Vancouver Canucks blir från och med 1970-71 NHL-lag. Vancouver plockar åt sig Hal Laycoe som coach och Bud Poile som GM medan Buffalo plockar in den gamle Torontocoachen Punch Imlach som både GM och coach. Det var ganska självklara val för expansion den här gången, Vancouver hade minskat ned antalet ägare och bakom Buffalo fanns de stormrika bröderna Knox. I december tvingas Minnesotas Wren Blair sluta som coach på grund av hälsoskäl, han fortsatte som GM och spelaren Charlie Burns slutade och blev istället lagets nye coach.
Den 19 oktober gjorde Gordie Howe sitt 800:e mål i NHL och under våren 1970 så passerade Bobby Hull 500 mål medan Alex Delvecchio i Detroit blev tredje man genom tiderna som gjort över 1000 poäng i NHL. Under säsongen så lyckas Minnesota North Stars locka tillbaka stjärnmålvakten Gump Worsley från sin pensionering, Worsley som var fruktansvärt flygrädd hade slutat i NHL på grund av att man sedan expansionen måste flyga till åtminstone matcherna på västkusten. Minnesota fick honom att återvända till NHL genom att lova honom att han bara behövde stå i hemmamatcherna, bortamatcherna fick Cesare Maniago ta hand om. LA Kings har en fruktansvärt usel säsong, man slutar sist med 38 poäng efter att bland annat inte vunnit under en period på 20 matcher, man satte nytt NHL rekord för flest förluster (52), bortaförluster (30) och tangerade rekordet för flest hemmaförluster (22) under en säsong.
Fram till mars 1970 var NY Rangers ligans bästa lag, lett av målvakten Eddie Giacomin, stjärnbackarna Jim Neilson och Brad Park och G-A-G kedjan (Goal-A-Game) med Rod Gilbert, Jean Ratelle och Vic Hadfield ledde man ligan under drygt tre månader. Till slut lyckades man ta sig till slutspelet genom en fjärdeplats trots en riktigt dålig avslutning, i den sista omgången vann man och lyckades därmed passera Montreal som blev femma. Montreal hade stora problem med skador under hela säsongen bland annat så bröt stjärnbacken Serge Savard benet, men laget låg på slutspelsplats ända fram till den sista matchen då Rangers genom att vinna satte press på Montreal. Regeln för vem som räknades först om två lag hade samma poäng var enkel, först antal segrar, sedan antal gjorda mål. Montreal hade 92 poäng inför sista matchen (92 poäng var för övrigt 6 poäng fler än segraren i den västra divisionen fick ihop) och genom en seger i den sista matchen gick Rangers också upp på 92 poäng, bägge lagen hade 38 vinster var och tiebreakern var med andra ord antal gjorda mål och Rangers hade gjort 246 mot Montreals 244. Montreal spelade på bortaplan mot Chicago och låg under med 2-4 när man fick besked om att Rangers vunnit och att man behövde göra 3 mål till på den halva period som återstod. När ca åtta minuter återstod av matchen med ställningen 2-5 plockade coachen Claude Ruel ut målvakten i en sista desperat chansning, resultatet blev att Chicago Black Hawks gjorde fem mål i tom bur samtidigt som Montreal inte gjorde något. Efter säsongen så ändrades regeln till målskillnad eftersom NHL inte ville se en sådan parodi igen.
Toronto hamnade sist i öst men deras 71 poäng hade räckt till andraplatsen i väst. Detroit hade en sista bra säsong innan det stora fallet utför inleddes och tog hem tredjeplatsen i öst, Chicago och Boston stod bägge för en stark spurt som slutade med att Chicago vann den östra divisionen på samma poäng som Boston men med flera segrar. I väst så missade Philadelphia slutspelet för första gången men man hade nu en lysande stjärna i rookien Bobby Clarke, Flyers satte ett inofficiellt NHL rekord genom att spela hela 24 oavgjorda matcher under säsongen. Oakland tog fjärdeplatsen och Minnesota tredjeplatsen i väst. Den nye coachen Red Kelly förde Pittsburgh till andraplatsen när man för första gången tog sig till slutspelet men man var hela 24 poäng efter segrarna St. Louis Blues som fortsatte att dominera i väst.
I slutspelet så utklassade Pittsburgh Oakland genom fyra raka vinster medan St. Louis hade lite mer problem med att slå ut Minnesota, det krävdes sex matcher innan man stod som segrare. I öst så vann Chicago lätt över Detroit genom att vinna fyra raka matcher med resultatet 4-2, Boston hade precis som St. Louis det lite kämpigare men efter sex matcher var NY Rangers ett besegrat lag. Boston kom sedan ut och kämpade ner Chicago i fyra raka matcher och det var bara i den fjärde matchen som resultatet inte var glasklart. Pittsburgh kämpade emot bra mot St. Louis men St. Louis tog sig till sin tredje raka Stanley Cup final genom att vinna med 4-2 i matcher. Precis som de två tidigare säsongerna så hade St. Louis inte mycket att sätta emot i finalen, I den första matchen lagen emellan träffades Jacques Plante av ett slagskott från Fred Stanfield som slog honom medvetslös, hans mask räddade troligen livet på honom. Plante var borta från resten av finalerna och Boston vann i fyra raka matcher, bilden av en flygande Bobby Orr när han avgjort den fjärde matchen i förlängning är det nog ingen hockeyintresserad människa som inte sett. Boston avslutade slutspelet genom att vinna de tio sista matcherna och många trodde att Boston nu skulle dominera det nya årtiondet men så blev det inte riktigt.
Conn Smythe var bara ett av de priser som skulle hagla över Bostons superstjärna Bobby Orr den här säsongen. Han vann dessutom Norris Trophy för tredje säsongen i rad, Hart Trophy och som förste back genom tiderna Art Ross Trophy efter 120 poäng (33 mål och 47 assist). Chicagos nye målvakt Tony Esposito lägger beslag på både Calder Trophy som årets rookie och Vezina Trophy efter att han hållit nollan hela 15 gånger under säsongen. Lady Byng gick till St. Louis veteran Phil Goyette och Bill Masterton till Chicagos Pit Martin. Lester Patrick gick den här säsongen till Eddie Shore och Jim Hendy. Bostonbacken Ted Green får sitt namn på Stanley Cup o´pokalen trots att han inte spelar en enda match under säsongen 1969-70, han gör inte comeback förrän säsongen 1970-71.
Även den här säsongen slogs det massor av rekord, Bobby Orrs poängsamlande under säsongen gav tre nya NHL rekord för backar, mål, assist och poäng. Han satte dessutom nytt poängrekord för backar i slutspelet med 20 poäng (9 mål och 11 assist) och Phil Esposito satte nytt poängrekord i slutspelet med 27 poäng (13 mål och 14 assist), de två satte även rekord för mål av en back respektive totalt under slutspelet. Under serien gjorde Boston 81 mål i PP och krossade det gamla rekordet som var på 70 mål från 1965-66. Bill Dea i Detroit satte ett nytt rekord för längsta tid mellan två mål för ett och samma lag i NHL, när han gjorde mål den 8 november 1970 var det 11 år, 11 månader och 11 dagar sedan han sist gjort mål för Detroit.
I årets expansionsdraft så valde de båda nykomlingarna en hel del blivande och gamla stjärnor, Buffalo valde bland annat Gerry Meehan, Jim Watson, Tracy Pratt, Don Marshall, Al Hamilton och Tom Webster och Vancouver valde Gary Doak, Orland Kurtenbach, Pat Quinn, Wayne Maki och dansken Poul Popeil som gjort NHL debut 1966 för Boston Bruins. Quinn fick ihop över 600 matcher i NHL och har efter en framgångsrik karriär som coach det här året blivit ny chef för Hockey Hall of Fame i Toronto. Hamilton har fått sin tröja pensionerad av Edmonton efter en mycket framgångsrik karriär i WHA och Webster gjorde över 50 mål och 50 assist säsongen 1972-73 i WHA och sammanlagt 425 poäng på 352 matcher i WHA.
Inför den vanliga draften som från och med den här säsongen ser ut ungefär likadant som den gör idag lottades det vilket av de båda nya lagen som skulle få välja först och Buffalo vann lottningen och det var en riktig vinstlott i form av Gilbert Perreault som än idag anses vara Buffalos största spelare genom tiderna,Vancouver valde sedan som andre spelare i draften backen Dale Tallon, Bland övriga kända namn i draften 1970 återfinns: Reggie Leach, Rick MacLeish, Greg Polis, Darryl Sittler, Dan Maloney, Bill Clement, Al McDonough, Mike Murphy, Dan Bouchard, Yvon Lambert och Gilles Meloche. Intressant är att både Reggie Leach och Rick MacLeish som är Philadelphia legender valdes av Boston Bruins i draften som # 3 och #4.
Efter säsongen inträffar ett par tragedier, den 15 maj 1970 kraschar Pittsburghs stjärnrookie Michel Briere våldsamt med sin bil och avlider den 13 april 1971 utan att ha återfått medvetandet, ingen spelare i Pittsburgh har haft tröja #21 dess. Från och med 1972 så delas Michel Briere Memorial Trophy ut till årets rookie i QMJHL. I samma månad så hamnar de båda lagkamraterna i NY Rangers Ron Stewart och Terry Sawchuk i bråk om hyran för den lägenhet de delade under säsongen. Bråket slutar med att Sawchuk landar på grillen så illa att han skadar flera invärtes organ. Han opereras och hans gallblåsa tas bort, även hans lever är skadad och efter ännu en operation tillstöter komplikationer och han avlider den 31 maj 1971. Stewart åtalas för dråp men frias eftersom flera vittnen hört Sawchuk säga att det hela var en olycka och att det var hans eget fel. 1970 valdes följande spelare in i Hockey Hall of Fame: Babe Dye, Bill Gadsby och Tom Johnson och Robert Lebel blev invald som Builder.
Ken Drydens debut i NHL stoppar Boston Bruins planer på en egen dynasti
Inför 1970-71 så ändrades divisionsindelningen Chicago flyttade till den västra divisionen och de båda nykomlingarna Buffalo och Vancouver placerades i öst. Att Vancouver skulle få resa betydligt mer än övriga lag i öst var det inget som brydde sig om. Gamle storbacken Tom Johnson ersatte Harry Sinden som Bostons coach när Sinden lämnade NHL för ett jobb inom affärsvärlden i New York. Scotty Bowman lämnade St. Louis och ersattes av veteranbacken Al Arbour, Larry Regan blev ny coach i LA och Jack Gordon tog över i Minnesota efter Charlie Burns som hellre ville spela för laget igen. Ned Harkness en legend från universitetshockey blev ny coach i Detroit Red Wings, en utnämning som kom att bli ödestiger för Detroit.
Efter att Gil Perreault fått 55,000 om året så började massor av NHL-veteraner att stanna hemma från sina träningsläger eftersom de tjänade mindre än han, bland de som strejkade var Stan Mikita, Pit Martin, Harry Howell, Jean Ratelle, Vic Hadfield och Derek Sanderson. Charles O. Finley en excentrisk miljardär köper Oakland Seals och döper om dem till California Golden Seals, Finley som också ägde baseballaget Oakland Athletics ändrade lagets dräkter och spelarna skulle bland annat spela i vita skridskor. California Golden Seals sätter under säsongen nytt rekord för antal förluster när laget faller som en sten genom tabellen. Serien förlängs med ytterligare två matcher, nu är säsongen 78 matcher och man begränsar också hur stor en hook på klubbladet får vara. NHL ändrar dessutom så att hemmalaget spelar i vitt och bortalaget i färgade tröjor, enligt legenden så berodde det på att det var mycket lättare att hålla de färgade tröjorna rena. Domarna i NHL fick dessutom orangefärgade band på sina tröjor för att publiken skulle se skillnad mellan domare och linjemän. NHL benådar också Billy Taylor och Don Gallinger som blivit avstängda på livstid pga av att de spelat på matcher de själva medverkade i för 22 år sedan.
I Chicago som flyttats till den västra divisionen visar ägaren Bill Wirtz tecken på den girighet som så småningom ger honom öknamnet ”Dollar Bill”. I Detroit är det tumult direkt från träningslägret och under resten av säsongen, backen Carl Brewer lämnar träningslägret med skridskorna på fötterna för att aldrig återkomma och coachen Ned Harkness experimenterar med att bland annat ta ned Gordie Howe i försvaret. Efter att laget fått stryk med 13-0 av Toronto vägrar lagets GM Sid Abel att vara med längre, han ställer ultimatum till ägaren antingen försvinner Harkness eller så går jag, av någon outgrundlig anledning så valde ägarfamiljen Norris Harkness och Abel slutade. Harkness blir ny GM och Doug Barkley tar över som coach medan laget når nya djup, laget blir sist i öst en poäng bakom nykomlingarna Vancouver och Harkness tradar under säsongen Frank Mahovlich till Montreal mot Mickey Redmond, Guy Charron och Bill Collins. Enligt legenden ska Montreals GM Sam Pollack besvarat Harkness fråga om Montreal var intresserad av Mahovlich så här: ”Is the Pope Catholic?”. Perioden med Harkness som Detroit GM kallas av lagets fans ”Darkness under Harkness”.
För Vancouvers del så var första säsongen i NHL en framgång publikmässigt men som väntat hade laget stora svårigheter på isen men man fick vara med om att skriva hockeyhistoria när man skulle mött Montreal i en match som blev inställd pga snöstorm det var första gången sedan NHL bildats som en match ställts in i Montreal. I Montreal fortsatte motgångarna för Serge Savard han hann knappt komma tillbaka från förra säsongens benbrott förrän han bröt samma ben igen, nu trodde alla att hans karriär var över. Jean Beliveau blev den fjärde spelaren som passerade 500 mål i NHL och den här säsongen tog sig Montreal säkert till slutspelet som trea, 24 poäng bakom segrande lag. Mot slutet av säsongen kallade lagets nye coach Al MacNeil upp en ung lovande målvakt vid namn Ken Dryden.
Den andra nykomlingen Buffalo tog sig inte heller till slutspel men tack vare Perreault så hängde man med rätt länge i slutspelsstriden men slutade på femteplatsen 19 poäng bakom Toronto som tog den sista slutspelsplatsen i öst 15 poäng bakom Montreal. I Buffalo återförenades coachen Punch Imlach med Eddie ”The Entertainer” Shack som han sparkat från Toronto med orden: ”I can't afford entertainers, I need hockey players.” Tvåa i öst blev NY Rangers som lutade sig tungt mot sin stjärnmålvakt Eddie Giacomin, ohotad etta i öst och hela NHL var Boston Bruins som var 12 poäng före tvåan Rangers och 14 poäng före Chicago som vann den västra divisionen. Boston var en maskin som malde ned allt motstånd under serien, Phil Esposito fullständigt krossade de gamla mål och poängrekorden när han gjorde 76 mål (fjärde spelare genom tiderna att göra 50 mål eller fler under en säsong) och 76 assist för 152 poäng. Spelare från Boston la beslag på de fyra första platserna i NHL's poängliga och laget hade sju spelare bland de elva främsta. När en radiostation i Boston anordnade en ”Date Derek Sanderson” tävling fick man över 13,000 tusen svar och segraren var en 76-årig mormor.
I väst kom Pittsburgh näst sist men det var nära att klubben gått i konkurs, NHL tvingades ta över laget när skulderna var uppe i 3,6 miljoner, NHL sålde sedan laget till en grupp affärsmän i staden för 7 miljoner men som alla vet så kommer Pittsburghs existens att hotas flera gånger i framtiden. LA Kings missade slutspelet för andra säsongen i rad och var ett tag indragen i striden om att undvika sistaplatsen med California, hjälpen kom i form av Montreals GM Sam Pollock som tradade en missnöjd Ralph Backstrom till LA som snabbt ryckte ifrån Oakland i botten av tabellen med Backstrom i laget. Philadelphia blev trea i väst en poäng före fyran Minnesota men bägge var på behörigt avstånd från tvåan St. Louis vars poäng räckte till en femteplats i NHL totalt. St. Louis var dock hela 20 poäng bakom divisionens suveräner Chicago som precis som väntat var alldeles för bra för den västra divisionen.
Chicago lekte sedan med Philadelphia i den första omgången av slutspelet, efter fyra matcher och målskillnaden 20-8 hade man tagit sig till semifinalen där man fick möta Minnesota som överraskande slog ut favoriterna St. Louis med 4-2 i matcher efter att ha legat under med 1-2 i matcher. I öst hade Rangers lite större problem än väntat att besegra Toronto men vann till sist med 4-2 i matcher efter att ha vunnit de tre sista matcherna. Den andra matchen i serien blev en het uppgörelse med totalt 160 utvisningsminuter, när det återstår 4:42 av matchen så drabbar Rangers lagkapten Vic Hadfield och Torontos center Jimmy Harrison samman för andra gången under matchen. Eftersom Hadfield snabbt får övertagen skyndar Torontos målvakt Bernie Parent till Harrisons undsättning, under striden lyckas Hadfield slita av Parent masken och kasta upp den på läktarna i Madison Square Garden. Trots vädjanden från både polis och matchspeaker så återfår Parent inte masken och Jacques Plante får ersätta honom under matchens återstående minuter. Parent återser inte masken förrän 41 år senare då en samlare kontaktar honom för att han ska autentisera masken, Parent intygar att det är samma mask och samlaren lovar att donera den till Hockey Hall of Fame när han dör.
Boston såg ut att gå mot en säker seger mot Montreal efter 3-1 i den första matchen och ledning med 5-1 efter halva den andra perioden av match 2, ett sent mål av Henri Richard och ett fantastisk målvaktsspel av Ken Dryden i den andra perioden tänder Montreal som vinner den tredje perioden med 5-0 och kvitterar till 1-1 i matcher. Montreal vinner sedan den tredje matchen av bara farten innan Boston vinner två raka matcher och har chansen att avgöra i Forum i den sjätte matchen. Matchen är jämn till mitten av den andra perioden då Montreal sätter in ett ryck liknade det i den andra matchen och gör 6-1 under matchens sista 30 minuter. Boston sätter allt på ett kort i den sjunde och avgörande matchen men två snabba kontringar av Montreal i slutet av den första perioden gör att ställningen är 2-1 till Montreal, resten av matchen är det i princip spel mot ett mål med undantag för när Montreal sticker upp och gör mål. Matchen slutar 4-2 till Montreal och sensationen är ett faktum The Big Bad Bruins har förlorat mot en rookiemålvakt som i den sjunde och avgörande matchen gjorde 46 räddningar.
Semifinalerna spelades inte inom divisionen utan efter ett schema där Chicago mötte Rangers och Montreal tog sig an Minnesota. Montreal vann ännu en målrik tillställning när de besegrade Minnesota med 4-2 i matcher medan Chicago fick kriga ned Rangers som kämpade till sista svettdroppen. Chicago vann med 4-3 i matcher efter 3 övertidsmatcher där den sjätte matchen krävde nästan 2 timmars effektiv speltid. Stanley Cup finalen mellan Chicago och Montreal blev också en riktigt batalj där det också krävdes sju matcher innan en segrare var utsedd. Chicago vann de första två matcherna på hemmaplan innan det var Montreals tur att upprepa bedriften. Lagen vann sedan var sin hemmamatch innan det var dags för den sjunde och avgörande matchen i Chicago som tar ledningen med 1-0 på PP sent i den första perioden. 2-0 till Chicago kommer efter en tredjedel av den andra perioden innan Montreal kvitterar genom två snabba mål inom fyra minuter i slutet av perioden. I början av den tredje perioden gör Henri Richard 3-2 till Montreal vilket visar sig vara det avgörande målet. I Montreal fanns flera hjältar, Henri Richard avgjorde flera matcher, Frank Mahovlich tangerade poängrekordet i slutspelet med 27 poäng och satte nytt målrekord med 14 men den store hjälten var givetvis Ken Dryden som belönades med Conn Smythe Trophy. Ken Dryden var den förste och hittills ende som vunnit Conn Smythe Trophy säsongen innan han vann Calder som han skulle komma att vinna 1972 men han var inte den förste som vunnit Stanley Cup innan han vann Calder Trophy. Det hände på två gånger under 1960-talet och bägge gångerna så vann spelarna Stanley Cup med Montreal för att sedan vinna Calder med ett annat lag. Danny Grant vann Stanley Cup 1968 med Montreal och säsongen efter Calder spelandes för Minnesota och Tony Esposito vann Stanley Cup med Montreal 1969 och vann Calder med Chicago 1970.
Bobby Orr vann både Hart Trophy och Norris Trophy medan Phil Esposito vann Art Ross Trophy. Calder gick Buffalos Gil Perreault medan Vezina Trophy gick till NY Rangers målvaktspar Edddie Giacomin och Gilles Villemure. Lady Byng gick till Rangers Jean Ratelle medan Masterton gick till Bostons veteran Johnny Bucyk som under säsongen blivit den femte spelaren genom tiderna som gjort 50 mål under en säsong. Lester Patrick delades ut till Terry Sawchuk, William M. Jennings och John B. Sollenberger.
Rekord slogs det precis som vanligt och som vanligt handlade mycket om Boston, Esposito satte mål och poängrekord, Orr satte nytt assistrekord (102 assist, förste spelare med över 100 assist under en säsong) plus poäng och målrekord för backar med 139 poäng och 37 mål. Boston hade som första lag genom tiderna nio spelare som gjorde minst 20 mål under en säsong medan Gil Perreault satte nya rookierekord med 35 mål och 72 poäng. Gordie Howe blev under säsongen förste spelare att nå 1000 assist i NHL och den 20 mars 1971 skrevs historia i NHL när de båda bröderna Dave och Ken Dryden möttes i var sitt mål när Buffalo mötte Montreal.
Montreal valde först i draften 1971 pga att man tradat till sig Oaklands val i första rundan redan förra säsongen, traden av Backstrom till LA gjorde klart att California Golden Seals som laget hette den här säsongen blev sist. Otroligt nog fanns det planer i Montreal på att eventuellt även säkra andravalet i draften men kostnaden bedömdes vara för hög (tre backar plus ett par draftval till Detroit) annars kanske vi hade fått se Marcel Dionne och Guy Lafleur sida vid sida i Montreal. Efter att Montreal valt Lafleur så valde Detroit Red Wings Dionne men det fanns fler namnkunniga spelare i den här draften: Jocelyn Guevremont, Rick Martin, Steve Vickers, Terry O'Reilly, Craig Ramsay, Larry Robinson och Rick Kehoe är de mest kända. De här spelarna valdes in i Hockey Hall of Fame 1971: Busher Jackson, Gordon Roberts, Terry Sawchuk och Cooney Weiland medan Arthur Wirtz blev invald som Builder. Valet av Torontolegenden Busher Jackson fick den gamle Torontoägaren Conn Smythe att lämna styrelsen för Hockey Hall of Fame, Jackson var definitivt ingen renlevnadsmänniska, han föredrog sena nätter med massor av öl och en ny kvinna varje natt och det var inget som den ärkekonservative Smythe gillade.
Alla delar av serien finner du här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhls-historia-ye-olde-time-hockey-481839.aspx
Källor: Wikipedia.org, hockeyleaguehistory.com, Legendsofhockey.net plus böckerna Official Illustrated NHL History (2010), Total NHL (2003), Stanley Cup 120 years of hockey supremacy (2012) och Brian McFarlane's History of Hockey (1997)
