Ye olde time Hockey: Expansionen 1971-75
NHL fortsätter att expandera först med två lag 1972-73 och sedan med ytterligare två lag 1975-76, dessutom startar piratligan WHA säsongen 1972-73 och det är nog den egentliga anledningen till att New York fick ytterligare ett lag.
Att antalet lag ökar så kraftig på oerhört kort tid gör att kvalitén på spelarna inte är vad den borde vara och det leder i sin tur till att forwards vräker in mål och att spelet blir brutalare och fulare. Under de första 24 säsongerna efter att Maurice ”Rocket” Richard blivit först med att göra 50 mål under en säsong så upprepas den bedriften endast fem gånger, det är endast Bernie Geoffrion (1 gång) och Bobby Hull (4 gånger) som lyckas. 1970-71 utökas skara med två personer Phil Esposito och Johnny Bucyk och efter det ökar det för varje säsong, 3 st 1971-72, 3 st 1972-73, 4 st 1973-74 4 st 1974-75 och 6 st 1975-76 innan det lugnar ned sig igen för att fullständigt explodera 1979-80 då hela nio spelare gör mer än 50 mål under säsongen.
När det gäller utvisningsminuterna så följer den samma kurva, 100 PIM under en säsong uppnåddes redan under NHL's premiärsäsong 1917-18 då Montreal Canadiens Joe Hall nådde precis 100 utvisningsminuter på endast 21 matcher. Säsongen 1925-26 passerades 100 minuter för första gången sedan premiärsäsongen den här gången var det fem spelare som passerade gränsen. Eddie Shore blev först över 150 utvisningsminuter säsongen 1927-28 då serien bestod av 44 matcher men sedan dröjde det tills säsongen 1954-55 innan Bostons hårding Fern Flaman blev näste man med mer än 150 PIM under en säsong. Redan säsongen därefter så passerades nästa gräns då Lou Fontinato i Rangers hade 202 utvisningsminuter ett rekord som stod sig tills 1962-63 då Howie Young Detroit krossade det genom att samla på sig 273 utvisningsminuter. Andra expansionssäsongen 1968-69 går ytterligare två personer över 200 minutersgränsen och det är två spelare som passerar 200 minuter de kommande tre säsongerna. När säsongen 1972-73 startar så har det alltså hänt 10 gånger att en spelare haft över 200 PIM under en NHL-säsongen men den här säsongen är det ytterligare fem som gör det, fyra stycken av dem spelar för Philadelphia Flyers. Säsongen 1973-74 passerar fyra 200 minuter och en (Dave Schultz) går över 300 minuter och säsongen därefter slår Schultz till med 472 PIM vilket är 196 minuter fler än tvåan. 1975-76 är Schultz ”storhetstid” över men fem spelare har över 300 PIM och ytterligare fyra passerar 200. De kommande säsongerna är det ca 10 personer som har drygt 200 minuter och enstaka som passerar 300, Schultz har en återkomst i toppen när han ännu en gång kommer över 400 PIM. Säsongen 1980-81 exploderar det igen, inte i toppen men på bredden då hela 23 spelare har över 200 PIM sen sjunker det under några år innan en ny topp kommer 1987-88 då otroligt nog hela 37 spelare har över 200 utvisningsminuter under säsongen.
Orr & Boston slog till igen
Säsongen 1971-72 miste NHL en massa legender som slutade av olika anledningar, bland de som la av återfanns: Gordie Howe, Jean Beliveau, Glenn Hall, John Ferguson, Andy Bathgate, Leo Boivin och George Armstrong, i Armstrongs fall så är det femte gången han slutar men den här gången blir det ingen comeback. Bland de nya regler som införs i NHL den här säsongen är att tredje man in i en fight automatiskt får matchstraff och eventuell avstängning. Man ändrar också i slutspelsformatet så att ettan möter fyran och tvåan möter trean istället för som man haft tidigare ettan mot trean och tvåan mot fyran.
NHL meddelar också under säsongen lite panikartat att ligan nästa säsong ska utvidgas med ytterligare två lag, anledningen är givetvis det växande hotet från WHA som enligt planerna ska starta 1972-73 med lag i bland annat New York. De nya lagen placeras i New York (Islanders) och i Georgia där Atlanta Flames blir NHL's första försök med lag i det så kallade solbältet. När träningslägren startar så blir Punch Imlach och de andra ledarna i Buffalo chockade när Gil Perreault dyker upp drygt 15 kilo tyngre än under den förra säsongen. Under säsongen säljs Montreal Canadiens för 15,4 miljoner dollar, en siffra som idag känns fullständigt absurd. Nya ägare blir bröderna Edward och Peter Bronfman som bland annat ägde Bank of Nova Scotia. Scotty Bowman hämtas tillbaka från St. Louis och blir lagets nye coach, den tidigare coachen Al MacNeil återgår till farmarlaget Nova Scotia Voyageurs där han kommer att lotsa fram flera av Canadiens blivande stjärnor.
Bowman är inte ensam som ny coach för ett lag under säsongen, Vic Stasiuk tar över California, Fred Glover som fick sparken från California hamnar i LA, Stasiuk får sedan sparken under säsongen och blir då ny coach i Vancouver, Johnny Wilson tar över i Detroit, Bill McCreary i St. Louis tills han får sparken i december och ersätts av Al Arbour. Red Kelly lämnar GM jobbet i Pittsburgh för att koncentrera sig på jobbet som coach och i Toronto tvingas John McLellan kasta in handsken pga sjukdom och ersätts av King Clancy.
I Boston får lagets GM Milt Schmidt ett vredesutbrott efter att laget förlorat premiärmatchen med 4-1. Schmidt stoppar alla spelares olika jippon och PR uppdrag och förbjuder dem att ta nya. Spelarna fattar vad som gäller och Boston går fram som en slåttermaskin i NHL, när säsongen är över ser lagets statistik ut så här 54 segrar, 13 förluster och 11 oavgjorda. I Chicago så passerar Bobby Hull som andre spelare genom tiderna 600 gjorda mål i NHL, det är samtidigt femte gången han gör fler än 50 mål under en säsong i NHL. När det gäller Calder Trophy så utkämpas en hård batalj, inte mellan Guy Lafleur och Marcel Dionne som alla tippade inför säsongen utan mellan Dionne och Rick Martin i Buffalo som sätter nytt rookierekord när han gör 44 mål. Dionne kommer dock att gå segrande ur poängstriden med ett nytt poängrekord för rookies, 77 poäng varav 28 mål var tre poäng mer än vad Martin klarade av. Ingen av de två kommer dock att vinna Calder Trophy, något som flera ifrågasätter efter säsongens slut.
I Rangers fortsätter stjärnorna att leverera, Brad Park blir den förste backen på över 30 säsonger som gör två hattrick under en säsong och GAG-line blir den första kedjan i NHL där samtliga medlemmar gör mer än 40 mål under en säsong. Jean Ratelle hotar länge Phil Esposito och Bobby Orr i poängligans topp men missar 15 matcher under seriens avslutning med en bruten fotled och stannar på 109 poäng, åtta mindre än Orr och 24 poäng bakom Esposito.
Under säsongen sker inte så många viktiga trader men Buffalo tradar till sig Rene Robert från Pittsburgh och därmed föds "The French Connection Line" och California Golden Seals gör ett par trader som går åt pipan pga av skador, först tradar man till sig målvakten Gerry Desjardins från Chicago bara för att få reda på att han har en bruten arm, traden går tillbaka men lite senare tradar man till sig Tom Webster från Detroit och vad händer? Efter 8 matcher hamnar Webster på sjukhus pga med en ryggskada som håller honom på skadelistan resten av säsongen. När backen Larry Hillman blir tradad från Los Angeles till Buffalo räknar han ut att han bytt klubbdräkt 15 gånger under sina 18 år som proffs. Montreal tradar bort en veteran och en blivande stjärna, Jimmy Roberts som var Scotty Bowmans favoritspelare hamnar i St. Louis igen och målvakten Rogie Vachon som inte fick plats i laget nu när Dryden var förstemålvakt skickades till LA Kings.
I Spektrum utbryter kravaller under en match mellan Philadelphia och St. Louis, efteråt anklagar St. Louis ägare Sid Salomon Jr. Philadelphiapolisen för brutalitet när de tar sig in på isen och uteslutande slår med sina batongerna mot St. Louis spelare. Det var inte bara Ratelle som blev skadad under säsongen, Tim Horton bröt också fotleden, Noel Picard blev svårt skadad i en ridolycka och Torontospelarna Bernie Parent och Denis Dupere skadades bägge när deras bil krockade. Flyers andremålvakt Bruce Gamble drabbas av en hjärtattack och tvingades omgående sluta med ishockey.
Boston och Chicago upprepar sina divisionsvinster från förra säsongen, Chicago är hela 21 poäng före tvåan Minnesota som i sin tur är 19 poäng före trean St. Louis. Sedan var det desto jämnare i väst, St. Louis var en poäng före Pittsburgh som gick till slutspel med samma poäng som femman Philadelphia. California hängde med bra länge och var bara sex poäng från slutspelsplats som sexa medan LA var ohjälpligt sist 11 poäng bakom California. I öst var Vancouver sist och sämst i hela NHL med 48 poäng, tre poäng efter sexan Buffalo som i sin tur hade hela 25 poäng upp till femteplacerade Detroit. Detroits 76 poäng hade räckt till tredjeplats i väst men var fyra poäng mindre än vad Toronto på fjärdeplatsen hade. Montreal och NY Rangers kämpade under hela serien om vilket som var NHL's näst bästa lag, Rangers var vid seriens slut en poäng före Montreal och tio poäng bakom Boston.
Boston hade inga problem med att slå ut Toronto med 4-1 i matcher, enda förlusten kom på OT i den andra matchen. Rangers tog kommandot direkt mot Montreal genom att vinna bägge sina hemmamatcher och vann serien med 4-2 i matcher. I väst hade Chicago som väntat inga problem alls med Pittsburgh utan vann med 4-0 i matcher medan St. Louis fick revansch mot Minnesota för förra säsongen genom att slå ut favoriterna med 4-3 i matcher. St. Louis hade sedan ingen chans mot Boston som svepte laget med målskillnaden 28-8 efter fyra raka segrar. Chicago var i sin tur oväntat bleka i sin semifinal som NY Rangers enkelt tog hem med 4-0 i matcher. Finalen mellan Rangers och Boston blev betydligt jämnare än vad de flesta tippat, en anledning var att Rangers fick tillbaka Jean Ratelle lagom till finalen. Boston vann finalen med 4-2 i matcher men tre av matcherna vanns med uddamålet och efter den sjätte och sista finalen som Rangers förlorade med 0-3 sa Rangers lagkapten Vic Hadfield så här: ”You want to know what turned this game around? The same thing that turned the whole thing around – Bobby Orr. The two clubs were even in faceoffs, even in power plays, even in penalty killing, even in everything – except they had Orr.”.
Orr vann givetvis Conn Smythe Trophy och som vanligt så tog han hem Norris och Hart också, Hart för tredje säsongen i rad och Norris för femte gången i rad. Phil Esposito vann Art Ross efter 133 poäng (66 mål + 67 assist) medan det nyinstiftade priset Lester B. Pearson Award som röstades fram av spelarna gick till Rangers Jean Ratelle. Philadelphias Bobby Clarke tog hem Masterton medan Ratelle tog hand om Lady Byng. Vezina gick till Chicagos målvaktspar Tony Esposito och Gary Smith och Ken Dryden vann Calder Trophy trots att flera kritiker inte tyckte att han skulle varit diskvalificerad från priset pga att han vann Conn Smythe den föregående säsongen. Lester Patrick delades ut till Clarence S. Campbell, Cooney Weiland, James D. Norris och John A. ”Snooks” Kelly.
Bland rekorden som slogs den här säsongen återfinns Gerry Cheevers som var inte förlorade under 32 raka matcher under säsongen. Dionne och Martin satte som tidigare nämnts nya rookierekord för mål och poäng medan Guy Lafleur blev den förste rookien genom tiderna som gjorde tre hattricks under sin debutsäsong. Phil Esposito blev först i NHL med tre säsonger över 100 poäng i NHL och allt i troféväg som gick till Bobby Orr var gívetvis nya rekord, först med fem raka Norris, först med tre raka Hart och förste som vunnit Conn Smythe två gånger.
I expansionsdraften fick Atlanta välja först och valde målvakten Phil Myre, andra kända spelare som Atlanta valde är Dan Bouchard, Keith McCreary, Ernie Hicke och Pat Quinn. NY Islanders valde nog lite bättre än Atlanta först ut var målvakten Gerry Desjardins, men redan i den andra rundan valde man en spelare som skulle vara med om lagets dynasti under 1980-talet Billy Smith. Andra spelare som Islanders valde är Ed Westfall, Bryan Lefley, Terry Crisp och Gerry Hart, för bägge lagen gäller att flera av de valda spelarna stack till WHA efter bara en säsong för laget. I årets amatördraft så var det Islanders tur att välja först och man valde Billy Harris som blev lagets första stjärna och fick en bra NHL-karriär med 558 poäng på 897 matcher. Atlanta valde som tvåa Jacques Richard som däremot inte alls motsvarade förväntningarna i början, han hade däremot en fantastiskt bra säsong för Quebec Nordiques 1980-81 då han både passerade 50 mål och 100 poäng under säsongen. Däremot blev flera andra av de valda storstjärnor i NHL, här följer några av de mest kända namnen: Don Lever, Steve Shutt, Jim Schoenfeld, Michel Larocque, Bill Barber, Wayne Merrick, Phil Russell, John Van Boxmeer, Lorne Henning, Don Kozak, Tom Bladon, Bob Nystrom, Jimmy Watson, Denis Herron, Al MacAdam, Bill Nyrop, Peter McNab och Pat Boutette. Det här året blir Jean Beliveau, Bernie Geoffrion, Hap Holmes, Gordie Howe och Hooley Smith invalda i Hockey Hall of Fame som spelare och Weston Adams som builder.
Montreal kommer igen
Den föregående säsongen hade avslutats med ett stort mörkt moln på horisonten och under sommarmånaderna infriades NHL's värsta mardrömmar. WHA hade meddelat redan under våren att deras liga skulle starta till hösten och bestå av 12 lag. De första spelarna som signades var mindre kända NHL-spelare som Wayne Connelly och Larry Pleau, dessutom signades det amerikanska OS-landslagets målvakt Mike Curran. När Bobby Hull signades gemensamt av de tolv WHA-lagen (alla lagen hjälptes åt att betala hans signing bonus medan Winnipeg sedan stod för lönen under kontraktets längd) så öppnades däremot grindarna på vid gavel. I snabb följd skrev Bernie Parent, J-C Tremblay, Johnny Mckenzie, Brad Selwood, Rick Ley, Rosaire Paiement, Andre Lacroix, Gerry Cheevers och Derek Sanderson med flera på för olika WHA-lag. Det var inte bara spelare som gick till den nya ligan, en av NHL's bästa domare Bill Friday gjorde samma sak, totalt så försvann 67 spelare från NHL till WHA.
De nya NHL-lagen Atlanta och NY Islanders hade en svår säsong att se fram emot men Atlanta skulle faktiskt klara sig ganska bra. WHA i all ära men det stora samtalsämnet i Canada under sommaren var den kommande 8-matchers serien mot Sovjetunionen. När Bobby Hull gick till WHA så stoppades han från NHL att medverka i laget och det gjorde visserligen kanadensarna förbannade men eftersom de trodde att Canada lätt skulle vinna samtliga åtta matcher så dog protesterna snabb ut. Summit Series 1972 som matcherna kommit att kallas på andra sidan Atlanten kommer jag kanske ta upp i en separat artikel men Canada drabbades av ytterligare en jobspost innan matcherna började när Bobby Orr fick operera sig knä ännu en gång och missade serien.
En snabb genomgång av matcherna, Sovjet chockade Canada (och då menar jag hela nationen inte bara laget) genom att vinna den första matchen med 7-3 i Montreal, Canada vann den andra matchen med 4-1 medan den tredje slutade oavgjort 4-4 efter att Canada lett med 4-2. I den fjärde matchen som Canada förlorade med 3-5 i Vancouver buas laget ut under slutet av matchen något som får Phil Esposito att ta micken och skälla ut publiken både i arenan men också den framför TV-apparaterna efter noter. Canada spelar två träningsmatcher mot Sverige i Sverige innan de fyra avslutande matcherna i Sovjet. Femte matchen vinner Sovjet med 5-4 trots att Canada lett med 4-1 i början av den tredje perioden. Canada vinner sjätte matchen med 3-2 och det är i den matchen som Bobby Clarke slår klubban som en yxa mot Valeri Kharlamovs fotled. Canada vinner sjunde matchen med 4-3 och måste vinna även den åttonde och avslutande matchen för att vinna serien annars vann Sovjet den på bättre målskillnad. Sovjet leder med 5-3 inför den sista perioden men Phil Esposito leder det kanadensiska laget i en upphämtning som gör att man med sju minuter kvar av perioden kvitterar till 5-5 och när det återstår 34 sekunder slår Paul Henderson in 6-5 till Canada ett resultat som innebär att man lyckats besegra fienden trots allt. Det är framförallt Paul Henderson och Phil Esposito som helgonförklaras i sitt hemland, Esposito gjorde 13 poäng på de åtta matcherna och under den sista perioden var han knappt av isen medan Henderson gjorde sju mål och avgjorde samtliga tre matcher Canada vann i Moskva.
När NHL väl startar så saknas fortfarande Bobby Orr och Boston inleder säsongen ganska uselt, i en match mellan Vancouver och Buffalo så ställer Vancouver upp med fem backar under ett av lagets power plays, Buffalo svarar med att sätta in fyra backar som försvarare. Som vanligt så sparkades det coacher till höger och vänster under säsongen, Al Arbour fick sparken i St. Louis och ersattes av Jean-Guy Talbot, Red Kelly fick sparken i Pittsburgh, Phil Goyette fick sparken i Islanders och ersattes av Earl Ingarfield. Tom Johnson som lett Boston till Stanley Cup vinsten den föregående säsongen fick också sparken, han ersattes av Bep Guidolin. Garry Young fick sparken i California och Fred Glover tog över igen, nu var Glover coach, GM och vice-president samtidigt.
I USA så sänder TV-bolaget NBC nu NHL och där tar man fram en tecknad serie ”Peter Puck” som på ett enkelt sätt ska förklara ishockeyreglerna för en oförstående amerikansk allmänhet. Massor av spelare passerar olika milstolpar under säsongen, Chicagos Stan Mikita passerar 1000 poäng, Bostons Johnny Bucyk passerar inom loppen av en vecka både 400 mål och 100 poäng. I Detroit blir Alex Delvecchio NHL's nästbäste poängplockare genom tiderna när han passerar Jean Beliveau och Mickey Redmond blir lagets förste spelare som gör över 50 mål under en säsong. Montreals Frank Mahovlich blir den femte spelaren genom tiderna som passerar 500 mål i NHL. Inom loppet av två veckor avlider två av NHL's främsta målvakter genom tiderna, Bill Durnan och Turk Broda från Montreal respektive Toronto var under ett sekel ligans två bästa målvakter.
Bland de dråpligare sakerna som händer under säsongen finns att Bostons back Carol Vadnais blir arresterad i Philadelphia misstänkt för ett bankrån, Bill Flett i Flyers orsakar stor uppståndelse när han kommer till spel med långt blond hår och en stor blond mustasch. I Detroit Red Wings debuterar Thommie Bergman och blir därmed den andre svensken som skolats i Sverige som debuterade i NHL (Ulf Sterner var först). Derek Sanderson lämnar WHA och återvänder till Boston där lagets GM Milt Schmidt precis meddelat att han kommer att sluta efter säsongen efter 36 år i klubben. I Montreal råkar Henri Richard och Serge Savard i slagsmål i omklädningsrummet och i Toronto så går Denis Dupere ut från Maple Leaf Gardens och försvinner spårlöst i en vecka.
Trots att Bobby Orr kom tillbaka i spel så hade Boston tappat för många spelare till WHA och laget var betydligt sämre den här säsongen, till slut lyckas man ta sig upp på andraplatsen i öst. 13 poäng före Boston lade Montreal beslag på förstaplatsen medan NY Rangers blev trea 18 poäng bakom Montreal. Buffalo blir fyra två poäng före femman Detroit medan Toronto är akterseglad på sjätteplatsen. Vancouver blir sjua 25 poäng från slutspelsplats men hela 23 poäng före säsongens jumbo NY Islanders som bara fick ihop 30 poäng. I väst har Chicago tappat väldigt mycket i slagkraft men lyckas vinna divisionen, men de tre första lagen i öst hade alla betydligt mer poäng än Chicago. Philadelphia blir tvåa och det är framförallt tack vare Bobby Clarke som nu slår igenom på allvar med en andraplats i poängligan bakom den omöjlige Esposito. Minnesota blir trea på samma poäng som Philadelphia medan St. Louis blir fyra med tre poäng tillgodo till femman Pittsburgh och sexan Los Angeles. Atlanta blir sjua i väst med 65 poäng och hade under sin debutsäsong fler poäng än ett av Original Six lagen (Toronto), sistaplatsen i väst lägger California beslag på med 48 poäng.
Buffalo skrämmer upp Montreal när laget trots 0-3 i matcher pressar Canadiens till sex matcher medan Rangers lite överraskande vinner över Boston med 4-1 i matcher. I väst besegrar Chicago St. Louis med 4-1 i matcher medan Philadelphia krånglar sig till en vinst med 4-2 i matcher över Minnesota trots att man låg under med 2-1 i matcher. I semifinalen i öst har Montreal inga större problem med att besegra Philadelphia med 4-1 medan Chicago överraskande slår ut Rangers med samma siffror. Finalerna mellan Chicago och Montreal blir målrika, Montreal gör aldrig mindre än 4 mål i någon match men förlorar trots det två matcher. Målskillnaden lagen emellan var 33-23 till Montreal och Yvan Cournoyer som satte nytt rekord med sina 15 mål under slutspelet blir den som får ta emot Conn Smythe Trophy. När Henri Richard tar emot Stanley Cup pokalen så är det elfte gången han vinner och därmed sätter han ett rekord som förmodligen är oslagbart i dagens NHL. När Scotty Bowman endast ett par veckor efter den sjätte och avslutande finalen blir far till en son så döps denne till Stanley Glenn Bowman (dvs Stan Bowman som är Chicago Blackhawks GM), Stanley efter Stanley Cup pokalen och Glenn efter målvaktslegenden Glenn Hall.
Det här året blir det en ovanligt stor spridning bland de som vinner de individuella priserna. Phil Esposito vinner Art Ross för tredje gången i rad efter 130 poäng (55+75) och Bobby Orr tar hem Norris för sjätte gången i rad. Bobby Clarke vinner både Hart Trophy och Lester B. Pearson Award. Vezina går till Montreals målvakt Ken Dryden, Masterton till Pittsburghs Lowell MacDonald. Lady Byng går till Buffalos Gil Perreault och Rangers sensation till rookie Steve Vickers vinner Calder. Lester Patrick går avslutningsvis till Walter L. Bush Jr.
Bland alla de rekord som slogs så tangerade Bobby Orr ett när han hade sex assist i en match mot Vancouver. Detroits rookie Henry Boucha satte nytt NHL rekord när han gjorde mål endast sex sekunder efter första nedsläpp i en match mot Montreal. Pittsburgh Penguins gjorde hela fem mål inom 2 minuter och 7 sekunder när man besegrade St. Louis med 10-4. När den femte Stanley Cup finalen slutade 8-7 till Chicago så sattes det nytt rekord för antal mål i en Stanley Cup final sedan NHL bildades. Connie Madigan blev den äldste rookien genom tiderna när han debuterade för St. Louis Blues 38 år gammal. Bobby Clarke blev den förste spelaren från ett expansionslag som gjorde över 100 poäng och Philadelphia satte nytt rekord över antal utvisningsminuter under en säsong, ett rekord som blev kortlivat.
Efter att Boston blivit utslagna av NY Rangers så kidnappar Bostons spelare Phil Esposito som låg på sjukhus efter en operation, Esposito som inte kan lämna sängen körs iväg i sin sjukhussäng till en krog där festen hålls. Eftersom festen är på andra våningen tvingas laget bära upp sängen uppför trapporna, efter att festen är slut kör lagkamraterna med Bobby Orr i spetsen tillbaka honom till sjukhuset där missnöjda läkare ger Esposito besöksförbud under den resterande konvalescensen. Efter säsongens slut utmanar New England Whalers som vunnit AVCO-cup som slutspelet i WHA kallades Stanley Cup mästarna Montreal Canadiens, NHL svarar aldrig på utmaningen.
NHL meddelar att ligan ska utökas ännu en gång, 1974-75 skall två nya lag från Washington och Kansas City debutera. Fler spelare lämnar NHL för WHA med Montreals blivande stjärna Marc Tardif i spetsen, Henri Richard stannar däremot i Montreal trots ett erbjudande från Houston om fördubblad lön. Jacques Plante lämnar jobbet som målvaktscoach i Boston för att bli coach och GM för Quebec Nordiques i WHA. Före draften har NHL insett att WHA är ett hot som på allvar kan locka till sig inte bara etablerade spelare men även lovande nykomlingar, därför skjuter man fram draften så att NHL har sin draft tre dagar före WHA har sin och på så sätt hoppas man att lagen ska hinna signa sina spelare innan WHA kan närma sig spelarna.
NY Islanders väljer Denis Potvin som förste spelare och det är draftens absolut bäste spelare även om det finns mängder med kända spelare som väljs det här året, flera av dem väljer dock att spela i WHA. Här är några av de mest kända: Tom Lysiak, Dennis Ververgaert, Lanny McDonald, John Davidson, Andre Savard, Blaine Stoughton, Bob Gainey, Bob Dailey, Darcy Rota, Rick Middleton, Ian Turnbull, Paulin Bordeleau, Larry Goodenough, Eric Vail, Colin Campbell, Pat Hickey, Dave Lewis, Randy Holt, Bob Gassoff, Blair MacDonald, John Wensink och Dennis Polonich. 1973 blir Doug Harvey, Chuck Rayner och Tommy Smith invalda i Hockey Hall of Fame som spelare, Hartland Molson blir invald som builder och Frank Udvari blir invald som domare. Harvey som blivit förbigången 1972 då han kunde blivit invald för första gången reagerade på ett sätt som chockade stofilerna i Hockey Hall of Fame. Han bad dem helt enkelt att dra till varmare trakter och när ceremonin hölls så var han på en fisketripp med en kompis. Han hämtade aldrig sin Hall of Fame ring och efter hans död så visade Hockey Hall of Fame att de fortfarande inte fattade något när de bad hans son komma och hämta ringen, sonen upprepade faderns svar och ringen finns fortfarande hos Hockey Hall of Fame.
Första segern för ett expansionslag
När NHL-säsongen 1973-74 ska starta har NHL fortfarande inte hämtat sig från chocken av att Gordie Howe meddelat att han skulle göra comeback i Houston Aeros i WHA för att spela tillsammans med sina söner. Howe's meddelande kom under WHA-draften när Houston draftat bägge hans söner Mark och Marty. Skakade försöker NHL's Board of Governors börja förhandla med WHA om en sammanslagning, något som snabbt stoppas av att NHLPA hotar med en stämning om brott mot konkurrenslagstiftningen. I september chockas NHL ännu en gång den här gången av Ken Dryden som väljer att ta ett sabbatsår från hockeyn för att avsluta sina juridikstudier, de flesta tror att han antingen tänker sticka till WHA eller att det är ett sätt att pressa Montreal till att höja hans lön. Dryden avstår säsongen 1973-74 och ägnar sig åt att plugga samt praktisera hos en advokatfirma i Toronto och när han gör comeback 1974-75 så har han ett betydligt bättre kontrakt.
Trots Drydens avhopp så tippas Montreal vinna öst före Rangers och Boston medan Chicago tippas ta hem väst före Philadelphia och Minnesota. Bernie Parent återvänder till Philadelphia efter att par säsonger i Toronto och en säsong i WHA. Redan i säsongens första match gör Phil Esposito sitt 400:e mål i NHL och han är inblandad i fem av Boston mål i premiärmatchen. I Toronto har både Börje Salming och Inge Hammarström lyckats ta sig in i laget, första säsongen blir en succé för bägge. Salming fortsätter sedan att utvecklas till en superstjärna medan Hammarström fick lida under resten av sin NHL-karriär av vad Torontos ägare Harold Ballard sa efter en dålig match av Hammarström: ”Hammarstrom could go into the corner with a dozen eggs in his pocket and not break any of them."
I Detroit slutar Alex Delvecchio som spelare och ersätter Ted Garvin som coach efter att Detroit förlorat 9 av lagets 12 första matcher. Flera tidningar i Detroit skriver att Marcel Dionne är olycklig och vill lämna laget, Dionne blir ursinnig och jagar ut journalisterna ur omklädningsrummet, Dionne stannar i Detroit ytterligare en säsong innan han inför säsongen 1975-76 går till Los Angeles Kings. I november passerar Bobby Orr Doug Harvey's NHL-rekord för assist av en back, det Harvey hade behövt 18 säsonger för behövde Orr inte ens 7 hela säsonger för att slå. Senare under säsongen blir Orr förste back att passera 200 mål i NHL. Bobby Clarke i Philadelphia är ligans yngste lagkapten med 24 år, äldst är Bostons Johnny Bucyk som är 38.
Mitt under säsongen återvänder Emile Francis till båset i Rangers efter att Larry Popein fått sparken av just Francis. I februari får Detroits kontroversielle GM Ned Harkness sparken och därmed avslutas "Darkness with Harkness" perioden, tyvärr har han orsakat sådana skador att det dröjer över 20 säsonger innan Detroit åter blir ett lag att räkna med i NHL (en ny ägare i Mike Ilitch är den största anledningen till att Detroit så småningom lyckas ta sig tillbaka till toppen av NHL). Den 21 februari avlider Buffalos veteranback Tim Horton i en bilolycka. Efter att Derek Sanderson råkat i slagsmål med lagkamraten Terry O'Reilly i omklädningsrummet blir han avstängd för resten av säsongen. Efter att Harry Sinden Bostons GM sagt att Sanderson spelat sin sista match för klubben säger Sanderson: ”Yeah, I'm probably through in Boston. But then so is Bep Guidolin (Bostons coach). He won't be back either.” Helt riktigt kommer Guidolin att få sparken från Boston men få trodde att Sanderson skulle få rätt eftersom Boston vann den östra divisionen och var huvudfavorit till att ta hem Stanley Cup.
När Marcel Dionne gör mål med 66 sekunder kvar av säsongens sista match mot Chicago så hamnar Philadelphia och Chicago på lika många insläppta mål i serien. Vad har det för betydelse? Jo, för första gången så kommer Vezina Trophy att delas av två målvakter från två olika lag. Fyra spelare från Boston lägger beslag på de fyra första platserna i poängligan, Phil Esposito vinner som vanligt följd av Bobby Orr, Ken Hodge och Wayne Cashman. Fyra spelare gör fler än 50 mål under säsongen, förutom Esposito så passerar Hodge, Buffalos Rick Martin och Detroits Mickey Redmond som gör det för andra gången 50 mål.
Boston vinner den östra divisionen överlägset 14 poäng före tvåan Montreal som har målvaktsproblem utan Ken Dryden. Trea blir Rangers fem poäng efter Montreal men 8 poäng före Toronto som går till slutspel som fjärde och sista lag. Buffalo var 10 poäng efter på femteplats och Detroit kom sexa före Vancouver och Islanders. Islanders nästan fördubblade sina poäng från den föregående men kunde inte undvika sistaplatsen i öst. California Golden Seals var västra divisionens och hela ligans sämsta lag med 36 poäng hela 27 poäng efter sjuan i väst Minnesota. St. Louis blev sexa en poäng före Minnesota och en poäng efter Pittsburgh som missade slutspelsplatsen med 9 poäng. När Pittsburgh spelade sin sista match den 7 april 1974 så blev lagets målvakt Andy Brown historisk som den sista målvakten i NHL som spelade utan mask. Fyra blev Atlanta som redan under sin andra säsong tog sig till slutspelet med 74 poäng, en poängsumma som laget kommer att passera flera gånger under sin korta tid i NHL. Trea i väst blev Los Angeles fyra poäng före Atlanta men långt efter divisionens båda giganter Chicago och Philadelphia. Philadelphia tog till slut hem divisionen sju poäng före Chicago men man hade en poäng mindre än Boston som därmed fick hemmafördel i en eventuell final lagen emellan.
Den 10 april glömmer nästan hela Canada allt vad Stanley Cup slutspel heter och drömmer om framtiden när nyheten om att den trettonårige Wayne Gretzky gjort sitt 1,000.e mål, han gör under säsongen 378 mål och under en turnering i Quebec försöker över 13,000 åskådare ta sig in i hallen som endast rymmer 10,000 för att se underbarnet spela. Toronto hade inte en chans mot Boston som vann med 4-0 i den första slutspelsomgången i öst, Rangers fick slita lite mer för att besegra Montreal men gick vidare efter 4-2 i matcher. I väst så svepte Philadelphia Atlanta som endast lyckades göra tre mål under seriens tre första matcher medan Chicago planenligt slog Los Angeles med 4-1 i matcher. Efter Philadelphias tredje vinst mot Atlanta så blev lagets coach Fred Shero överfallen, troligen av någon Atlanta supporter som gav igen på sitt eget sätt, Shero missade den fjärde matchen som Dave Schultz avgjorde i OT. Boston besegrade sedan Chicago i den första semifinalen men först efter sex matcher. I den andra semifinalen var det ändå jämnare, Rangers och Philadelphia vann sina hemmamatcher vilket betydde att Philadelphia gick till Stanley Cup finalen efter 4-3 i matcher. I den fjärde matchen träffades Philadelphias back Barry Ashbee i ansiktet av ett slagskott från Rangers back Dale Rolfe, skottet tog så illa att han förlorade synen på ena ögat.
I finalen mellan Philadelphia och Boston var det jämt och tufft, serien avgjordes egentligen när Philadelphia lyckades vinna den andra matchen i Boston och därmed kvittera till 1-1 i matcher. Efter idel hemmasegrar resten av matcherna så fick Bobby Clarke höja Stanley Cup pokalen efter den sjätte matchen i Philadelphia. Inför den sjätte matchen hade Flyers plockat fram sitt special vapen, nämligen Kate Smith som live i Spectrum sjöng God Bless America. Sjätte matchen vanns sedan av Philadelphia med 1-0 och planens gigant var målvakten Bernie Parent som belönades med Conn Smythe Trophy. Förutom trofén så vann Parent även en bil vars nyckel han omedelbart gav till coachen Fred ”the Fog” Shero. Shero sa så här till media efteråt: ”I always said you have to be goofy to be a coach. Now my players must be getting a little crazy.”
Phil Esposito vann Art Ross efter 145 poäng (68 mål + 77 assist) och han tog dessutom hem Hart Trophy och Lester B. Pearson Award. Bobby Orr vann Norris som vanligt medan Vezina delades mellan Philadelphias Bernie Parent och Chicagos Tony Esposito. Masterton gick till Montreals veteran Henri Richard och Lady Byng till Bostons dito Johnny Bucyk. Calder Trophy gick till Islanders blivande superstjärna Denis Potvin som vann omröstningen före Börje Salming. Lester Patrick delades ut till Alex Delvecchio, Murray Murdoch, Weston W. Adams Sr. och Charles L. Crovat.
Bland rekorden som slogs var att Boston Bruins blev första lag i NHL historien som vunnit fler än 50 matcher under fyra säsonger i rad. Bobby Orr blir den förste spelaren som gjorde fler än 100 poäng fem säsonger i rad medan Phil Esposito blev förste spelare med minst 50 mål fyra säsonger i rad. Bernie Parent satte vinstrekord för målvakter med 47 vinster under säsongen, Islanders rookieback Denis Potvin satte nya rookierekord för backar med 17 mål och 71 poäng. I slutspelet sätter Chicago Black Hawks nytt rekord när man endast skjuter 10 skott på mål när man besegrar LA Kings med 1-0.
Kansas City får välja först i det här årets expansionsdraft och som vanligt så väljer man målvakter i de först två rundorna och Kansas väljer Michel Plasse med sitt första val. I övrigt så är det inga tyngre namn som man väljer, de mest kända är Simon Nolet och Brent Hughes. Washington valde Ron Low med sitt första val och har sedan inte mycket bättre tur med sina val men man hittade i alla fall Yvon Labre och Gord Smith. I det här årets amatördraft så fick Washington välja först och NHL satte nytt rekord genom att låta draften vara i 25 rundor under tre dagar, något som får Buffalos GM Punch Imlach så frustrerad att han med det 183:e valet väljer Taro Tsujimoto från Tokyo Katanas, efternamnet hade han hittat i telefonkatalogen och förnamnet hittade han på. NHL godkänner valet och inte förrän efter tre veckor när Imlach berättar att det var ett skämt undersöker man saken och inser att de blivit grundlurade. Buffalofansen roade sig under de närmaste åren med att ropa att de ville se Tsujimoto på isen. Det här året blir Per-Arne ”Pirro” Alexandersson förste svensk som draftas av ett NHL-lag, han väljs av Toronto med det 49.e valet sammanlagt, ytterligare fyra svenskar till väljs under draften. Som vanligt har Montreals GM Sam Pollock tradat till sig massor av val i den första rundan men efter det här året börjar de andra lagen fatta att man inte ska trada bort val i den första rundan till Montreal.
Washington väljer Greg Joly med det första valet, en spelare som inte kan räknas som draftens bästa spelare men han spelade nio säsonger i NHL men bara en av dem i Washington. Montreal hade fem val i den första rundan: Cam Connor, Doug Risebrough, Rick Chartraw, Mario Tremblay och Gord MacTavish. Övriga kända spelare som valdes det här året: Wilf Paiement, Rick Hampton, Clark Gillies, Doug Hicks, Pierre Larouche, Lee Fogolin, Jack Valiquette, Dave Maloney, Bryan Trottier, Mark Howe, Guy Chouinard, Danny Gare, Tiger Williams, Ron Greschner, Gilles Lupien, Bob Bourne, Charlie Simmer, Marty Howe, Bob Murray, Bob Sirtois, Harold Snepsts, Terry Ruskowski, Mike Rogers, Mike Palmateer, Garry Lariviere, Dennis Sobchuk, Dave Langevin, Joe Micheletti, Rejean Lemelin, Roland Eriksson, Mario Lessard och Stefan Persson. Om ni tycker det är många namn så beror det på att man sänkt åldersgränsen eftersom WHA inte brydde sig om de gamla åldersreglerna. Billy Burch, Art Coulter, Tommy Dunderdale och Dickie Moore väljs det här året in i Hockey Hall of Fame som spelare medan Charles Hay, Tommy Ivan, Anatoli Tarasov och Carl Voss blir invalda som builders.
Flyers gör det igen
Innan säsongen startar så är nykomlingen Washington Capitals snabba med att signa sina nya spelare från expansionsdraften, lagets GM Milt Schmidt har fem spelare under kontrakt innan Kansas City Scouts ens börjat förhandla med sina. Bland annat så signar han den tuffe forwarden Michael Marson som kommer att bli den andre färgade spelaren i NHL. I Kansas City går det däremot trögt och Alan Eagleson som är agent till Wilf Paiement kallar lagets första bud en förolämpning, så småningom skriver Paiement på ett kontrakt värt ca. 500,000. När det gäller själva NHL så innehåller ju ligan från och med den här säsongen 18 lag och två divisioner med 9 lag i varje anses inte hålla längre. Man skapar två konferenser som består av två divisioner var.
Konferenserna döps efter de troféer som segraren vinner alltså, Prince of Wales Conference och Clarence Campbell Conference, divisionerna döps efter fyra NHL legender. Conn Smythe Division som bestod av Chicago, nykomlingen Kansas City, Minnesota, St. Louis och Vancouver och Lester Patrick Division som bestod av New York lagen Islanders och Rangers plus Atlanta och Philadelphia tillhörde Campbell Conference. Prince of Wales bestod av James Norris Division med Detroit, Los Angeles, Montreal, Pittsburgh och den andra nykomlingen Washington. Jack Adams Division som också ingick i Prince of Wales bestod i sin tur av lagen Boston, Buffalo, Toronto och California. Ni som kan lite geografi inser snabbt att ingen som helst hänsyn togs till resor, det är nästan som någon börjat göra ett vettigt förslag men blivit ersatt av någon som plockades från gatan för att kasta pil på en karta för att fördela lagen.
En sak som fansen såg fram emot var att Washington Capitals skulle spela med en helt ny sorts resultattavla som kunde visa matchbilder från den pågående matchen men även glimtar från andra arenor. Som vanligt var det massor med lag som hade nya coacher bland annat så var Don Cherry ny coach i Boston Bruins medan Bep Guidolin som fått sparken gick till nykomlingen Kansas City. Inför Montreals första match för säsongen så stormar en ursinnig Henri Richard ut från Forum eftersom han inte var uttagen, han hotar med att antingen sluta omedelbart eller hoppa av till Quebec Nordiques i WHA. Canadiens coach Scotty Bowman lyckas lugna ned Richard med hjälp av Jean Beliveau som numera var Canadiens vice-president och Richard fullföljer säsongen. Danny Gare i Buffalo är nära ett av NHL's mest svårslagna rekord när han gör mål efter bara 18 sekunder på isen under sitt första byte i NHL, rekordet som är på 15 sekunder sattes av Torontos Gus Bodnar 1942. En otäck incident mellan Stan Mikita i Chicago och Bobby Orr i Boston, startar en vendetta som existerar än idag mellan Stan Mikita och Don Cherry. Mikita har inte förlåtit Cherry för orden: ”I only wish I'd had one man to send out there after Mikita, someone to send him back to Czechoslovakia in a coffin.”
Den här säsongen var det fler amerikaner än någonsin tidigare i NHL, ca 30 stycken fick pröva på spel under säsongen. En anledning var att säsongen var full av skador, många orsakade av det ökande våldet i ligan. Bland de skakade stjärnorna återfanns: Henri Richard, Dale Tallon, Bobby Rousseau, Wayne Cashman, Ian Turnbull, Rod Seiling, Walt Tkaczuk, Ron Harris och Dale Rolfe. I Philadelphia satte fansen nya lågvattenmärken, bland annat så buades Don Saleskis hustru ut under en välgörenhetstillställning enbart pga att Saleski gått poänglös i över 30 matcher under säsongen. En ursinnig Bobby Clarke uppmanade fansen att komma upp på scenen för att göra upp en gång för alla.
Den 26 december plockar Washington upp Bill Riley från farmarlaget och helt plötsligt har antalet färgade spelare i NHL fördubblats. Innan det hinner bli 1975 så drabbar St. Louis Blues och New York Rangers samman så det står härliga till, totalt utdöms 246 utvisningsminuter vilket är ett nytt NHL-rekord. Den 4 januari får Dave Forbes i Boston matchstraff för att han avsiktlig försökt skada Henry Boucha i Minnesota. Forbes blev avstängd i tio matcher av NHL för den Butt Ending som tvingade Boucha till åtskilliga ögonoperationer, han blev dessutom åtalat för grov misshandel i en fall som väckte stor uppmärksamhet i USA. Han blev aldrig dömd eftersom juryn aldrig kunde enas men hans fall ledde till fler åtal mot spelare i både ishockey och amerikansk fotboll och att NHL började göra något åt det ökande våldet på isen.
Säsongen domineras av tre lag Philadelphia, Buffalo och Montreal som alla kommer att nå 113 poäng men under mitten av säsongen är det Canadiens som är bäst, bland annat radar man upp 22 matcher utan förlust. All Star matchen som spelas i Montreal det här året anses av många vara den tråkigaste genom tiderna men det är den första i raden av All Star matcher där fysiskt spel i princip är förbjudet (enligt legenden så hotade flera olika lags GM att stoppa sina spelare från att delta om Philadephias spelare skulle spela likadant i All Star matchen som i serien). Washington byter coacher som aldrig tidigare skett, Jim Anderson får gå efter jul och hans efterträdare Red Sullivan lämnar självmant med mindre än tio matcher kvar av säsongen. Lagets GM Milt Schmidt coachar det hopplösa jumbolaget de sista matcherna, Washington satte nya rekord med 67 förluster och en målskillnad på 181 mot 446 på 80 matcher. Atlantas coach Bernie Geoffrion slutade mitt under säsongen utan någon förklaring men troligen hade han drabbats av magsår återigen.
I mars drabbas NY Rangers hårt av en tidig värmebölja i samband med cirkusföreställningar i Madison Square Garden, de bägge backarna Brad Park och Dale Rolfe skadas bägge allvarlig pga av usel is och för Rolfe innebär det slutet på karriären när han krossar sin häl. Henry Boucha som vunnit OS-silver med USA 1972 gör comeback som back (han var egentligen center) under slutet av säsongen men hans ögonskada tvingar honom att avsluta karriären 1976. de viktigaste traderna under säsongen var att Philadelphia lurade av California Golden Seals Reggie Leach och att Pittsburgh bytte till sig Rick Kehoe från Toronto mot Blaine Stoughton.
Det var nya regler inför slutspelet också, från och med nu gick tolv lag till slutspel istället för åtta som tidigare. Vinnaren av varje division gick direkt till kvartsfinal medan tvåa och trean från varje division gjorde upp om vilket lag som skulle gå vidare. Av de lag som gick vidare fick det med minst poäng möta det lag som hade flest poäng oberoende av i vilken Conference lagen spelade i och så vidare. Lagen med flest poäng fick hemmafördel under hela slutspelet, i den första omgången som var i bäst av tre matcher medan det under resten av slutspelet var bäst av sju matcher som gällde.
Philadelphia avslutade serien bäst och spurten där de vann 12 av de avslutande 14 matcherna räckte till att ta sig förbi både Buffalo och Montreal. Alla tre lagen vann var sin division med 113 poäng men Flyers hade flest segrar före i tur och ordning Buffalo och Montreal. LA Kings och Pittsburgh Penguins blev tvåa och trea i Norris med Detroit i ingenmansland 31 poäng efter trean Pittsburgh men hela 37 poäng före jumbon Washington var ynkliga 21 poäng var ett nytt NHL-rekord som man numera gör allt för att glömma. I Adams var Boston tvåa och Toronto trea, fyran California var hela ligans näst sämsta lag och nu var det svårt att få några nya intressenter som ville driva laget om det skulle vara kvar i Oakland. I Patrick var det riktigt tufft det skiljde endast fem poäng mellan tvåan Rangers, trean Islanders och fyran Atlanta som trots ett ganska framgångsrikt lag fortfarande hade svårt att locka någon publik. I Smythe vinner överraskande Vancouver Canucks divisionen efter en hård kamp med St. Louis och Chicago som överraskade negativt. Vancouver vann divisionen med 86 poäng en poängsiffra som inte räckt till slutspel varken i Norris eller Patrick, St. Louis var två poäng bakom och två poäng före Chicago som däremot hade god marginal ned till Minnesota som lyckades hålla nykomlingen Kansas City bakom sig.
Toronto som hade flest poäng av tvåorna och treorna fick möta LA Kings som hade minst, efter varsin vinst i OT så lyckades Toronto ta hem den tredje och avgörande matchen med 2-1 på bortaplan. Boston som rankades tvåa blev överraskande utslagna av Chicago med 1-2 i matcher medan tredjerankade Pittsburgh vann med 2-0 över St. Louis. Den avslutande serien var lokalderbyt mellan Islanders och Rangers där Islanders drog längsta strået efter seger med 4-3 i OT i den tredje och avgörande matchen, laget behövde bara 11 sekunder av övertiden för att avgöra vilket var nytt rekord. Inför kvartfinalerna så gjordes rankingen om efter hur många poäng lagen hade i serien, två divisionssegrare kunde med andra ord mötas och så blev det också. Förstarankade Flyers fick möta åttonderankade Toronto som var chanslösa mot Philadelphia som vann med 4-0 i matcher. Andrarankade Buffalo fick ta sig an sjunde laget Chicago och Buffalo vann ganska enkelt med 4-1 i matcher. Divionssegrarna Montreal som rankades trea och Vancouver som rankades sexa möttes och där segrade Montreal med 4-1 i matcher men Vancouver var ganska nöjda ändå eftersom de lyckades bryta en svit på 28 raka förluster mot Montreal när laget vann sin enda match. I den avslutande kvartfinalen möttes fjärderankade Pittsburgh och femterankade Islanders och om det varit klara segrar i de andra kvartfinalerna så blev det här en riktig batalj där Islanders till slut gick vidare efter att man som andra lag genom tiderna vänd underläge 0-3 i matcher till vinst med 4-3.
Ny ranking inför semifinalerna innebar att Philadelphia fick ta sig an Islanders som gav de regerande mästarna en hård match trots att laget ännu en gång hamnade i underläge med 0-3 i matcher. Den här gången nådde inte Islanders hela vägen fram men Flyers tvingades till en sjunde och avgörande match som laget vann med 4-1 efter att Kate Smith gjort ännu ett liveframträdande i Spektrum. I den andra semifinalen möttes Buffalo och Montreal och lagen vann sina hemmamatcher tills att Buffalo lyckades vinna den sjätte matchen på bortaplan med 4-3 och därmed serien med 4-2 i matcher.
Finalen spåddes bli en uppgörelse mellan Bernie Parent i Flyers mål och Buffalos ”French Connection Line” med Gilbert Perreault mellan Rene Robert och Rick Martin, Philadelphia vann sina första två hemmamatcher innan Buffalo svarade med att vinna match tre och fyra på sin hemmaplan. Den tredje matchen har gått till historien som ”The Fog and The Bat”, En värmebölja gör att fukten från isen bildar en tät dimma, domarna tvingas avbryta matchen vid flera tillfällen under sista hälften av matchen då vaktmästarna öppnade dörrarna och spelarna tvingades åka varv på varv runt isen för att skingra dimman. Under uppvärmning utbryter lite panik bland publiken när en fladdermus som tagit sig in i arenan flyger omkring, fladdermusen undviker att bli infångad under större delen av den första perioden innan Buffalospelaren Jim Lorentz lyckades döda fladdermusen med ett slag med klubban. I efterhand anser vidskepliga Buffalofans att det avgjorde finalserien som Philadelphia vinner med 4-2 i matcher efter två klara vinster i match fem och sex.
Bernie Parent vinner Conn Smythe Trophy för andra säsongen i rad, han blir dessutom den förste som vinner priset två gånger. Parent vinner dessutom Vezina Trophy och den här gången behöver han inte dela priset med någon. Bobby Clarke Philadelphia belönas med Hart Trophy medan Lester B. Pearson går till Bostons Bobby Orr som som vanligt vann Norris Trophy nu för åttonde och sista gången. Orr vinner dessutom Art Ross Trophy för andra gången, han gjorde 135 poäng fördelade på 46 mål och 89 assist. Ligans bäste rookie blir Atlantas Eric Vail som tar hem Calder Trophy medan Masterton går till Don Luce från Buffalo. Lady Byng går till Marcel Dionne i Detroit och Bob Pulford LA Kings coach blir den förste som belönas med Jack Adams Awards. Lester Patrick delas ut till Donald M. Clark, Bill Chadwick och Tommy Ivan.
Bland rekorden som slogs under säsongen finns flera av Washington Capitals bottenrekord, bland annat förlorade laget 17 raka matcher och vann endast en bortamatch under säsongen. Montreal satte å sin sida nytt rekord med 82 powerplay mål under säsongen och förbättrade sitt eget rekord när man gick 23 raka bortamatcher utan förlust. Guy Lafleur slog igenom på allvar och slog Rocket Richards legendariska klubbrekord när han gjorde 53 mål under säsongen, han satte dessutom klubbrekord när han gjorde 119 poäng under säsongen. Hans konkurrent från juniortiden, Marcel Dionne slog en annan legendars rekord när han slog Gordie Howe´s poängrekord i Detroit Red Wings genom att göra 121 poäng. Dave Keon blev förste spelare från Toronto Maple Leafs som kom upp i 350 mål i klubben och Chicagos coach Billy Reay blev tredje coachen genom tiderna som nådde 500 vinster i NHL. Grant Mulvey i Chicago blev den yngste spelarens sedan andra världskriget när han gjorde mål endast 18 år, 1 månad och 2 dagar gammal. Sju spelare passerade den här säsongen 100 poäng vilket även det var ett nytt rekord, de sju var Bobby Orr, Phil Esposito, Marcel Dionne, Guy Lafleur, Pete Mahovlich, Bobby Clarke och Rene Robert.
Det här året är det Philadelphia som väljer först i draften efter en trade med Washington där man släppte Bill Clement som avgjorde den sjätte Stanley Cup finalen och man utnyttjar valet till att drafta Mel Bridgman, senare under draften blir Flyers det första laget i NHL som draftar en spelare från Sovjetunionen när de väljer letten Viktor Khatulev. Det väljs svenskar och finnar även den här draften men det är ingen invasion precis. Förutom Bridgman så är de mest kända spelarna de här: Rick Lapointe, Ralph Klassen, Bryan Maxwell, Doug Halward, Pierre Mondou, Tim Young, Bob Sauve, Dennis Maruk, Brian Engblom, Doug Jarvis, Rick Bowness, Bruce Boudreau, Mike O'Connell, Rick St. Croix, Willi Plett, Pat Hughes, Don Edwards, Matti Hagman, Paul Holmgren, Ron Wilson, Bo ”Bulla” Berglund, Ken Holland och Dave Taylor. Som ni ser var det här ett bra år för blivande coacher och GM i NHL, dessutom signar Boston Mike Milbury från Colgate University (ett lysande exempel på att en universitetsexamen inte automatiskt innebär att någon är intelligent). 1975 blir George Armstrong, Ace Bailey, Gordie Drillon, Glenn Hall och Pierre Pilote invalda i Hockey Hall of Fame som spelare medan Frank Buckland och William M. Jennings väljs in som builders.
Youtubefilm från den tredjefinalmatchen 1975: www.youtube.com/watch?v=uvzp32zYtCY
Alla delar av serien finner du här: http://www.svenskafans.com/nhl/nhls-historia-ye-olde-time-hockey-481839.aspx
Källor: Wikipedia.org, hockeyleaguehistory.com, Legendsofhockey.net plus böckerna Official Illustrated NHL History (2010), Total NHL (2003), Stanley Cup 120 years of hockey supremacy (2012) och Brian McFarlane's History of Hockey (1997)
